En fotografisk matblogg
För ett tag sedan så jiddrade jag om en lemonlimecurdglass. Här är den. Eftersom jag helt missat att fotografera förra batchen så fick jag göra en till. Vilken hjumlans otur för oss. Verkligen.
Alldeles len. Alldeles söt. Alldeles syrlig. Alldeles krämig. Tja, kort och gott – Alldeles underbar!
Limelemoncurden har hamnat i en glass. Här är den. Receptet kommer så småningom.
Mats – Det är 11 år vi varit förlovade i morgon väl?
Nä, 12.
Mats – Nä. 11 år måste det vara!
Nej! Vi förlovade oss -99. 12 år!
Mats – Men så kan man ju inte räkna. 2000, 2001, 2002…..
Men du, din lök. 12 år! Du menar alltså att vi firade 9 år 2009?
Mats – Jamen…
Är det inte 10 år mellan 1999 och 2009?
Mats – Jo så sett.
Vaddå ”så sett?”
Mats – *mummel*
Har vi varit förlovade i 12 år i morgon?
Mats – JA! Är maten färdig nu eller?!
Jag vilar min väska.
Idag är det vår dag. Idag firar vi. För tolv år sedan drogs jag runt på Londons ALLA gator och fattade ingenting. Efter timmar hamnade vi vid st Paul cathedral och där, under en gyllene ängel, gick han ner på knä och friade. ”Romantikern” slog på stora trumman! Att jag själv, sju (!!) år, senare fick sätta ett bröllopsdatum är egentligen inget som vi behöver prata speciellt högt om. Mats har sällan bråttom och han skyndar väldigt, väldigt långsamt. Om ni tänker er en trött, lite förkyld sengångare så börjar ni närma er hans fart. Men vem har bråttom egentligen, han är den han är och det är väl därför som jag fortfarande, efter snart 16 år, älskar honom så evinnerligt mycket! Han är det bästa jag har!
Trött. Kyligt. Grått. Vädret är så deprimerande att jag bara vill dra något gammalt över mig och inte vakna igen innan framåt i slutet på april. Det åskar, haglar tennisbollar, blåser halv storm, snöar, regnar…inte spännande på en enda fläck alls. Så här vill inte jag ha det. Tyvärr är inte den gamle (läs: Mats) hemma än så jag får snällt vänta på min tur. Jag försöker fördriva tiden så gott det går.
Idag har har en limecurd blivit till, eller ja, en limelemoncurd. Jag vågade inte riktigt gå hela vägen, fegis som jag är, så jag körde hälften hälften (hältahälta på väschötska) och jag måste säga att det blev faktiskt riktigt gott. Det blev sådär lagom syrligt så att det liksom drar lite i munnen. Om nu någon förstår hur jag menar? Ikväll hamnar den på rostad macka och till det en jättekopp med te. I morgon tror jag bannemig att den hamnar i en glass. Glass var alldeles för längesen som jag gjorde så så får det bli!