Idag har solen värmt ett väldigt fruset Södra Säm. Vi passade på att vara ute, plocka upp lite här och där i garage och på ränne. Tänk att så fort den där gule saken på himlen visar upp sig så infinner sig hoppet att det finns nog en vår i sikte även detta året. Det känns ända ner i lilltån när kroppen laddas av solen. En ljuvlig känsla! Jag satt där på gräsmattan en stund och bara njöt! Jag vill ha mer, hela tiden!
Nu har mörkret återigen lagt sig och solen försvunnit där borta in i skogen. Även mörkret har sin tjusning. Nu får vi istället tända ljus inomhus, starta upp kaminen och glida omkring i filttofflor och se ut genom fönstret och se en och annan räv dra förbi på åkern. Det är det bästa med att bo på den platsen som vi gör. Vi har bara skog och åkrar och hur mycket jag än vill flytta till en större stad så skulle jag aldrig vilja byta bort det här. Livet på en pinne.
På våra tallrikar idag, denna ljuva dag, serverades det hjortbiffar. Något som jag aldrig har ätit och heller därför aldrig gjort. Trots detta så måste jag nog säga att jag lyckades rätt bra eftersom det smakade helt fantastiskt gott. Inte för att det är något avancerat alls men ändå. De är gjorda på i stort sett samma sätt som vanliga hederliga biffar men helt utan skorpmjöl och ägg. Om det är sista gången som jag äter hjort? Troligtvis inte.