En fotografisk matblogg
Surdegsbaguetter, ett måste på hösten! Sega och lagom salta är dom perfekta till det mesta. Soppan. Frukosten. Grytan… När dom är på väg mot att bli för gamla är dom perfekta att tärna och oljade för att sedan gå krispiga i ugnen och bli krutonger. Det är bra till allt helt enkelt!
Jag har använt mig av det här receptet och jag har valt att pensla dom med liten vatten och sedan strö shiafrön (har även med 2-3 msk frön i degen) på dom innan gräddning. Ett mycket bra beslut.
Nu är alla våra fruktträd hela tomma och det är dags för träden att sova lite. I år har dom alla kämpat väl under dom förutsättningar dom haft. Med bara något år på nacken kan jag inte annat än imponeras. Plommon har vi haft i mängder och även körsbär (dom flesta snodde dock fåglarna). Äpplen har kommit på alla träden även om de har varit få men vad kan man kräva av äppelträd som bara är två år gamla (läs: två år gamla i vår trädgård). Jag är mer än nöjd.
De sista äpplena fick bli en höftad äppelkaka som av en händelse fick ett så frasigt täcke på sig att jag ler från öra till öra bara av att tänka tanken. Jag var rädd att den skulle bli för söt men jag tror att det blev en alldeles perfekt balans mellan sötma och syrlighet. Den går att äta som den är (vilket jag föredrar) eller så servera den med vaniljglass eller vaniljsås.
Att få ha fläder i trädgården är en lyx. På sommaren är det de vita och ljuvligt doftande blomklasarna som ger en saft man sent kommer att glömma, en smak att längta efter och på hösten när klasarna ändrar både färg och form genom att bli mörkt lila, nästan svarta bär får man återigen en saft som jag personligen tycker är snäppet bättre. Den påminner mycket om svartavinbärssaft men det är ändå inte samma sak. Just nu på hösten så är det något speciellt med den smaken. Svarta vinbär har sin charm det också men då är det sommar.
Känner man inte för saft så tar det absolut inte stopp där. Det fungerar ypperligt att göra sylt, marmelad och gelé. Många säger att bären bör vara frostnypta eller att de bör ha legat i frysen i ett dygn innan tillredning men det håller jag inte med om. Jag känner ingen skillnad alls. Det smakar ändå fantastiskt gott. Har du äppelträd jämte så tycker jag absolut att du ska ha ta med några i saftkoket, det är i stort sett en regel. Skaka på trädet och ta alla som trillar ner. Perfekt. Man får fler äpplen om det inte har regnat före man skakar. Så är det.
Känner jag mig själv rätt kommer det här att få åka ner i en glass eller en sorbet inom kort.
Söndag och det regnar både katter och hundar på andra sidan fönstret. Det blir en dag inomhus. Projekt rensa garderob. Det kräver sin kaffekopp!
Trevlig söndag!
Puss. (mer …)
Det finns en förstagång för allting sägs det. Idag har jag två av just det. Jitterbuggar är en av dom och det andra är att jag på något sätt haft någon form av ”kameraundervisning”. Jitterbuggen gick alla tiders med det där med ”undervisningen” är egentligen inget som jag någonsin vill prata högt om men eftersom jag trotsar mig själv varje dag och pratar mer än lovligt så kommer det här.
Jag har fått förfrågan många gånger förr men har alltid tackat nej pga jag vet inte vad jag sysslar med när jag fotograferar. Jag trycker av, flyttar på mig själv, vrider på en spak eller två och sen får det bli som det blir. Jag vet på ett ungefär vad som händer om jag ställer om siffrorna men fråga mig aldrig vad det heter eller varför jag gör det för jag börjar bara att prata om väder, inredning och skostorlek istället. Jag är precis värdelös när det kommer till det tekniska. På riktigt! Så hädanefter hänvisar jag till min man, han kan det där och han gör det mer än gärna! I fyra timmar avhandlade vi allt utom det som det var tänkt från början – Kameran. ISO. Slutartid och annat som är rena kinesiskan för en sådan som mig. Vill du ha en ”undervisning” av mig så förvänta dig inte mer än – Gör så här bara! Klart. Jag är dessutom snabbare i käften än en speedad Clabbe. Det säger en hel del. Snabb i käften, yrar, flummar….ja, ni förstår kanske? Pedagogik är inte något som jag är direkt vass på.
