HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Etikett: hemmagjord glass

  • ÅTERBESÖK VID KVARNEN.

    Trots att jag för några dagar sedan skrämde upp mig själv genom att åka till den gamla kvarnen för att fotografera pigallskotteglassen fick jag inte nog. Igår tuffade jag till mig och gjorde om det och åkte tillbaka. Dock jag var inte själv utan hade både Mats och Jocke med mig samt Alvin som hade sitt multiverktyg i högsta hugg. Mer säkert än så blir det inte! Mer om det i morgon.

    Ikväll gav vi oss iväg på lite spontanbasket, efter många om och men bör tilläggas. Jag hade på något sätt lyckats fubba bort bilnyckeln. Den var verkligen helt borta. Vi har vänt upp och ner på soppåsar, tömt kaminen, klippt sönder min jacka för att leta i fodret, letat i kyl och frys samt vänt upp och ner på precis varenda sko och gryta i hela huset. Borta! Vi gick gången ut till bilen och tillbaka tre gånger och letade utan resultat, både med och utan ficklampa. När jag gav upp och satte mig på stolen i köket och tjurade för missad basket lyckades Mats se den lille rackaren ute, jämte gången vid grinden. 40 minuter senare än vad det var tänkt kom vi iväg. Jag skulle förlägga huvudet om det inte satt fast.

    Godnatt.

  • FOTOGRAFERA GLASS MED LIVET SOM INSATS.

    Glass är troligtvis inte det första man tänker på när det är närmare -20 grader utanför dörren men jag är inte riktigt som det var tänkt att jag skulle bli och tänker på glass i stort sett alltid. Minusgrader har aldrig hindrat mig så igår blev en ny smak till. Eller tja, smakerna är inte nya på något sätt men jag har aldrig sett det i glass och jag har absolut inte sett dom tillsammans. En smaken är Pigall och den andra smaken är Skotte. En synnerligt märkligt kombination kan man ju tycka men se nä, det är det faktiskt inte. Det viktiga är att Pigallen ska ätas först och tätt därefter Skotte. Väldigt viktigt! Helt enligt en väninna som tycker att det är något av det godaste som finns. Första gången jag hörde det så blev hon den konstigaste av de konstigaste. Efter att ha smakat så är hon inte längre så konstig mer än att hon anser att Skotten (mindre god) ska ätas sist. Ska man inte alltid spara det godaste (Pigall) till sist och ha det mindre bra avklarat fort?!

    Ovan nämnda väninna med familj ska ikväll besökas och vad passar då inte bättre än en pigallskotteglass som gå-bort-sig-present? Jag gjorde dock en miss och det var att jag bara hackade chokladen, jag skulle naturligtvis ha smält den. Då hade det smakat mer men men, nu är det som det är, glassen är långt ifrån äcklig som den är nu.

    Jag ville fotografera glassen utomhus så jag begav mig till vår vackra gamla kvarn som finns här i byn. Jättevacker med omgivningar to die for. Jag hade med glädje bott i den där kvarnen. Tills i går! Anledningen till att det bara blev tre bilder är för att så fort jag klev ur bilen fick jag äckelkänslor. Ensam. Kall. I skogen. Livlig fantasi. Paranoid light. Jag hörde röster och det gick kalla kårar längs hela ryggraden. Gåshuden satt som en smäck. Jag blev rädd för precis allting. Ni som hängt med ett tag vet att jag är hörselskadad så att jag blev rädd för skoknarr är helt befängt. Jag var dessutom helt utan hörapparater. Det föll snö från ett tak och snöflingorna fick hjärtat att slå trippelvolter. Fy, jag var uppriktigt livrädd. Jag lyckades i alla fall ta mig upp till skjulet där jag skulle fotografera. Jag hystade upp glassen och sköt av tre bilder, hela tiden såg jag över axeln. Jag hörde någon viska ”Helena!” och någon säga ”hej.” Jag trodde att det var någon mer där men det var hela tomt! Isch…jag sköt av de där bilderna för att få det gjort, sen slängde jag på plasten på glassen, greppade brillor och påse sen var det bara att börja springa. Jag rös, jag frös och jag hade bara siktet inställt på bilen som naturligtvis var låst och med fingrar som varit utan vantar under fotograferingen gick det naturligtvis inte att låsa upp bilen med knappen. Jag tryckte och tryckte samtidigt som jag sprang allt jag förmådde. Efter många om och men samt svordomar så låstes den upp. När jag väl kom in i bilen lyckades jag andas igen. Aldrig mer kvarnen själv. Aldrig någonsin.

