HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Etikett: GBP

  • MOROTSKAKAGLASS.

    morotskakaglass

    Här är den. Ruds morotskaka. I glassform. Med cookie dough.

    Tanken var att hitta den där riktiga morotskakasmaken men jag lyckas inte riktigt nå ända fram men det gör inget för det är gott som tusan ändå. En söt glass med lite salt cookie dough.

    Jag var skeptisk men jag var uttråkad och kände att jag var tvungen att prova. Morötter är ju gott, liksom, så vad kan gå fel? Jag gjorde smeten i förrgår så den har fått rejält med tid i kylen för att svälla till sig riktigt ordentligt. Perfekt! I morse skickades den ner i maskinen och en knapp timme senare var den född. Morotskakaglass, nästan.

    Jag älskar att göra glass, det kanske märks? Jag tycker det är lite utmanande att hitta annorlunda smaker. Just dom där som man kanske inte riktigt räknar med. Jag har i vanlig ordning googlat för att se om det redan finns och det gör det naturligtvis. Morotsglass är inte unikt men skit i det – det är GOTT!

    Ta fram den 20-25 minuter innan servering så har du en toppenglass att servera när gästerna kommer på besök. Eller äh, skit i gästerna! Lägg dig på soffan och sleva direkt ur bunken. Det är min melodi och därmed det enda rätta. (att sleva är lite av en lögn, jag dumpar snabbare än snabbast på det här – glass OCH cookie dough är en kombination som jag som tjockisopererad får se upp med. Det tar inte många sekunder innan dumpet sitter som en smäck. Hade jag kunnat hade jag slevat!)

    (mer …)

  • ATT BÖRJA SE SIG SJÄLV PÅ ETT BRA SÄTT

    Nu är det dags att bli en smula egofixerad. Kanske tröttsamt för någon men för mig är det väldigt viktigt.

    Jag gjorde som, nog många vet vi det här laget, en magsäcksoperation augusti -11. En grej som skulle komma och har varit sedan dagen efter de fem snitten i magen den bästa grejen i hela mitt liv. Att det skulle göra så mycket som det faktiskt har gjort kunde jag aldrig någonsin förutspå. Fysiskt tycker inte jag själv att det har hänt så väldigt mycket mer än att det typ är en hel halvmeter som är borta runt midjan. Ganska mycket tycker många medan jag tycker ”nja”. Det kanske kommer ikapp mig någon gång men det gör mig inte så mycket för det är något helt annat som är hela grejen, förutom att jag numera är frisk med undantag för den där jävla menieren, trasiga balansen och det höga blodtrycket men det har jag haft oturen att ärva, och det är den mentala biten.

    Tänk att jag helt plötsligt kan tycka om det jag ser i spegeln trots att jag har blivit i stort sett medelålders (huh?! Hemska ord!) och har fått en hud som inte längre är den där släta och en och annan rynka har börjat krypa sig på. (Photoshop fixar biffen!) Jag har nog skrivit och berättat förr att jag inte mådde dåligt för mig själv när jag var som allra störst men jag inser nu att det är en helt galen skillnad. Det jaget som på nåt sätt var jag innan operation finns inte kvar. Borta. Poff! Finns inte! Visst jag är väl precis som alla andra och känner mig stor som ett hus vissa dagar och allting är fult, klumpigt och inte alls kul men nånstans så lurar självförtroendet som puffar mig tillbaka i rätt riktning.

    En gastric bypass är inte i första hand till för att gå ner i vikt. Vilket nog många tror men det är helt fel för det är helt och hållet en åtgärd för att bli frisk. Viktnedgången är en bonus. En jävla skön bonus kan jag lova!

    Jag jobbar på mycket med att bearbeta mitt liv så som det har varit. Jag har varit dörrmatta, tagit allt och har på något sätt tillåtit mig själv att ta allt jävelskap. Vad spelade det för roll liksom? Jag var ju redan fet, stor med mina 181 cm (det är jag fortfarande) och misslyckad så jag kunde ju ta det också. Inga problem att jag mådde dåligt, det gjorde ju ingen skillnad. Det är slut på det, eller på väg att bli ett slut på det. Varför ska jag ta skit som jag inte förtjänar? Det ska ingen göra. Punkt!
    Sätter du dig på mig nu ligger du tämligen byngligt till. Så är det! Här är jag och jag förtjänar min plats på jorden lika mycket som alla andra.

