Den bästa tiden är nu. Jag är en morgonmänniska som mer än gärna kliver upp runt sexsnåret, sätter på kaffebryggare, startar kaminen och känner lugnet när jag sätter mig vid datorn och ger mig på redigering av lite bilder. Att ”skrota” runt i pyjamas är något som jag uppskattar väldigt mycket. Det är ingen mer än jag som är uppe, det är bara jag och huset. Mannen han trynar i bingen och jag får försöka vara så tyst som möjligt. Något som jag lyckas sådär bra med för hur mycket jag än försöker så trampar jag på precis rätt (läs:fel) ställe på golvet som knirrar, knakar och gnäller så även den döve hör. Jag tappar vedkubbar när jag ska fylla på kaminen och jag snubblar nio gånger av tio över en hund eller en katt som mer än gärna är strategisk och bestämmer sig för att krascha mitt framför fötterna på mig men han, mannen, trynar vidare. Jag misstänker att han är van. Vi har nämligen inga dörrar i vårt hus och kan därför inte stänga in oss. Om man inte vill stänga in sig i badrummet förstås.
Jag ”skrotar” och mannen trynar. Vår bästa tid är nu.
Jag har kommit in i ett glass-stim och vill göra glass mest hela tiden något som uppskattas av typ alla förutom jag själv. Jag har fortfarande lite problem att äta just glass efter min operation. Gissar att det kommer förbli så. Att inte lyckas äta glassen som trängs i frysen är lite frustrerande men det får gå ändå eftersom att tillverka den är så vansinnigt roligt. Som jag sagt så många gånger förr så är det både enkelt och det går att variera tills man storknar. Just denna varianten är en honungsglass (glass och honungsrippel) med marshmallows.
Honung. När jag hör ordet så brukar jag allt som oftast rynka en smula på näsan eftersom jag tycker det är så sött att det blir för mycket men när jag väl smakar på det kan jag inte alls förstå mig på mig själv. Honung är ju jättegott. Alltid. Det är inte alls för sött. Aldrig någonsin.
Så, håll till godo. Honungsglass.