    Jag trivs bäst med mina egna spöken här hemma. Okända vill jag inte stöta på igen.
    Bilderna talar sitt tydliga språk. En rädd Helena är ingen stöddig typ. Livlig fantasi är inte da shit!

    (mer …)

  • LEMONLIMECURDGLASS.

    För ett tag sedan så jiddrade jag om en lemonlimecurdglass. Här är den. Eftersom jag helt missat att fotografera förra batchen så fick jag göra en till. Vilken hjumlans otur för oss. Verkligen.

    Alldeles len. Alldeles söt. Alldeles syrlig. Alldeles krämig. Tja, kort och gott – Alldeles underbar!

    (mer …)

  • CLEMENTINGLASS I ETT PÅ TOK FÖR LITET LASS.

    Cliffhangern blev en smula längre än vad jag hade räknat med. Det var inte alls tänkt att det skulle ta flera dagar för mig att ens starta datorn. Det är skönt när man inser att man faktiskt har ett liv utanför dator, facebook och spel. Ibland har det en tendens att bli lite för mycket så denna pausen har varit bra på alla sätt.

    Glassen som jag jiddrade om tidigare i veckan ser ni på bilderna. Det är den absolut godaste glassen jag någonsin har gjort. Den är så krämig, så välsmakande och så perfekt som det bara är möjligt. Den dänger vilken köpeglass som helst i väggen. Tveklöst! Den råkade få stå och svälla en dag extra, kanske var det just det som gjorde hela glassen. Man ska inte ha bråttom när man gör glass. Då är det en stor risk att det blir isigt, hårt och det blir fett i gommen dvs. alltså inte så som glass ska vara. Sån glass vill inte jag ha i alla fall. I glassen är det gelatin av en  enda enkel anledning – Jag vill ha det! Vill man inte ha det så utesluter man det men då kan jag inte garantera att det blir lika bra.

    Nu: Twilightmaraton.

    Hoppas att du har en fin söndag. Ta hand om dig.

    Ni vet väl att om ni klickar på pluset uppe till höger så kan ni prenumerera på inläggen här i bloggen? Klicka på den så får du stenkoll på vad jag gör. Vill du ha ännu mer koll, tex. veta vad jag inte gör, så finns det ett F (Facebook) jämte. Att ”träffa” nya människor är trevligt. Tycker i alla fall jag. Kanske ses vi?

    (mer …)

  • YOU ARE MY CLEMENTINE ELLER NÅT ÅT DET HÅLLET.

    Clementinerna som dyker upp i sina trälådor innan jul är väl värda att vänta på, det är då dom smakar allra, allra bäst och dom är så gott saftiga att jag kvittrar likt småfåglarna i vårsolen. Näh, så är det inte, jag tenderade att överdriva en smula men goda är dom. Himmelskt goda! Det brukar gå åt en och annan clementinlåda här men i år har det, av någon mycket märklig anledning, inte ens gått åt en endaste. Synnerligen märkligt att ha en halvfull låda och inte veta vad det ska bli av godingarna som är kvar. En ovan situation, helt klart.

    Jag tänkte snabbt, likt Maria Montazami, och greppade första tanken. Juice! Färskpressad juice av clementiner kan ju aldrig bli fel?
    Råsaftscentrifugen (om man vill låta lite märkvärdig) aka juicemaskinen åkte fram och clementinskalningen var i full gång. Jag gick ut hårt men segnade ganska kvickt. Det är helt okej att skala 2-3 clementiner i en stöt men när det är närmare 15-20 stycken är det inte riktigt lika spännande längre men skam den som ger sig. Jag minns inte hur många jag skalade men det gav en knapp liter och den litern blev inte inte långrandig. Frukosten var räddad!

    Nu till det bästa av allt – jag har sparat några deciliter som just i detta nu gottar sig i en smet. Inte vilken smet som hest utan i en glassmet! Juicen har fått sällskap av en smak till. Vilken smak det är, det får ni veta i morgon. Ouuhhh, vilken cliffhanger!

    Snälla, säg att det är en cliffhanger?!

  • DAGEN EFTER DOPPAREDAN

    Semifreddo, mina vänner, är väldigt enkelt och väldigt gott. Det kräver ingen glassmaskin alls och det går att variera i det oändliga. Sätt sprutt på fantasin och skapa dig din egen favoritsmak. På 5-6 timmar har du en krämig, halvfryst juvel stående i frysen som bara väntar på att slukas. Hallon och lakrits är en match made in heaven, just den kombinationen kan aldrig, någonsin bli fel. Receptet finner ni längst ner i inlägget.

