De senaste dagarna har varit de värsta dagarna under hela min karriär som menieresjuk. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle få ett sådant helvete, det är helt rätt ord. Ett helvete. När jag haft det i så många år (12) så har jag ju lärt mig hur jag ska gå tillväga vid anfall och vetskapen om att det pågår nån timme eller fyra gör det hela lite enklare. Med enklare menas ”nån gång går det ju över”. Att det denna gången skulle sitta kvar i hela 38 timmar kunde jag alltså aldrig tro. I nästan två dagar låg jag i soffan på altanen och försökte sova bort det. Min enda riktiga vän var min telefon, när jag lyckades se på den utan att den snurrade bort. Det har varit helt brutalt. Jag är fortfarande inte helt återställd utan har mina bekymmer med att ögonen rycker och balansen försvinner om jag skrattar, hostar eller nyser. Jag är i nuläget en smula rädd för att det aldrig någonsin kommer att rätta sig till igen. Det känns lite hopplöst.
Kameran har legat. Maten har uteblivit. Igår, äntligen, fick jag skjuta av några bilder igen och vi dukade upp med grillat så det stod härliga till. Så, även om jag fortfarande tappar balansen, har en tinnitus som skulle få vem som helst att flippa och ögon som rycker finns det nog hopp trots allt. Hopp. Det ska vara det sista som överger en sägs det. Det stämmer nog. Till viss del.
Meniere, go fuck yourself!
