Godmorgon. 03.20 kände mina öron att det var dags att kliva upp. Jag kämpade in i det sista med att försöka somna om men efter en halvtimme gav jag upp och traskade ner och slog på kaffebryggaren, tände i kaminen och tog på raggsockarna. Livet med dubbelsidig tinnitus är inte alltid så roligt. När den är så brutal att den väcker mig blir jag en smula ledsen i både öga och kropp. Det är ett oljud som är så högt att det känns som att öronen vibrerar. Jag önskar så att jag på något sätt skulle kunna sätta ett ord på hela känslan men det är omöjligt. Så nu sitter jag här i min ensamhet med tredje koppen kaffe i gryning med lurar i öronen som spelar så högt (Steve Jablonsky – aldrig hört? Ändra på det!) att öronen kan ta mer skada men jag pallar liksom inte med livet om jag inte får oljudet att filtreras bort. Öronen är så skadade redan så jag kan ärligt säga att jag bryr mig inte vad som händer med dom härnäst. Kan det bli så mycket värre?
Nu vänder vi blad.
Aroniabär, om det är svartaronia eller om det är slånaronia vet jag dock inte, är något som jag aldrig tidigare har använt. Jag kände för att göra en annorlunda saft och då såg jag de rackarna på en buske i trädgården och tänkte att de ska nog få trilla ner i en kastrull tillsammans med björnbär. I efterhand har jag läst på och tydligen ska de vara frostnupna för att få en riktigt god smak men eftersom jag använde en såpass liten mängd så tror jag inte att det spelar så stor roll. Den här saften smakar björnbär och inget annat.
Nu tar jag fjärde koppen med kaffe och önskar en finfin lördag med allt vad det innebär.