Imorgon blir det den gastronomiska fotopassionen. Tills dess blir det något helt annat.

Vi fick för några månader sedan en låda med gamla och vackra diabilder – på glas. Jag visste inte att det fanns. Svartvitt när det är som allra, allra bäst. Det är en läcker känsla som infinner sig när jag håller upp bilden mot något vitt och får se människorna på bilderna. Vilka är de? Alla var så vackra förr med sina ståtliga hattar och underbara klänningar men trots det så kan jag inte låta bli att mysrysa en smula. Jag har ju sett alldeles för mycket film och har kanske en vildare fantasi än vad som egentligen borde få vara lagligt. De är inte bara vackra utan de ser även väldigt kusliga ut med sina mörka, intetsägande ögon, som på en diabild enbart är två vita hål. Mysrysigt!