Världens godaste godis är Caramints (cara mints). Ni vet dom där hårda kolakaramellerna pudrade med mintigt florsocker i plåtburkar som förr såldes på Danmarksbåtarna? Det gör dom säkerligen fortfarande men eftersom jag åker båt ungefär en gång vart tjugonde år så har jag haft en smula svårt att få tag i det. Tills nu. På Gekås, 9 mil från oss, finns dom och det är där jag buffrar.
Eftersom jag gör glass lite titt som tätt så tyckte jag absolut att det var dags att de skulle få simma ner i en krämig glassmet och på så sätt bli till en välsmakande kolaglass. Sagt och gjort. Det blev det! (jag är dock inte riktigt nöjd med sötman då jag tyckte att den blev på tok för söt. Jag tänkte inte på att godiset i sig är sött och sockrade där efter – justerat i receptet)
Den andra varianten, chokladglassen, är ett litet experiment med chokladpuddingspulver som låg och drällde i skafferiet. Jag är inte alls ett chokladpuddingsfan och jag har ingen aning om varför det öht fanns i mitt kök. (vågade inte se utgångsdatumet). Nåväl, i efterhand är jag tacksam att den fanns för enligt min syster som är glassprovare blev det en väldigt god och annorlunda konsistens på glassen. Smaken blev lagom chokladig. (Jag har inte smakat på den själv nämligen förutom slickepotten när glassen flyttas från maskin till bunke)
Nu är det dags för friidrotts-vm i vårt hem och snart dags för middag. Hemmagjord sushi. Första gången! Jag har gjort rullarna färdiga och ska snart skära upp dom. Det ser lovande ut frågan är om dom smakar lika bra som det ser ut att göra? Är jag bara tillräckligt hungrig så kommer det nog smaka alldeles kalas och wasabi (något av det godaste som finns) har jag i mängder.