Jitterbuggarna, smörkaka med maräng! Trots en numera trasig ugn som sjöng på sista versen precis innan gräddning så fick jag nog till det. Jag har aldrig ätit och jag aldrig heller bakat dom så jag vet inte riktigt om smaken är som den är tänkt men ner gick dom. Seg maräng är ju inte direkt något jag tackar nej till. Det skulle aldrig hända! Jag använde mig av ett recept som finns på Arla och med facit i hand hade jag skrotat kardemumman och gått all in med vaniljsocker istället. Smördeg och vaniljsocker är nämligen en match made in heaven. I alla fall i min mun.
Nu tar jag min skam, min man och en kaka och slänger mig på soffan. Hrmpf.
Hur mycket jag än vill ha sommar, ljusa kvällar och varma vindar så njuter jag av tiden vi har nu. Nu när det är lite mörkare, luften är sval och hög, regnet smattrar mot rutan och livet känns något mer avslappnat. Att börja varje morgon med att starta kaminen och tända värmeljus runt om i huset har absolut sin charm. Att vara lite småfrusen men med hjälp av den sprakande kaminen få upp värmen långsamt. Jag gillar det. Jag vill inte på något sätt sova bort det. Det är hela grejen med att vakna tidigt.
Till och med något så tråkigt som att hänga tvätt ser jag som en jätteskön syssla just vid den tiden på dygnet, runt 06. Oftast har jag en maskin som blivit färdig under natten. Suget efter te istället för kaffe kommer oftast med mörkret även om jag inte riktigt är redo att släppa kaffemuggen och konvertera till tekopp än. Te är höst och vinter oavsett om det är morgon eller kväll. Doften av ett rykande hett örtte är om möjligt ännu bättre än ett nybryggt kaffe. Otroligt men sant.
Just idag fick det bli det vanliga kaffe men eftersom dagen i stort sett bara ha börjat så är det inte helt omöjligt att det blir varannan te under dagen. Ying-yang är riktigt gott. Sött och lite syrligt örtte samtidigt som det har en frisk lätt smak. Springer du på det i tebutiken så tycker jag absolut att du ska köpa på dig några gram. Det blir inte långvarigt.
Godmorgon.
Puss.
I vår trädgård har vi en del fruktträd men alla är så unga och ger inte så mycket frukt än tyvärr, det får vi nog ge nåt år eller fyra till men vi har ett äldre äppelträd som år efter år ger frukt men äpplena är så små och tradiga att jag sällan bryr mig om dom. Idag var jag dock fruktansvärt sugen på äppeljuice och passade då på att skaka trädet tills det trillade ner lagom många äpplen.
Små och ojämna, något hårda äpplen som gjorde mig lite skeptisk men jag chansade ändå. Det skulle visa sig bli den sötaste, i både färg och smak, äppeljuicen någonsin. Med sin rosa färg charmade den mig totalt. Rädslan över att den skulle vara för sur och besk försvann direkt. Underbar!
Tyvärr vet jag inte vad det är för sort men kanske det finns någon äppelexpert som läser och kan se enbart på bilderna vilken sort det är? Hoppas kan jag ju alltid göra.
Ha en en fin måndag och en trevlig vecka.
Puss
Har man inget att göra och är allmänt vissen så kan man alltid baka det enklaste av det enklaste och smeta på med ångestdämpande choklad. Det är vad jag har gjort. Muffins och chokladkräm. Jag erkänner att kakan åkte i munnen på hundarna medan chokladen gick till mig. En perfekt fördelning. På alla sätt!
Trevlig helg!
Trots ett värdelöst avslut på gårdagen och en ännu sämre natt har jag på något sätt lyckats jämna ut det något genom att baka en bananpaj som skulle visa sig bli alldeles strålande. Jag hade pajdeg kvar i kylen efter helgens plommonpaj. Den sjöng på sista versen men fungerade strålande. Det fanns även dulce de leche kvar, hur det nu är möjligt, och vad passar inte bättre till banan?!
