Etikett: perfektion


  • PERFEKT OPERFEKTA MARÄNGER.

    Jag är inte på något sätt perfekt men marängerna här är. PERFEKTION! Inte sant? Erkänn att du vill veta hemligheten bakom.

    Att få till det så här kräver sina skills, helt klart. Det är inte bara att göra. Eller, jo! Sopa rent hela huvudet, kleta ner dig själv och en spritspåse, hiva på ett bakplåtspapper på en plåt och sätt igång. Som sagt, sopa rent hela huvudet!

    Ironi klarar jag av och jag har även en liten gnutta självinsikt. Det här är inte perfekt i alla ögon men i mina är det perfekt operfekt och det är lite det jag strävar efter här i livet, alltså inte bara när jag gör maränger. Det gäller även mina bilder, mitt hem och allt som finns runt det. Här har vi skavda fönsterkarmar, saknade lister, tapeter som bubblat sig och slitna och smutsiga golv etc etc men på nåt sätt är det operfekta helt perfekt för mig. Kalasbra! Vi har alla våra sätt att acceptera/blunda/glömma. I värsta fall finns ju alltid photoshop till hands om jag vill visa upp en finare fasad på bild. Brabra.

    Åter till marängerna, jag har en liten fråga. Hur fasen ska man göra för att marängerna ska bli vita? Nu har jag provat med vanligt socker, florsocker,varmluftsugn och vanlig ugn. Ingenting fungerar. Det ser lovande ut i början men efter ett tag så börjar de gulna och bli typ kolafärgade. Så vill jag inte ha det, jag vill ha dom kritvita ju. Hur ska jag bära mig åt?

    Ahlgrens bilar goes maräng.

    (mer …)


  • JAG VILL VARA FOTOGRAFEN!

    (Fotograf Collin Gray)

     

    Det finns så många snygga, vackra, läckra och fina bilder men det är ytterst få som liksom ger mig en ilning i kroppen. Nästan en förälskelsekänsla. När jag blir alldeles knäsvag, jag ler fånigt och känner mig som fjorton igen med mitt fnitter. Jag är en person som förälskar mig väldigt lätt i saker, bilder, personligheter och människor och jag blir extremt påverkad. Att jag fäller glädjetårar eller att jag gråter hysteriskt av något så enkelt som när jag får syn på en annan människa med ett brett leende hör till min vardag. Jag gråter ofta, nästan för ofta men det är ytterst sällan som jag egentligen är ledsen. Känslomänniska kan man nog kalla det med ett enkelt ord. Lika lätt som jag har för att bli förälskad har jag för att bli arg och förbannad. Det smäller på sekunden. Häng med i svängarna eller håll dig på avstånd.

    Den här bilden, har ända sen jag fann den för nåt år sedan, varit en stor favorit och det är en bild som gör mig så avundsjuk på fotografen. Jag vill vara fotografen! Bilden är i det närmaste perfekt på precis alla sätt möjliga. Så som perfektion är för mig. Det är ren kärlek!

    Ett litet tillägg:
    Jag vet alltså inte vem som är fotografen trots idogt letande så därför står det inte med. ”Bild lånad från Google” är inte rätt att skriva med tanke på att det är inte Google som har skjutit av bilden. Då jag vill sprida det vackra så har jag valt att göra det utan att skriva med ett namn just för att jag ser att det är bättre det än om jag hade låtit bli. Det här förtjänar att visas upp! Om någon tycker att det är fel gjort av mig och anser att jag på något sätt stjäl bilden så är jag den förste att radera, ta bort och be om ursäkt men fram tills dess så får den vara kvar. Vet någon vad fotografen heter så hojta gärna till.

    Alla bilder som lånas ska namnges, det vet även jag men ibland trotsar jag förbuden men det är i all välmening och absolut inte för egen vinnings skull. Puss

    Tillägg två:
    Elin Atterstig ryckte in och hjälpte till med att hitta fotografen. Collin Gray är namnet. Nu är bilden om möjligt ännu mer perfekt. Tack Elin! And most of all – Thank you, Collin!