En fotografisk matblogg
Då är det dags. Vinnaren av boken Samanthas filmmat – nu bryter vi för lunch är…
Om du meddelar mig din adress till info@helenaljunggren.com så kommer det en bok med posten.
(alla hade lika bra filmsnacks så det fick bli en utlottning. Namnen skrevs på lappar (även tiden då kommentaren skrevs pga om det var fler med samma namn) som sedan veks, skakades runt och maken drog sedan en av er)
Att ha en portfolio är något som är väldigt bra om man vill visa upp sig var det någon som sa till mig en gång i tiden. Jag har äntligen fått den berömda tummen ur och gjort mig en i bokform och den blev så fin. 40 sidor med massa massa bilder, bilder som jag tycker lite extra mycket om och som jag känner att jag kan stå för. I galleriet som finns här på sidan kan man se en del men personligen så tycker inte jag att det är samma sak att visa upp när man träffar någon som är intresserad av ens bilder. Det är en speciell känsla att få bläddra på riktigt och bilderna får mer rättvisa. Jag är stolt som en tupp över min portfolio. Bara min!
Kakan som nämns är en havrekaka som är spetsad med limezest (1 st lime). Sega, söta och har det där krispet från fikon. Äggskal kanske någon väljer att kalla det men det gör inte jag.
Idag har vi strålande vårväder och tiden kommer att tillbringas utomhus. På nåt sätt ska vi klura ut vart det är en av våra hundar tar sig ut. Staketet har sina brister tydligen. Hon är lurig men jag är lurigare.
Frittata. Omelett. Tortilla. Det sistnämnda har jag aldrig fattat men så kallas det i min familj när det är omelett med potatis. Tortilla är ju tortilla och omelett är omelett. Jaja, man kan ju inte begripa allt.
Oavsett vad du väljer att kalla den så ha aldrig bråttom när den görs och överarbeta den för guds skull inte. Häll äggsmeten i pannan, sänk värmen, skrapa in lite längs med kanterna och sätt sedan på ett lock och låt den stå på svag värme och ”stanna”.
Det här en tjockis till omelett. Med stekt färskpotatis och vårlök fick den bli min frukost och sedan även min lunch. Den är gjord i en stekgryta och den låg länge och gottade sig där på lägsta temperatur under locket.
Det blev endast en bild innan jag klantade mig och skickade min kamera i golvet med en väldig fart. Det finns nog ingen som räknar pengar snabbare än jag när det händer. Banken kan slänga sig i väggen. Den är testskjuten och verkar fungera som den ska men huvudvärken som kom bestämde att jag fick vara nöjd med en bild. Orkade inte och hoppades på det bästa. Det gick sådär med det men det är bättre än inget. I vanliga fall så landar det nog på en 60-70 bilder under varje maträtt. Man vet ju aldrig, det kan ju finnas någon som är bättre än den andra. Se det som ett tips, skjut av så mycket du kan och orkar!
Nu ska jag jag ta min huvudvärk och dejta Jack Reacher resten av dagen. Lee Childs karaktär är det absolut bästa som har hänt mig. (mr Grey kommer väldigt tätt efter). Det är kärlek!
Det var vad hon sa till mig. ”Det finns ingredienser i skåpen, bara gör, men du får klara dig utan mig!” – svarade jag.
Jag är fullständigt värdelös på det där med macarons. Jag har gjort enligt konstens alla regler. Varit supernoga med mängderna. Siktat i den tätaste silen ni kan hitta. Väntat precis så länge som det sägs att man ska göra innan man skickar in plåten i ugnen. Testat med varmluft och även utan varmluft. Alltid samma resultat. Toppiga. Gryniga. Inte macaroniga.
Så satte hon igång. Måttade, vägde och siktade i ungefär den ordningen. Duttade i färg och hummade förnöjt av resultatet. De skulle bli babyblå (MIN färg) men landade åt något som kan liknas vid turkos. Lite grönblå sådär. Fint! Hon spritsade upp femkronorsstora, i olika storlekar och former, på bakplåtspappret. Hon klagade och fnissade åt resultatet. ”Fula!” De var långt ifrån fula. De var perfekta redan där, på en plåt helt ogräddade.