    Säger man god fortsättning efter julafton eller är det bara efter nyårsafton? Varje dag borde visserligen önskas med god fortsättning så det är inte fel – God fortsättning till er alla läsare! Hoppas att gårdagen blev som ni önskade oavsett om ni firade stort, smått, högt eller lågt. Vi firade ytters lågt och somnade väldigt nöjda och glada med dagen. Dagen avslutades med att en av mina småbröder, som inte är varken små eller unga längre, tog fram en jacka. En jacka som jag sedan jag såg den första gången, varit helsåld på. Tyvärr kunde jag inte ha den då men NU, dragkedjan åkte igen och jackan blev därmed min. Jag är inget märkesfreak utan tycker oftast det är fjantigt men jag vill nu annonsera att jag har en Didriksonsjacka i storlek XL! ( i somras hade jag storlek 58/60 alt. väldigt många X före L). Det viktigaste märket på jackan är alltså storlekslappen!

    Så här dagen efter julafton är det inte mycket med någon av oss i denna lilla familjen. Vi är rastlösa, trötta och stånkamätta ungefär hela tiden. Vi har sovit i stort sett hela dagen med undantag för när vi fick julmatsresterlunchbesök av en bror med sällskap. Det var nog bra att dom dök upp annars hade nog risken varit väldigt stor att vi sovit hela dagen. Juldagen är årets tråkigaste dag, helt klart. Ingenting är öppet och rastlösheten sitter som superlim och naturligtvis vill vi göra allt som handlar om att springa i butiker. Men se, tji på oss!

    Nä, om jag skulle ta och gå upp ur sängen? Klockan är ju snart midnatt så det är nog dags trots allt.

    (mer …)

  • HERR LJUNGGREN – MITT HJÄRTA

    Limelemoncurden har hamnat i en glass. Här är den. Receptet kommer så småningom.

    Mats – Det är 11 år vi varit förlovade i morgon väl?
    Nä, 12.
    Mats – Nä. 11 år måste det vara!
    Nej! Vi förlovade oss -99. 12 år!
    Mats – Men så kan man ju inte räkna. 2000, 2001, 2002…..
    Men du, din lök. 12 år! Du menar alltså att vi firade 9 år 2009?
    Mats – Jamen…
    Är det inte 10 år mellan 1999 och 2009?
    Mats – Jo så sett.
    Vaddå ”så sett?” 
    Mats – *mummel*
    Har vi varit förlovade i 12 år i morgon?
    Mats – JA! Är maten färdig nu eller?!

    Jag vilar min väska.

    Idag är det vår dag. Idag firar vi. För tolv år sedan drogs jag runt på Londons ALLA gator och fattade ingenting. Efter timmar hamnade vi vid st Paul cathedral och där, under en gyllene ängel, gick han ner på knä och friade. ”Romantikern” slog på stora trumman!  Att jag själv, sju (!!) år, senare fick sätta ett bröllopsdatum är egentligen inget som vi behöver prata speciellt högt om. Mats har sällan bråttom och han skyndar väldigt, väldigt långsamt. Om ni tänker er en trött, lite förkyld sengångare så börjar ni närma er hans fart. Men vem har bråttom egentligen, han är den han är och det är väl därför som jag fortfarande, efter snart 16 år, älskar honom så evinnerligt mycket! Han är det bästa jag har!

  • ALLT ÄR INTE ALLTID VAD DET SYNES VARA

    När jag läser på denna förpackningen så läser jag svart salt – lakrits och det betyder att det är just ett svart salt med lakritssmak. Inte konstigare än så. Någon annan läser naturligtvis det på ett helt annat sätt och blir troligtvis inte alls lika besviken som jag. När jag fick syn på den lilla, söta lådan med det fantastiska innehållet så hyllade jag det. Vilken grej! Lakritssalt liksom. Hur bra blir inte det på chokladdoppad kola?! Det kan ju inte bli annat än succé! Inte sant?!

