Det här är mina sista macarons någonsin. Aldrig mer kommer jag att göra dom små rackarna som ställer till det för mig, det är för pilligt och det krävs lite tålamod (va?) för att få dom att bli lika stora. Sista gången och allt så jag slog till och gjorde italiensk maräng med sockerlag och hela faderutten. Jösses så jag klibbade. Sockerlag är mycket varmt och ont gör det när det kommer på fingrarna.

Jag följde Made by Marys recept slaviskt men det ville sig inte ändå. Nu tvivlar jag alltså inte på hennes recept alls utan det är helt enkelt skit bakom spakarna (läs: Helena bakom spakarna) som inte lyckas men det gör inget. Dom är så söta och goda med sin smörkräm mellan så jag ska väl egentligen inte klaga men än på att jag inte äter dom. Onödigt socker = big nono!

Anledningen att jag inte är nöjd är kragen. Den förbaskade kragen! Det ska vara en krusig botten och kakan ska vara högre men hallå, man kan inte få allt här i livet. En kaka är också en kaka oavsett storlek på krage eller höjd.

Maria aka Mary är en fena på det där med macarons.  Mitt mission i livet är att få en låda med Fleur de Sel butter caramel macaron. Jag bara måste! Jag menar, titta på dom! En låda att smäcka i sig helt själv skulle göra mitt liv komplett.