En fotografisk matblogg
Chokladboll. Bollen som får mig tillbaka till åttiotalet på nolltid. Världens bästa godis!
Gör man dom små och pluttiga kan man äta fler men det vet nog alla. Eller? Man ska ta alla chanser man får att lura sig själv. Hjärnan ska aldrig ha det lätt. Okej, vi säger så. Vill man göra dom lite vuxnare så är det bara att spetsa med lite rom eller whisky.
Jag är inte på något sätt perfekt men marängerna här är. PERFEKTION! Inte sant? Erkänn att du vill veta hemligheten bakom.
Att få till det så här kräver sina skills, helt klart. Det är inte bara att göra. Eller, jo! Sopa rent hela huvudet, kleta ner dig själv och en spritspåse, hiva på ett bakplåtspapper på en plåt och sätt igång. Som sagt, sopa rent hela huvudet!
Ironi klarar jag av och jag har även en liten gnutta självinsikt. Det här är inte perfekt i alla ögon men i mina är det perfekt operfekt och det är lite det jag strävar efter här i livet, alltså inte bara när jag gör maränger. Det gäller även mina bilder, mitt hem och allt som finns runt det. Här har vi skavda fönsterkarmar, saknade lister, tapeter som bubblat sig och slitna och smutsiga golv etc etc men på nåt sätt är det operfekta helt perfekt för mig. Kalasbra! Vi har alla våra sätt att acceptera/blunda/glömma. I värsta fall finns ju alltid photoshop till hands om jag vill visa upp en finare fasad på bild. Brabra.
Åter till marängerna, jag har en liten fråga. Hur fasen ska man göra för att marängerna ska bli vita? Nu har jag provat med vanligt socker, florsocker,varmluftsugn och vanlig ugn. Ingenting fungerar. Det ser lovande ut i början men efter ett tag så börjar de gulna och bli typ kolafärgade. Så vill jag inte ha det, jag vill ha dom kritvita ju. Hur ska jag bära mig åt?
Ahlgrens bilar goes maräng.
Ett recept som finns med sedan tidigare men som absolut förtjänar att plockas fram igen. Nu på kvällskvisten så har mitt sug efter dessa små raringarna varit enormt så jag var tvungen att leta upp det och lägga till ”helgens recept”. Jag bara MÅSTE! Hade jag orkat eller haft tillräckligt med potatis hemma hade jag svidat om och ställt mig i köket på direkten. Snabbare än Stålmannen i den där telefonhytten som han lubbar in i så fort han känner sig sugen. Var så säker!
Alltså, jag är (läs: var) inte alls mycket för popcorn. Tycker (läs: tyckte) inte det smakar (läs: smakade) speciellt mycket och det fastnar ju mellan/i/på/under varenda gadd i truten. Det är ett helt företag att äta. Ibland kan jag tänka mig att ta några om vi typ är på bio men då tuggar jag så långsamt att filmen hinner ta slut innan jag fått i mig tre. Livrädd för att det ska köra fast. Det är inte värt det, eller har inte varit värt det. Tills idag.
Har ni provat karamelliserade popcorn någon gång? Om inte – GÖR DET BUMS! Herreminje! Alldeles sött och salt. Fett, sockrigt och så långt från nyttigt man kan komma men alltså, en 5-6 dagar i veckan tycker jag absolut att man kan unna sig det. Minst!
Det här med att tugga långsamt och noga är ett minne blott. Det skulle ta ett popcorn att råda bot på det tramsiga. Pjåsk!
Jag har sett det tidigare men mest fnys åt enbart tanken, tandvärk, men idag när jag låg där i bingen inför min dagliga tupplur så såg jag ett recept i en tidning. Jag minns inte vilken det var och jag orkar i nuläget inte resa mig upp och gå och kika men jag gissar att det var Elle mat & vin. I den står det att det ska vara 50 gram popcorn som poppas i majsolja. 140 gram smör och 140 gram ljust muscovadosocker. I mitt recept stämmer inte det pga fubbick men det gör absolut ingenting. De som tillverkades här var så långt från äckliga som det ens är möjligt!
Mina popcorn är gjorda i micron. En påse med saltade popcorn. 130 gram smält smör pga fanns inte mer och drygt (kanske. på en höft. ungefär) 170 gram ljust muscovadosocker pga fummel med påsen som gick sönder. Allt socker hamnade i kastrullen eller ja, nästan allt. Jag kan låta meddela att vi numera har en sockerspeedad rottweiler i hushållet. Det är en upplevelse det också. Man ska ta vara på allt.
Nästa gång är det jag som tar med mig det här till bion och jag tänker inte bjuda med mig. Inte ens av tre.
Så mycket roligt vi ska ha. Jag och Popcorn 2.0.
När jag är uttråkad och helt utan fantasi brukar jag allt som oftast dra fram ingredienser till muffins. Detta bakverk som går att variera i det oändliga. Det är snabbt och enkelt. Alldeles perfekt för den lilla stunden som tristessen håller i sig.
Här är det kokos och citron som trängs tillsammans med en ”chokladboll” (märket är Rafaello, nån krämig historia med nöt i mitten) som trycktes ner i smeten innan plåten skickades in i ugnen. Den bakas då in i ”muffinet”, smälter en smula för att sedan stelna till igen när det svalnar. Gott!