    Jag har mina 15-16 kg kvar och målet är att ta dessa tills juni i år. (jag är alltså fortfarande överviktig och kommer även vara det efter -16 men den kommer vara helt ofarlig och i stort sett osynlig) Det är kämpigt och det är inte alls enkelt längre men det ska gå och när dom är borta finns det ingen som kan rå på mig. Då har jag gjort en resa som jag kommer vara, och är alla redan, stolt över i resten av mitt liv.

    Så, här är jag. Den nya Helena. Photoshop har hjälp mig att släta ut de olika skavankerna, jag har på något sätt blivit asiat (vackraste folket!). Ser du mig på stan ser jag inte ut så här, stylad till tänderna, men jag lovar dig att på insidan knäcker jag och är vackrare än vad jag någonsin trodde att jag kunde vara!

  • BORING BREAKFAST AT LJUNGGREN’S

    Men sylten är en fullträff!

    Tyvärr är det ju så att raberberns tid är förbi och det är många månader kvar tills det är dags igen men kanske är det någon lycklig och smart som fryst in och kan plocka fram när suget blir för stort. Det här är en sylt med rabarber och aprikos. Kombinationen är to die for! Aprikosbitarna ska fortsätta att vara lite bitiga så koka därför inte med  dom från början utan lägg i dom efter halva tiden. Då blir det precis som det ska vara!

    Min burk är snart slut och jag tillhör tyvärr inte den smarta skaran som har rabarber i frysen. Stackars!

    Frukosten sägs vara det viktigaste målet på hela dagen. Jag lyckas aldrig med den och jag tycker att det är så ofantligt tråkigt att äta frukost. Ge mig en cappuccino och jag är nöjd men tyvärr, lite, är det ju ganska viktigt att få i sig något annat och då är det tur att det finns sylt och knäcke. Med det i magen klarar jag mig ganska många timmar tills det är dags igen. Att äta har blivit lite tråkigt. Det tackar (?) jag gbp-operationen för!

    En rejäl burk med rabarberaprikossylt

    4-5 rabarberstjälkar, skalade och skivade
    10 aprikoser, urkärnade, skalade och skurna i valfri form
    5 dl syltsocker 
    0,5 dl vatten

     Lägg rabarber, syltsocker och vatten i en kastrull och låt det koka upp. Låt det sjuda på svag värme i 10 minuter. Lägg i aprikoser och sjud hela härligheten tillsammans i ytterligare 5 minuter. Häll upp i rena, torra burkar. 

  • SUCCESS. NÅGOT VIMMELKANTIG.

     

    Med bild på ögonen som pekar åt alla håll är här en liten uppdatering. Jag är nu opererad och allt har gått över förväntan. Jag har knappt ont, och jag återhämtar mig bra, även om jag nu börjat snegla lite på syremättnadsmojängen och tycker att värdet sjunker men jag gissar att det är helt normalt. Jag har slangar med allehanda innehåll och en nosgrimma som får mig att vilja gnägga. Pulsen den slår med olika fart och blodtrycket är så lågt att jag funderar på varför jag ens gjorde det här.

    Jag var på sjukhuset i morse klockan 07.00. Då var det provtagning och dusch. Klockan 9.00 rullades jag ner till operation med världens separationsångest. Det är inte många dagar av våra 15 år tillsammans som vi varit ifrån varandra. Jag kan bli lämnad ensam hemma när han åker till jobbet men det är allt. Det var fruktansvärt för att tala klarspråk men men, det fick gå. Strax innan 10 .00 så försvann jag in i dimman och dryga timmen senare så är jag på uppvaket och tycker inte alls om att bli väckt. Alla slangar och människor var i vägen. 15.00 får jag ÄNTLIGEN träffa Mats igen och jag blir upprullad till rummet och här är jag nu. Allt frid och fröjd. Jag har fått på mig mina egna kläder, jag har varit ute och traskat på avdelningen och jag har ätit min middag = 0,5 liter vatten.

    Smärta ungefär lika med noll. På en skala från 1 till 10 så ligger jag på 3-4. Inga problem alls. Nu ska jag bara härda ut, sova och äta nattamat = 0,5 liter vatten sen är Mats här igen och jag kommer att få åka hem.

     

    Inte att förglömma. Jag gick ner alla mina kilon. 12,6 kg blev tillslut 12,8 kg. Ibland är jag bara för bra. Hemma verkar allt vara som vanligt. Sture skiter, Hjördis skäller och Svea gör sönder saker. Skönt att det är samma mönster.