Med bild på ögonen som pekar åt alla håll är här en liten uppdatering. Jag är nu opererad och allt har gått över förväntan. Jag har knappt ont, och jag återhämtar mig bra, även om jag nu börjat snegla lite på syremättnadsmojängen och tycker att värdet sjunker men jag gissar att det är helt normalt. Jag har slangar med allehanda innehåll och en nosgrimma som får mig att vilja gnägga. Pulsen den slår med olika fart och blodtrycket är så lågt att jag funderar på varför jag ens gjorde det här.

Jag var på sjukhuset i morse klockan 07.00. Då var det provtagning och dusch. Klockan 9.00 rullades jag ner till operation med världens separationsångest. Det är inte många dagar av våra 15 år tillsammans som vi varit ifrån varandra. Jag kan bli lämnad ensam hemma när han åker till jobbet men det är allt. Det var fruktansvärt för att tala klarspråk men men, det fick gå. Strax innan 10 .00 så försvann jag in i dimman och dryga timmen senare så är jag på uppvaket och tycker inte alls om att bli väckt. Alla slangar och människor var i vägen. 15.00 får jag ÄNTLIGEN träffa Mats igen och jag blir upprullad till rummet och här är jag nu. Allt frid och fröjd. Jag har fått på mig mina egna kläder, jag har varit ute och traskat på avdelningen och jag har ätit min middag = 0,5 liter vatten.

Smärta ungefär lika med noll. På en skala från 1 till 10 så ligger jag på 3-4. Inga problem alls. Nu ska jag bara härda ut, sova och äta nattamat = 0,5 liter vatten sen är Mats här igen och jag kommer att få åka hem.

Inte att förglömma. Jag gick ner alla mina kilon. 12,6 kg blev tillslut 12,8 kg. Ibland är jag bara för bra. Hemma verkar allt vara som vanligt. Sture skiter, Hjördis skäller och Svea gör sönder saker. Skönt att det är samma mönster.