Igår eftermiddag fick jag återigen anfall, två gånger i tät följd. Båda gångerna när vi var ute på promenad och var 2,5 kilometer hemifrån. Anfallen är anledningen till att jag i stort sett aldrig är ensam. Jag har oftast mitt bihang (läs: min make) på replängds avstånd. Anfallen dundrar ju på precis när helst dom känner och jag blir lika förvånad och överrumplad än idag trots att jag haft detta i snart 13 år. Jag har inte dom klassiska symptomen, tyvärr. Ibland kan jag känna av ökad tinnitus men det är väldigt sällan.Vi lyckades ta oss hem, väldigt väldigt långsamt och jag fick bitvis bli ledd som om jag vore blind. Usch! Väl hemma så ville det inte släppa utan det satt i tills i morse då jag lyckligtvis vaknade stilla men med en huvudvärk som jag gärna överlåter till någon som är dum mot andra. Huvudvärk går ju som tur är att lindra med piller. Tänk om det ändå gick att lindra anfallen på samma sätt. Det får jag tyvärr fortsätta att drömma om.
Det stora problemet när anfallen kommer på det sättet som dom gjorde igår så utvecklar jag en rädsla för att ta mig för saker. Jag stänger in mig. Gör ingenting. Livrädd för att jag ska bli liggandes någonstans långt hemifrån, ensam. Det är nog det jag avskyr mest med hela sjukdomen – rädslan. Nu vänder jag blad och har ynkat färdigt för denna gången.
Ikväll börjar äntligen basket-EM så det är en bra onsdag. Missa inte – TV10 sänder! Vi värmer upp genom att åka in till Borås och placera våra bakdelar i Boråshallen för att se när Borås basket (Ligalag mot Div1) spelar shortsen av varandra. Det är det bästa med hela hösten, att Basketligan startar igen. Äntligen får vi njuta i hallarna runt om i Sverige. Livet får liksom en mening igen. Gör bananpaj till, vettja!
En tjock mjuk kaka med ett kladdigt inre och ett ännu kladdigare yttre. Kanterna och toppen är segt krispiga. Det här är terapi och ångestfyllt i samma tugga.
Chokladkaka med dulce de leche, chokladtryffel och björnbär. Den räcker långt! Jag provade och tog en ytterst liten bit och jag blev mer än nöjd även om jag norpade två (läs: vet inte hur många) björnbär på slutet.
Godmorgon. 03.20 kände mina öron att det var dags att kliva upp. Jag kämpade in i det sista med att försöka somna om men efter en halvtimme gav jag upp och traskade ner och slog på kaffebryggaren, tände i kaminen och tog på raggsockarna. Livet med dubbelsidig tinnitus är inte alltid så roligt. När den är så brutal att den väcker mig blir jag en smula ledsen i både öga och kropp. Det är ett oljud som är så högt att det känns som att öronen vibrerar. Jag önskar så att jag på något sätt skulle kunna sätta ett ord på hela känslan men det är omöjligt. Så nu sitter jag här i min ensamhet med tredje koppen kaffe i gryning med lurar i öronen som spelar så högt (Steve Jablonsky – aldrig hört? Ändra på det!) att öronen kan ta mer skada men jag pallar liksom inte med livet om jag inte får oljudet att filtreras bort. Öronen är så skadade redan så jag kan ärligt säga att jag bryr mig inte vad som händer med dom härnäst. Kan det bli så mycket värre?
Nu vänder vi blad.
Aroniabär, om det är svartaronia eller om det är slånaronia vet jag dock inte, är något som jag aldrig tidigare har använt. Jag kände för att göra en annorlunda saft och då såg jag de rackarna på en buske i trädgården och tänkte att de ska nog få trilla ner i en kastrull tillsammans med björnbär. I efterhand har jag läst på och tydligen ska de vara frostnupna för att få en riktigt god smak men eftersom jag använde en såpass liten mängd så tror jag inte att det spelar så stor roll. Den här saften smakar björnbär och inget annat.
Nu tar jag fjärde koppen med kaffe och önskar en finfin lördag med allt vad det innebär.