Ingenting har fått mitt humör att vända idag. En riktigt jobbig dag med allt vad det innebär. Det går upp och det går ner för alla och för mig har det gjort en djupdykning modell brutal. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det beror på. Ångest, oro och ilska blandas om vartannat. Det är en sanslös röra! Jag har försökt sova bort det, prata bort det, äta bort det men inget vill. Det gör ont. Sova går inte för det bara maler, prata går men hundarna undrar vem jag pratar med och blir helstressade därför bör jag hålla tyst, äta går ju som bekant inte heller eftersom det tar tvärstopp. Ibland är det svårt att vara jag.
Strax efter lunch tröttnade jag rejält och bad min älskade Mats att försöka komma hem tidigare eftersom jag, vid det laget, mer eller mindre tuggade på knäskålarna. Han är det enda som kan hjälpa. Rar som han är så kom han naturligtvis hem så fort han bara kunde. Den tryggheten önskar jag att alla hade. Det är det som gör att jag älskar varje sekund med honom. Underbara människa. När jag väl visste att han var på väg hem så lyckades jag på något sätt placera tankar, ångest och oro lite åt sidan och ägnade mig istället åt att baka bröd.
Jag la ner all ångest, ilska och oro tillsammans med frön, nötter och frukt. En makalös blandning. Det behövde inte jäsa, bara att klabba ihop, dänga ner i en form och skicka in i ugnen. Sula in det bara! Så, här är mitt ångestbröd. På med rejält med smör och sätt igång att tugga.
En sak till. Fikon kan vara det absolut godaste som finns.
1 rejäl jäsfri limpa
4,5 dl filmjölk
1 dl sirap, mörk
3 dl vetemjöl
2,5 dl rågmjöl
2 dl linfrö, krossade
1 dl vetekross
1 dl rågkross
1 dl havregryn
2 tsk brödkryddor
1,5 tsk bakpulver
1,5 tsk bikarbonat
1,5 tsk salt
1 dl pistagenötter
1 dl blandade nötter
1 dl torkade fikon
1 dl torkade aprikoser
Blanda alla till en klibbig smet. Lägg ett bakplåtspapper i en brödform och häll i smeten. Strössla lite havregryn på toppen. Ställ in i förvärmd ugn, 200 grader, i 45 minuter. Låt limpa svalna något i formen. Receptet jag utgått ifrån kommer från Leila Lindholm.
Lämna ett svar