Söndagen gick i kokos-tecken. Kokosglass (glass-sorbet) med ananas och kokosmaränger av äggvitorna som blev över efter glasstillverkningen. Nu behöver jag inte mer kokos på hela året. Nöjd så.
Glass och maräng dyker upp vid ett senare tillfälle.
Ät lugnt. Ta det med ro.
Kika under fliken Recept så finner ni snabbt och enkelt julgodis om det är så att ni behöver ha mer men stressa inte. Inte idag.
Min man har för mycket fritid. Helt klart! Det är sånt här han fördriver tiden med lite allt som oftast och varje gång skrattar han lika gott åt slutresultatet. ”Så jävla fånigt!” är det som trillar ur munnen mellan skrattet. Han är lättroad den mannen. Mycket lättroad.
Nåväl, så tack vare hans humor så kommer här ett recept på ett annorlunda vis. Det är inga svåra grejer. Kola med smak av lakrits i knäckform.
Med tre av varje ingrediens är du hemma. Safe and sound.
3 dl vispgrädde
3 dl strösocker
3 dl ljus sirap
valfritt: 3 tsk lakritspulver
3 msk smör
Skicka ner allt utom lakritspulver och smör i en kastrull och låt det koka upp och sedan koka i en fasligt massa minuter tills termometern står på 128 grader (126 började jag på men ångrade mig då jag helt plötsligt ville ha dom lite hårdare). Tillsätt lakritspulver (det kan bli lite ”klumpar” av det men inget att gråta för då det gör det hela ännu bättre eftersom det blir en liten surprise i munnen) och smör. Häll i formar och ställ för att stelna. Boka tid hos tandläkaren. Tugga!
Lite onyttigt på lördagskvällen hör till. Här är mitt bidrag. Chocolate chip cookies med vitchoklad. Alldeles sega, krispiga och söta. Eftersom jag inte har bakat dessa själv så tänker jag inte heller ta åt mig äran med något recept så det överlåter till någon annan. Det är inte varje dag man kommer hem och det ligger kakor på utetrappen. Sådana dagar tycker jag mycket om. Chocolate chiprecept finns i alla möjliga olika varianter på världens vida nät. Det är bara att välja och vraka. Choklad, utan choklad, vita, med eller utan nötter, fruktiga….listan kan göras lång.
Jag sitter och letar efter knäckebrödsrecept som jag tänkte använda mig av för att förbereda knäckebrödbak tills i morgon. Jag tycker att det börjar bli dags att prova på det själv. Jag har bara varit med min farmor för många många år sedan, jag var bara en liten skit, då hon gräddat runda och fina knäcken. Precis så runda och fina vill jag själv lyckas med. Tyvärr finns inte hennes recept med i mina gömmor så jag måste hitta någon annans som kanske, om jag har tur, kommer upp i samma kaliber. Har du möjligtvis det?
Nu blir det enkelt igen. Tänk flummigt. Tänk poesi. Tänk inte alls. Finchoklad eller fulechoklad. Bara att välja. Det är ändå dom kanderade hasselnötterna som gör det. Chokladbräck med torkad frukt och just dom där kanderade hasselnötterna tar lördagsgodiset till oanade höjder. Det fastnar i tänderna, svordomar och tandpetare kan komma till användning men hallå, det är så värt det! Kanderade/brända mandlar kan slänga sig i väggen. Hasselnöt är nya mandeln.
Han gjorde det. Han den där helflummiga människan Björn Ranelid. Jag kan inte låta bli att roas av hela honom. Jag älskar att störa mig. För stör mig det gör han med råge men han underhåller mig också. Synnerligen märkligt. Jag var tämligen ensam här i huset igår att bli glad över hans vinst i melodifestivalen. Det sägs att jag är hörselskadad och det kan ju vara det som gör det men jag gillade! Gillade hårt!
Såg du spektaklet?
För första gången i mitt liv (tror jag. Jag har ett vagt minne att vi, jag och min papps, gjorde det nångång när jag var en liten, liten knodd men då friterades inte potatisen) har jag gjort egna chips och vilka chips det blev sen. Två smaker. En med bara salt och den andra med grillkrydda. Så fantastiskt enkelt och vilken skillnad i smak. Det är så här jag vill att chips ska smaka. Snygga blev dom också! Alla tillsatser borta! Tja, förutom dom i grillkryddan.
Jag önskar att jag haft en mandolin istället för osthyvel, då hade det om möjligt blivit ännu bättre då vissa skivor blev lite för tjocka och således lite mjuka efter fritering men det avhjälptes genom att slänga in dom i ugnen på en plåt. Öppna luckan och sätt temperaturen på 80 grader. Låt stå tills de blivit krispiga och fina men håll koll så att de inte tar färg fast det ska inte vara några problem vid den temperaturen.
Jag har gjort Ranelidgodis som alldeles strax ska fotograferas. Ranelid är ju som bekant med i Melodifestivalen ikväll och naturligtvis förtjänar han ett godis. Något annat skulle vara ett helgerån.
” Fjärilsbevingad choklad med Guds kanderade hasselnötter och torkade, rosenrröda körsbär. Helvetets smaker är vägen till själens harmoni. Ett mirakel.”