Jag har länge funderat på att göra doughnuts aka dônare aka flôtringar men liksom aldrig kommit till skott eftersom jag inte är ett stort fan av att syssla med olja på spisen. Paranoia är tyvärr något jag praktiserar alldeles för hårt i alldeles för många lägen men ibland så lyckas jag mota bort det värsta och tar mig i kragen och denna gången resulterade det i en stor laddning med friterade doughnuts med smak av saffran. Om det blev gott? Om jag kommer göra det fler gånger? Två frågor som har sina självklara svar. JA! Det var både enkelt och inte alls sådär livsfarligt som jag var rädd för, oljan luktade inte på något sätt illa och disken blev inte brutal. Bara bra alltså.
Jag utgick från ett amerikanskt recept men tyckte att degen blev lite för lös så jag höftade med mjölet tills jag fick en deg som var smidig och lagom klibbig men fast och jag passade även på att öka jästen. Utöver det så ska det nog vara det samma. På ett ungefär. En påse saffran, varken mer eller mindre.
Jag ljuger inte när jag säger att det var något av det godaste jag ätit av det jag gjort själv. På äldre dagar (fruktansvärt uttryck) har jag lärt mig att uppskatta saffran vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra eftersom jag fullkomligt hatade det när jag var yngre. Det var en smak som förstörde. Vilken tur att man kan förändras för i doughnuts/dônare/flôtringar var det en fullträff!