En fotografisk matblogg
Om man vill få mig på bra humör så dukar man upp med ost och kex. Det finns inget som får mitt humör att vända från depp till lycka som det. En krämig och len brie eller en salt, gräddig ädelost kan göra underverk.
Ostbricka. Vad tycker du om det? Vad är ett måste på din ostbricka?
Min bästa tid är nu. CLEMENTINER! Har jag börjat äta kan jag inte sluta. Dom måste helt enkelt ta slut! Lite som chips eller liknande för någon annan. Eller som om jag har en godispåse liggande, det är inte lönt att tro att den ska sparas tills en annan dag, den SKA ta slut!
Måtte dom aldrig ta slut i affären!
Det här är något för den som tycker om popcorn och vill ha dom i brödform. Alltså, det här är ingenting för mig. Nu har jag testat men det är ingenting som någonsin kommer att göras hos mig igen. Popcorn ska vara popcorn om det inte är så att de åker ner i en glass för då fungerar det faktiskt också. Punkt!
Eftersom jag hade på tok för mycket majsmjöl i skafferiet så funderade jag länge på vad jag skulle kunna tänkas hitta på med det. Google hittade det här och jag tyckte att det såg lagom enkelt ut för ett försök och tänkte ”går det så går det”. Bara att göra dom förde tankarna till kroppkaketillverkning (det har jag alltså dyrt och heligt lovat att aldrig mer göra pga hatar kladdet). Det är varmt, klibbigt och mjölet fastnar i klumpar, inte bara på händerna utan även i håret, ögonbrynen och tofflorna. Nä, gillar inte men nu är det gjort och här är dom.
Som sagt, gillar du popcorn i brödform så kör på!
Godmorgon, nu ska vi söla juice.
Persimon, kiwi, äpple, blodgrape, clementin och morot, Glöm aldrig moroten när du pressar juice. Den gör hela smaken. Faktiskt. Den ger en väldigt bra sötma till dom syrliga citrusfrukterna. Vill du ta det steget längre är mitt förslag att göra en smoothie. Mixa ihop med lite turkisk yoghurt – Voilà!
Som synes har jag fått en smärre fetisch att fotografera allt ovanifrån. Jag är lite sån, allt går i vågor och under tiden jag är i vågen existerar inget annat. Så är det bara. Jag misstänker att jag inte på något sätt är unik i det, vi är många ”insnöare” här i världen. Årstiden som är nu brukar förbannas av matbloggare och dess fotografer pga ljuset men jag håller inte med. Jag tackar det, det är nu det ultimata ljuset är. Ingen skarp sol och himlen är murrigt grå och ger ett perfekt ljus in genom fönstren. Vid 15.30 om dagarna är det jag som jublar och skjuter bilder som om det inte finns en morgondag. Fram tills dess är det i princip precis lika bra men det är alltid bäst när det precis är på väg att börja skymma. Jag älskart!
Med detta dravlet sagt – Ha en fin dag!
Puss.
ps. Försök att inte äta upp alla persimons innan dom åker ner i maskinen. Det är lätt hänt. ds.
Man skulle kunna använda sig av färskpressad apelsinjuice men eftersom jag ville ha en gräddigare variant glass fick det bli med apelsinarom. Apelsinjuice är toppen om man vill göra en sorbet istället. Aromen fungerar riktigt bra. Den smakar apelsin men ändå inte apelsin hela vägen, om ni förstår hur jag menar? Oavsett så är det gott! För att få till färgen fick orange hushållsfärg göra jobbet.
Vanlig hederlig nougatsås har fått agera rippel. Har man aldrig använt det i glass så är det dags nu för när den har fått frysa till sig och bli lite hård är den magisk. Det smälter i munnen och när den går samman med glassen är det så ljuvt som det bara är möjligt. Jag har använt det i glass för. Krusbär/nougat är en av dom. Vill man inte ha det i glassen kan man ju förslagsvis äta det direkt ur flaskan eller nåt i den stilen. En smaksak.
Nu äntligen är det kväll igen. Mörkret har tagit plats och jag får snart placera min bakdel i soffan. Att få tända upp lamporna i fönstren är något som jag uppskattar. När jag var barnet/ungdomen och bodde hemma med min pappa hade vi aldrig den där ”mysbelysningen” pga världens elsnålaste pappa (han är inte snål med något annat men just elen är väldigt viktigt. Till viss del förstår jag det men ändå inte). Om jag skulle gå in på vad vi hade istället skulle nog andra gråta. Det var aldrig någon som trodde att vi var hemma. När jag väl flyttade hemifrån så bestämde jag mig för att aldrig någonsin snåla på ”mysbelysningen”. (även om jag har börjat märka av att jag drar lite mer åt pappas håll för varje år – förr hade jag tänt i alla fönster men nu händer det att jag släcker i dom rummen jag inte är i vilket jag inte alls gillar. Lamporna MÅSTE vara tända!)