Hon vispade smörkräm, delade upp den i tre skålar och smaksatte med mango som hon färgade lite gulorange, hallon som fick färgen rosa och sist blåbär helt utan essens och hushållsfärg, där använde hon blåbärspulver från Mill & Mortar som hon hittade i skåpet. Den sistnämnda var faktiskt den som blev godast om jag får säga vad jag tycker om det hela. Mango med sin sötsyrliga smak kom tätt därefter.
När de där plupparna med smet hade stått till sig i sina 45 minuter ställde hon in dom i ugnen, utan varmluft, och ställde klockan på sin telefon. Satte sig i soffan och drog av en basketmatch på X-boxet medan jag satt kvar i köket och kikade in i ugnen. Det jag såg framför mig var helt otroligt. Dom, macaronerna, betedde sig precis som dom ska. De reste sig, blev platta på toppen och fick den där ljuvliga bubbliga kransen längst ner. SÅ ska macaroner se ut! Varför hade de inte blivit så när jag gjort det? Vad har jag gjort för fel?
Hon vann matchen och kom tillbaka och tog ut läckerheterna. De är verkligen perfekta i både färg och form! Nu skulle de bara svalna så det fick bli en basketmatch till som även den blev en vinst. Tillbaka i köket. Spritsa smörkräm. Klart! BOOM! Her first macaron!
Jag var imponerad långt innan jag provsmakade och när jag provsmakade dog jag en smula. Jag hamnade i himlen!
Varför jag aldrig lyckas?
”Du är inte lika noga som mig, storasyster.” – Så enkelt är det nog. Kanske. Troligtvis hade hon bara nybörjartur, en nybörjartur som jag ska sätta på prov idag igen. Var så säkra!
Jag är en sån människa som kan förälska mig i precis vad som helst. I förrgår förälskade jag mig såpass i en teburk att jag blev alldeles tårögd när jag såg den. På den nivån är det. Någon kanske tycker att det verkar helknasigt och det är det. Helknasigt är ordet men detf är inget jag kan göra något åt och det är inte heller något jag tänker göra något åt. Varför ska jag göra det liksom? Att något får mig att må finafisken ser jag inte som något negativt. Nu är jag ju inte så twistad att jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med en teburk eller adoptera en eller två ungar tillsammans med den, riktigt så ”väck” är jag inte men saker som kan få igång min egen kreativitet och som sätter fart på inspirationen får mig att må bra och det tror jag gäller för oss flesta faktiskt. Det är nog tämligen normalt.
Ni som läst här förr vet nog sedan innan att jag är helfrälst i matböcker av alla dess slag. Jag fullkomligt älskar att bläddra i dom och se på allt vackert som andra skapar och sedan lyckas få på bild. Det är väldigt sällan jag lyckas återskapa det själv men det är inte det jag är ute efter, jag vill enbart vila ögonen på sådant som intresserar mig. Fotografier, genomarbetade bilder med känsla. Vem som helst kan ta bilder men långt ifrån alla kan få bilder som säger något. DET är det viktiga. I alla fall för mig. I bloggvärlden finns det enormt många fantastiska matbloggare men tyvärr fastnar inte mitt intresse när det inte är bilder som tilltalar. Hur kul är en kokbok helt utan smakfulla och läskande bilder? Är man bara ute efter goda recept så är det sin sak.
Om nu någon tomte eller framtida födelsedagspresentsinköpare (sug på det ordet en stund) råkar läsa här så finns lathunden här under. Bra va?
Ovan nämnda ljuva teburk kommer i ett inlägg inom kort. Den är väl värd att vänta på. Kärlek i en burk!
I veckan som kommer så ska vi få sommartemperaturer här på . Det ska upp mot 22-23 grader! I sådana teperaturer har jag en tendens att tappa sugen på allt vad mat heter (i år år jag ju som bekant även opererad så det ska bli intressant att se hur det kommer gå med det suget) såtillvida det inte är något riktigt kallt. Glass fungerar som substitut till mat varma dagar. Ingenting fungerar så bra som glass. Fast det är klart, glass fungerar alltid! Även som opererad!
Nåväl. Något annat som är helt perfekt är i värme är svalkande dryck. Här är en melonvariant med bubblor och hallon. Alldeles söt av sin honung och syrlig med grape. Vill man spetsa den så är det bara att go bananas och sedan dansa vals på bordet. Personligen så hoppar jag alkoholen och nöjer mig med att ta en svängom på gräsmattan. Det är mer min stil. Vilken är din?
