Kräftorna har börjat trilla in i de svenska hushållen. Kräftskivorna slår som spön i backen. Det ska sörplas, nubbas och ätas västerbottenostpaj så vi överlever till nästa år. Personligen så är jag inte så mycket för det där med att sörpla och skala kräftstjärtar tills fingrarna värker, jag vill hellre ha dom tillredda tillsammans med annat. Då smakar det mer och jag tycker att jag får ut med av det hela plus att jag känner mig mättare och det luktar inte lika illa om fingrarna, under förutsättningen att man sätter någon annan på att skala dom röda små rackarna.
Havskräftor tycker jag är bättre än insjökräftorna men det är ju en smaksak. Kräftvarianten smakar mer och är inte lika ”söta”. Det ska vara salt, nästan så salt att tungan krullar sig. Då är dom perfekta.
Jag har kokat kräftor en endaste gång i mitt liv och det var för några år sedan (10-12 år) då min papps kom hem med två stora hinkar färska, levande kräftor. Han sa åt mig att koka dom och jag hade inte en endaste aning om hur man skulle göra men tydligen skulle det vara ”så enkelt!” och ”det kan varenda levande varelse!” och med det sagt så gick min papps iväg och där stod jag med kräftorna, dillkronor, salt och en gryta full med vatten. Det är nu det hemska kommer och det som skulle vara avgörande för att jag skulle hoppa över att äta dom. Mitt dåliga samvete var brutalt och jag led mig genom flera dagar efteråt medan andra gladeligen skrattade, hånade och tyckte det var en smula underhållande.
Jag ställde grytan på spisen och satte på plattan. La i dill och hällde i massa salt varpå jag började lägga i kräftorna EN OCH EN i det kalla vattnet. Man kan säga att jag pinade ihjäl dom stackars kräftorna genom att packa dom tillsammans under tiden som vattnet hettades upp. Jag fattade ju naturligtvis inte att vattnet skulle koka upp först. Helidiotiskt egentligen men jag hade aldrig gjort det och jag hade aldrig varit med när någon annan gjorde det heller. Mitt sunda förnuft hade semester den dagen och det fick både jag och kräftorna lida för. Jag som inte ens kan slå ihjäl en fluga, mygga eller något annat levande hade ihjäl, i runda slängar, 100 stackars kräftor som inget ont hade gjort utan endast plockats upp för att vi skulle få njuta. Hemskt! Det är enda gången jag kokat kräftor och jag menar varenda ord – Jag kommer aldrig mer att göra det igen även om jag vet nu hur man ska göra! Förlåt mig!
Kräftpasta var det ja. En pasta med kräftor som jag hoppas har lagts i kokande vatten och inte plågats ihjäl på samma sätt. Kräftorna som jag använt mig av kommer från nån sjö i Kina och jag kan inte riktigt säga att det var dom godaste jag ätit men de levererades hem till mig i en påse och jag hade inte hjärta att slänga så jag satte maken i arbete med att skala kräftstjärtarna och sedan fortsatte jag med resten.
I pastan gjorde dom sitt och det gjorde dom bra!
(mer …)
