Detta är en matblogg med allt vad det innebär men bara för den sakens skull så behöver det inte alltid handla om det även om viktnedgång i mångt och mycket faktiskt handlar om mat. Nu följer jag ju ingen diet som bekant, jag har turen att gå ner i vikt ändå tack vare det där ”lilla” ingreppet för några månader sedan, snart fyra stycken. Jösses, tiden bara rusar iväg.

Ibland tycker jag att jag går ner alldeles för lite och för långsamt men det är oftast på dåliga dagar då det mesta är jobbigt. Då är jag inte alls stolt för varje minushekto utan tycker att det borde vara 2-3 kg varje vecka. Jag verkar ha ställt in mig på 500-600 gram minus i veckan. En skön takt faktiskt även om jag som sagt kan tycka att det går lite för långsamt ibland. Jag vill bli av med mitt boll-face snabbare men det fungerar ju inte riktigt så. Tyvärr. De flesta dagarna är jag jättestolt över mig själv och tycker att livet är precis så toppen som jag vill att det ska vara. Idag är en sådan dag. Idag ser jag på mig själv med helt andra ögon även om jag fortfarande ser boll-face så ser jag mer. Jag finns ju där nånstans. Tänka sig!

Det är ingen helkroppsbild men ändå så är det faktiskt idag som jag för första gången ser förändringen. Det är inte de dryga 30 kg som är borta som jag ser mest utan jag ser att jag är genuint glad. Jag känner mig genuint glad och det är ju helt fantastiskt att det också syns. Viktnedgången har gjort så otroligt mycket mer än mindre siffror på vågen, det har ju för tusan ändrat hela mig. Jag tvivlar inte längre på mig själv i samma utsträckning som förr. Det är en brutal skillnad. Jag ser inte längre ner på mig själv och jag gör inte heller narr av mig själv genom att försöka skoja bort allt jobbigt genom skämta om min vikt. Det skulle aldrig falla mig in!

minus 10 kg till, sen kommer helkroppsbilden!

Nu. Pigg. Glad. Ny. Frisk. Fräsch. 122 kg. Snudd på fjäderlätt.

Då. Trött. Deppad. Tung. Mindre glad. Sjuk. Svullen. 152,6 kg vs. 139 kg. Svea håller samma vikt. 36 kg.

Ikväll har vi varit på basket. Veckans höjdpunkt. Jag lever för den där basketen igen. Jättekonstigt! Återigen är jag inne i det med hull och hår, jag ser fram emot tisdagarna varje vecka (nästa vecka ändras det dock och jag får andra dagar att se fram emot). Då vet jag att jag sitter där i Boråhallen och lyssnar på skognissel och ser bollarna åka ”pôse i”. Idag fick vi, jag och min man,  VIP-platser och jag fick möjligheten att njuta en liten extra smula. Det är väldigt fina spelare att vila ögonen på. Star strucked? Jag?! Fnissa trodde jag inte ens att jag kunde men det var det inga bekymmer med. Stundtals var jag tillbaka till 15 år.  Så nära! Basket är en underbar sport på precis alla sätt!

I morgon blir det julgodis.