Jag kunde inte bestämma mig för vilken bild jag skulle använda mig av så då får det bli snarlika. Det här är en äkta mjukglass och inget som säljs i tetrapck på Ica som jag helt gett upp hoppet på. Det är okej om man tycker om den men jag gör det då inte.
Jag tog saken i egna händer och gjorde en egen glassmet som fått stå i kylen över natten och svälla till sig. Lagom till frukost skickades den ner i maskinen och fick gå där tills den var alldeles krämig och ljuv (ca 45 min). Hivade i den i en spritspåse och vips så var Ruds mjukglass ett faktum. Den smälter inte lika fort som ”glassen” i tetrapack. Den är inte isig som ”glassen” i tetrapack och den smakar mycket mer än ”glassen” i tetrapack. Har jag nämnt att mjukglass är viktiga saker att det alltid ska tas på allvar och det är absolut inget som ska skämtas bort?! Det tar inte heller speciellt mycket längre tid om man har lite framförhållning. Visserligen ska den få chansen att svälla i ganska många timmar innan men själva tillverkningsproceduren är gjort i ett nafs. Gör man bara smeten (10-15 minuter) dagen innan man ska ha den så är glassen färdig på mindre än en timme.
Den här är något smaksatt (konstgjort – fy) men när suget efter violsmak kommer krypande så måste man ju göra något åt det. Eller hur? Det som blir över, om det nu blir något, är bara att skicka in i frysen dock så blir den inte bra till mjukglass igen men vad gör väl det när det är precis lika gott med kulglass.