Personligen så använder jag mig av dônare för det är precis vad det är. En riktig flôtig dônare! Ett ord som min morfar har myntat för många herrans år sedan. Det har hängt med kan man säga. En riktig dônare finner man i USA och ingen annanstans men eftersom det är så fasligt långt dit så får jag nöja mig med att göra mina egna. Inte samma klass men det är baskemig inte långt därifrån.

Helst vill jag ha dom endast med socker men eftersom jag idag har en jobbig ångest och oro i kroppen så behövde jag både pyssel och färg i tillvaron. Började dagen med ett riktigt jobbigt anfall som höll i sig från 7-snåret fram till 12. Då var jag inte så kaxig. Jag hatar dom långa och segdragna varianterna, dom där då jag ligger som en halvkokt spagetti och har ingen aning om hur jag ska bete mig. Alla anfall är såklart jobbiga men dom som ger sig efter en timme är lättare att genomlida. Ganska logiskt. Nåväl, en dônare eller tre får kompensera helvetet. Dom gjordes igår så dom har sunkat ihop sig något. Dom är trots allt godast precis när dom kommer från oljan och har fått svalna till sig något. Man kan inte få allt! Glasyren har dock kletats på idag.

Nu sitter jag här och är sockerkickad fast det är en myt och funderar på om det var värt att smäcka i sig två på raken. Jag vet inte riktigt men skit i det, dom är ganska små och det var GOTT!

Jag har gjort efter Linneas skafferis recept och det får full pott även om jag var helt utan smör och fick göra vanlig hederlig glasyr.