Etikett: rödbeta


  • INLAGDA POLKABETOR

    polkabetor

    God fortsättning på det nya året! Hoppas att du haft en fin jul och nyår.

    I min kyl hittade jag häromdagen en påse med polkabetor som jag köpt på mig nån gång innan jul. Misstänker att jag hade en plan med dom men på nåt sätt glömt av vad så det fick bli något så ”tråkigt” som att lägga in dom. Det ser aningens skumt ut med rödbetor som inte är röda. Smaken är precis densamma dock.

    Inläggningar är något som jag kan vara utan. Ända sedan var en liten knodd har jag varit tossig i inlagda grönsaker. Det började med farmors inlagda gurka som stod i sina burkar i källartrappen och väntade på att bli öppnade. Dom hade allt. Sött, syrligt och salt. Tyvärr lyckas jag aldrig med att få till just den smaken på lagen trots att jag misstänker att den var i det enklaste laget pga min farmor var en väldigt enkel kvinna på alla sätt. Det var aldrig några konstigheter eller märkliga tricks. Allt hon la sin hand på smakade gudomligt, tom leverstuvning. Det säger en hel del det! Det finns inget som jag saknar så som min farmors mat.

    Till just dom här rödbetorna har jag provat mig på Per Morbergs recept på inlagda rödbetor och jag måste nog ändå säga att det blev snarlikt smaken från barndomen. Nu tror jag iofs inte att min farmor hade vaniljsocker i sin lag men nånting gjorde den. Den blev lagom söt. Precis så lagom som jag vill ha det. Eftersom jag är tokig i inlagda morötter så fick det åka med ett gäng skivor av dom också. Just morötterna har jag provsmakat slut på. Godast!

     


  • RÖDBETSSOPPA.

    Jag har aldrig någonsin vare sig gjort eller smakat på rödbetssoppa fram tills idag. Tror jag. I min enfald trodde jag det skulle vara snabbt ordnat men vad jag inte visste var att rödbetorna skulle komma att behöva kokas i närmare två timmar. Trots att jag skurit dom i småbitar! Det tog en evighet verkligen och jag var inte långt borta från att svälta ihjäl när den äntligen ställdes fram där på köksbänken alldeles röd och grann. Puh!

    Åh vad tyckte jag då om detta långkok? Gott!
    Jag fullkomligt älskar rödbetor och att detta skulle vara något som inte skulle falla mig i smaken var jag aldrig rädd för. Det enda lilla problemet tycker jag var att jag blev mätt lite för fort. Både i magen och i smaken. Den smakar mycket men efter 5-6 skedar så kände jag ”nu räcker det” (det saknades något för att få det lite mer spännande. Vad vet jag inte riktigt). Turen var på min sida och jag var stånkamätt ändå så jag klagade inte.

    Ska jag göra det igen måste jag tänka om för det måste hända något med smakerna hela vägen och inte bara i början. Någon som besitter ett fantastiskt bra tips? Ett tips som kan få mig att vilja sluka hela grytan helst!

    (mer …)


  • PICKLAD RÖDBETA

    Rödbetor värderar jag högt. Nästan lika högt som Mor annas smörgåsgurka. Den där gurkan som jag inte kan leva utan. Det är nästan samma med rödbetor. Att inte ha en burk i kylen är katastrof. Det är perfekt att norpa en skiva eller två när sötsug sätter in. Perfekt.

    Idag har jag provat på att pickla rödbetor. Vad det är för skillnad på att lägga in och pickla vet jag inte men jag misstänker, om jag använder min hjärna hyfsat rätt, att det är samma sak.  Så alltså har jag lagt in rödbetor. Bra så!

    (mer …)


  • OPERATION VILSNA RÖDBETOR

    Jag vet inte hur jag lyckats glömma av en hel påse med rödbetor. Det är ett under att dom hållit sig och inte ruttnat ihop till något helt annat än gott. De var inte ens mjuka utan de var fortfarande fasta och fina. Hur det är möjligt kan jag inte begripa eftersom dom legat i en påse och inte luftats på flera (!!) månader. Ibland ska man ha tur!

    Varm rödbetssallad fick det bli. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde men någonstans i tanken fanns det en gnutta hopp om att det skulle smaka som jag ville. Tyvärr, i detta fallet, så har jag ju opererat mig och blev alldeles för mätt alldeles för fort på alldeles för lite. Osis, för det blev verkligen jättegott!

    Jag älskar vanlig, hederlig, kall rödbetssallad men detta var nog nästan snäppet bättre. Enkelt var det också med undantag för det ohyggligt pilliga jobbet med att skala rödbetorna. Det råkade bli lite av ett blodbad på köksbänken, kaklet, spisen, bordet, fönstret, golvet eftersom de slippriga rackarna hade en tendens att pjonga iväg när jag blev lite överoptimistisk och tryckte till på skalet i tron om att rödbetan sakta med säkert skulle glida ur sitt skal och lägga sig försiktigt i grytan. Rödbetor gör inte så. Konstigt tycker jag.

    (mer …)