En liten sak till innan jag tänker ägna mig åt min latte macchiato och min bok . Eftersom mitt nya jag fullkomligt älskar att möta nya spännande och fina människor så tveka inte att adda mig på Facebook. Det kanske kan bli början på något stort. Ta hand om dig. (klicka på facebook för att komma till mig)
Idag har den släppts. Bloggreceptboken. Klicka på länken för att ladda hem den! Att den är gratis gör inte saken sämre alls.
Det är jättekul att jag tillsammans med 15 andra bloggare har fått vara med att göra den. Den är välgjord på precis alla sätt! Läs mer om det hos Fredrik – Who Cut The Cheeze?
Det sötaste jag någonsin sett. Muffins i ”ketchupburkar” från McDonalds. Att jag aldrig har tänkt på det innan. Så himla rart och det såg så mysigt ut med dom små rackarna jämte dom mer traditionellt stora bakverken. Gastric bypass-muffins (cupcakes) blev jag bjuden på när vi hälsade på vänner i Göteborg förra veckan. Underbara bakverk! Goda var dom också, till råga på allt! Något recept har jag inte men jag gissar att det är vanliga, hederliga chokladmuffins med en frosting gjord på smält, vit choklad och färskost. Sött, syrligt och gott! Att de var så små gjorde dessutom att jag faktiskt kunde äta två!
Idag har vi verkligen tagit helg. Vi gick morgonpromenaden riktigt tidigt och vi såg till att gå längre än vad vi brukar så att vi sedan kunde sitta inne och göra ingenting utan att ha dåligt samvete. Så, här sitter vi nu och gör ingenting. Lunch har vi precis tuggat i oss och alldeles strax så bär det av mot sängen, boken och med en tillhörande tupplur. Utan tupplur fungerar inte jag. Inte på något sätt faktiskt. Det är inte bara humöret som sviktar om den missas utan rent fysiskt så orkar inte min kropp med hela dagen. Jag får värre tinnitus och yrseln blir oftast jobbigare. Jag blir dessutom väldigt orolig och ”ångestig” i kroppen. Det är precis som att min kropp måste ladda på batterierna som bara håller ett par timmar i stöten. Det är tur att det finns något som heter tupplur och att jag är så väldigt bra på att praktisera det.
Hoppas att ni alla har en fantastiskt fin lördag på precis alla sätt. Kram på er!
Boken Monster av Micael Dahlén är vad jag läser nu. En bok om om 5 av världens ”största” mördare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den än förutom att jag älskar fodralet. Pärmen, trycket och färgen är fantastiskt snyggt. Och att sidonumren är med romerska siffror gör det hela om möjligt ännu bättre. Jag älskar när utsidan är lika välarbetad som insidan.
Till frukost fick jag en påse med ”nya” kokböcker levererad. För er som inte vet, jag fullkomligt älskar kokböcker. Gamla som nya, fula som fina. Alla kokböcker har sin charm. Det kan handla om mat, godis eller varför inte någons resa i Frankrike sökandes efter det perfekta vinet som i min mun smakar likadant som sextiokronorsvinet jag smuttade på för några månader sen. Det märks tydligt när någon delat med sig av sin själv och inte bara vill kränga på varje förbipasserande en bok.
De gamla sjuttio/åttiotalsböckerna med sin bruna, otroligt tråkiga mat är hysteriskt roliga. Där maten är presenterad på ett sätt som får vem som helst att vilja avstå att äta. Hur kunde de böckerna över huvudtaget sälja? Åt man ingen mat då? Men, det är bra böcker ändå för ett skratt behöver vi alla lite då och då.
En av de nya böckerna är Peter Normans Pink! Den rosa kokboken. Jag är helt tagen. Maten ser fantastiskt god ut men det jag skruvar mig lite på är att på nästan varje sida så poserar det halvnakna, nybadade män. Nu har jag absolut inte något emot halvnakna, nybadade män, tvärtom, men när det är två män på en filt i gröngräset som matar varandra med baguette så sätter till och med jag, en av de mest luttrade, i halsen. Jag brister ut i asgarv. Han har lyckats, Peter Norman.
Inga halvnakna, nybadade män i minimala badbyxor men väl ett reportage om mig – Köp Inzpira Magazine idag!