Jag vet inte hur jag lyckats glömma av en hel påse med rödbetor. Det är ett under att dom hållit sig och inte ruttnat ihop till något helt annat än gott. De var inte ens mjuka utan de var fortfarande fasta och fina. Hur det är möjligt kan jag inte begripa eftersom dom legat i en påse och inte luftats på flera (!!) månader. Ibland ska man ha tur!

Varm rödbetssallad fick det bli. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde men någonstans i tanken fanns det en gnutta hopp om att det skulle smaka som jag ville. Tyvärr, i detta fallet, så har jag ju opererat mig och blev alldeles för mätt alldeles för fort på alldeles för lite. Osis, för det blev verkligen jättegott!

Jag älskar vanlig, hederlig, kall rödbetssallad men detta var nog nästan snäppet bättre. Enkelt var det också med undantag för det ohyggligt pilliga jobbet med att skala rödbetorna. Det råkade bli lite av ett blodbad på köksbänken, kaklet, spisen, bordet, fönstret, golvet eftersom de slippriga rackarna hade en tendens att pjonga iväg när jag blev lite överoptimistisk och tryckte till på skalet i tron om att rödbetan sakta med säkert skulle glida ur sitt skal och lägga sig försiktigt i grytan. Rödbetor gör inte så. Konstigt tycker jag.

(mer …)