Jag har gått som i ett töcken precis hela dagen. Det är lite så det blir när yrselanfallen och attackerna duggar tätt och på detta har jag då den där dumma förkylningen som ligger och lurpassar och ger mig snuva, hosta och huvudvärk. Det bästa med det? Det blir hämtpizza till middag!
Puss på dig! (mer …)
Det krävs inte så mycket för att få något gott på tallriken. Här är en synnerligen lyckad kylskåpsrensning. En kycklingpytt med morötter och kryddig korv. Det skulle naturligtvis ha varit rödbetor till härligheten men eftersom jag har en jobbig yrseldag, bor 2 km bort från affären, är utan bil och det regnar så fick jag helt enkelt vara utan. Det gick ändå men föreställ er en skål, rejält fylld med rödbetor. Bra så!
Jag ska inte bli långrandig eftersom den redan nämnda yrseln kräver att jag nu lägger mig under täcket igen och stannar där tills den har försvunnit, när det nu blir men vad jag vill ha sagt med det här inlägget är: Var aldrig rädd för att prova. Kika in i kylen och kolla snabbt över vad det är som är på väg att gå ut från kylen själv och gör nånting med det. Har du hundar eller icke bortskämda katter gör det inte så mycket hur det smakar. Antingen blir du eller djuren lyckliga. Mitt psykotiska zoo får fortsätta att hålla sig till torrfoder idag medan jag nu ska somna mätt, nöjd och mycket belåten.
Puss
När jag var på den här lilla tillställningen så fick jag en provburk med tomatsoppa i näven vid ingången (varför det inte delas ut på soppkök för dom som behöver det lite mer istället kan jag inte förstå men det är mycket jag inte begriper) till mässan. Jag är inget jättestort fan av just tomatsoppa men eftersom jag inte riktigt kände för att slänga den (pga det jag inte begriper) så tänkte jag om och använde den som bas i en pastasås. Det visade sig fungera alldeles strålande. Enkelt som tusan och kryddorna var redan på plats.
Jag slantade upp lite kryddig korv, strimlade lök, kokade pasta och sen blev det som det blev. Jag blev mätt och är redo för nästa lunch i morgon. Fram tills dess så är det nog min kaffemugg som får göra mig sällskap. Förkylningar kräver sin mängd kaffe nämligen.
Så, nu ser vi till att ha en fin kväll!
Puss.
Häromdagen var det kladdkakans dag, 7 november. Alla dessa dagar! Vad är det för dag idag förutom söndag och farsdag?
Jag ville inte vara sämre men gjorde den 2 dagar efter pga denna anledningen var jag ju inte hemma vid spis och ugn. Jag skulle fotograferat den igår men hann inte. Idag när jag tog mig tiden var det inte mycket kaka kvar. Kan inte för mitt liv förstå vart den har blivit av?!
Kladdkakan behöver ingen speciell dag. Det är en kaka man äter så ofta man kan, orkar och vill!
Det här är det godaste och snyggaste brödet jag någonsin har bakat. Det är luftig och det smakar helt fantastiskt gott. Man kan säga att det är en hederlig barkis för den innehåller inte mer än ”vatten, mjöl och gammelt bôs” (läs: vatten, jäst, durum, vetemjöl, olivolja och salt).
I vanlig ordning så är det höftat med mjölet men tar man det bara lilla lugna och låter degen knåda sig länge så blir det alla tiders.
Det verkar som att jag nu har åkt på samma skit av förkylning som min man dragits med en vecka. Svårt att andas, huvudet värker som aldrig förr och febern verkar ligga där och lurpassa (det gör liksom ont på huden) så jag misstänker att det blir en dag i soffan med tillhörande tv. Katt på magen är obligatoriskt. Usch! Jag vill verkligen inte för den hostan han har är horribel!
Nåväl, är du piggare än vad jag är så passa på att baka bröd vettja. Perfekt till kvällen. En nattamacka sitter aldrig någonsin i vägen.
Tanken från början var bara att göra en simpel italiensk maräng med smak av saffran men det slutade med något helt annat eftersom marängsmeten blev alldeles för lös (fråga mig inte varför). Efter en snabb blick i skafferiet där jag fann kokosmjöl så blev det nånting helt annat. Jag tänker inte ens göra mig på ett försök att återge det här för det är helt omöjligt. Kakor blev det. Konsistensmässigt drar de lite åt mandelbiskvier. Något sega och de hade varit helt okej om det inte var för att det är så sött att tunga och håret krullar sig vid första tuggan. Snygga på bild blev dom i alla fall och det ska dom ha credd för, dom små rackarna.
Ni vet väl att en tesil och florsocker är matfotografens bästa vän? Om inte så vet ni det nu.