    Den lyckan (nåja, så lycklig har jag inte varit men det ser bra ut i skrift) jag kände då lyckades jag hålla tills i går. Den, asken menar jag nu och inte lyckan,  har funnits i min ägo några veckor men jag har medvetet ställt den åt sidan för att använda det till julgodistillverkningen. Igår kunde jag inte hålla fingrarna borta och öppnade. Det skulle jag aldrig gjort! FLOPP! Det var inte alls något svart salt med lakritssmak där i utan vanliga, hederliga saltlakritsgodisar. Visserligen smakade de väldigt gott men det är ju inget svart salt. Buhu.

    Nu är frågan, hur ska jag lyckas göra mitt svarta salt med lakritssmak?

    Ni finner godisarna som inte är något svart salt på samma ställe där jag köpte den lakritssirapen, som faktiskt var just lakritssirap som jag använde där jag hängde glass (klicka på länken om intresse finnes), Chokladbutiken.se. Tycker man om saltlakritsgodisar så är jag helt övertygad om att det kommer bli en TOPP.

    Jag har äntligen börjat friskna till. Torrhosta och en näsa som är i klass med Niagarafallen har jag fortfarande men feber, peppar peppar, tvitvi, kasta salt, verkar ha begett sig bort. Feber är verkligen värdelöst, speciellt när det är en sådan variant som fintar och lurar i bakgrunden. När man tror att nu är det lugnt så slår det till ordentligt igen och man ligger där som en urlakad sill i sängen och det finns ingen i hela världen som har det värre. Idag är jag inte längre urlakad. Idag är jag bara en sill.

    Just ja, första advent är det också ja. Glad sådan till er. Här har vi missat det helt men jag har ätit två pepparkakor så jag är nästan med.

  • I BRIST PÅ ORK BLIR JAG KNÄPP

    Jag har lyckats gå och bli sjuk. Förkylningssymptomen bara väller fram. Svullen i näsa och svalg, feber, öm i kroppen och trött. Jag har haft roligare dagar, helt klart. Jag orkar ingenting, jag ligger bara i sängen och ynkar. Sover jag inte så ynkar jag ännu mer. Nu på kvällen har jag lyckats hålla mig något sånär uppe men det är knappt. Jag skulle gjort kul goda saker med passionsfrukter idag men icke, det blev dumma saker istället.  Dom skulle blinka i otakt men det blir inte alltid som man tänkt sig och man kan inte alltid få som man vill men man kan alltid lära sig något nytt oavsett om man är sjuk eller inte.

    Nu är energin snudd på slut, jag ska använda den sista till en skål med glass (klicka på länken). Godnatt!

  • LOVE OCH LAKRITSSIRAP GIVES US WINGS TO FLY

    Idéer som far runt i huvudet är inget nytt. Att det sedan går åt skogen när jag försöker mig på det är absolut inget ovanligt. Det är snarare en regel än ett undantag men jag kan i alla fall säga att jag har testat, provat, gjort bort mig. Hänga upp glass var dagens första idé när jag slog upp ögonen. Ni förstår, jag tänker bara på glass men kan ju som bekant inte längre äta det i samma utsträckning som förr. Jag är dessutom en självplågare av rang. Så vad gör jag? Jo. Jag tänker på glass och jag gör glass så ofta jag kan. Smart va?

    Tillbaka till hängd glass. Som synes på bilderna så hänger den där. Glassen. Struten som sådan hängde bäst. När den blev fylld så började den leva sitt eget liv. Den snurrade. Den tippade. Den krånglade. Kort sagt – den levde jävel på riktigt. De enda som var glada var vårt eget, privata lilla zoo. Det var mer glass på golvet än i himlen kan jag ju, utan att överdriva, säga.  Då förstår ni läget. Att jag sedan fick en knäpp om att hälla sirap på toppen är egentligen något som jag inte alls vill berätta men, som jag sagt förr, goda saker är till för att spridas, i detta fallet lakritssirap! Det där som inte ville stanna kvar på glassen utan hamnade i en stor härlig kletig pöl. Åh du milde tid, vilken grej! Att jag inte kommit på det själv grämer mig yttepyttelite.

    Mats tyckte inte om det men han har ju gjort bort sig en gång i tiden och druckit alldeles för många lakritsshots så det räknas inte. Dessutom betyder det jackpot för min egen del eftersom hela burken kommer att tilldelas mig. Detta är fantastiskt på precis alla sätt.

    Att städa efter en glasshängning är inget jag kommer att vänja mig vid. Någonsin. Hela jag var kladdig. Golvet. Bordet. Taket. Svea.
    Jag kan dock skriva upp i min livbok att jag har hängt glass 15 novemver 2011. Det ni!