Häromdagen tog jag mig för det härmed att försöka få till maskrossirap. Allt såg strålande ut och det kändes rätt hela vägen tills ”sirapen” hälldes upp i burkar. Då blev den grynig och stelnade till rejält och i min värld är det inte riktigt så sirap ska te sig. Jag vet inte vad jag gjorde för knas men jag gissar att jag vispade runt aningens för mycket och jag kokade den lite för länge. När besvikelsen har lagt sig så ska jag ge mig på det igen för jag bara måste ha en burk eller flaska med maskrossirap för den smaken som det blev på den tilltalar mig en hel del. En len honungssmak.
Nu hänger jag inte läpp för det utan tog mig samman och tänkte på glass i vanlig ordning. Så den hårda ”sirapen” har nu förpassats till en glassmet som står och gottar sig i kylen. Maskrosglassen är snart ett faktum. När man gör glass får man alltid äggvitor över och då blir det i vanlig ordning maränger av det. Jag är så trött på maränger men ändå sitter jag där med spritsen i handen och spritsar de små sattygen och svär mig blå. Att spritsa maränger är lika med besök hos kiropraktorn för att knäcka nacken i fas igen. Sattygen, marängerna ska senare under dagen få pryda glassen hade jag tänkt. Om det blir mjukglass eller vanlig kulglass har jag inte bestämt än. Mjukglass med maskros låter kanske inte så spännande….