Det finns en förstagång för allting sägs det. Idag har jag två av just det. Jitterbuggar är en av dom och det andra är att jag på något sätt haft någon form av ”kameraundervisning”. Jitterbuggen gick alla tiders med det där med ”undervisningen” är egentligen inget som jag någonsin vill prata högt om men eftersom jag trotsar mig själv varje dag och pratar mer än lovligt så kommer det här.
Jag har fått förfrågan många gånger förr men har alltid tackat nej pga jag vet inte vad jag sysslar med när jag fotograferar. Jag trycker av, flyttar på mig själv, vrider på en spak eller två och sen får det bli som det blir. Jag vet på ett ungefär vad som händer om jag ställer om siffrorna men fråga mig aldrig vad det heter eller varför jag gör det för jag börjar bara att prata om väder, inredning och skostorlek istället. Jag är precis värdelös när det kommer till det tekniska. På riktigt! Så hädanefter hänvisar jag till min man, han kan det där och han gör det mer än gärna! I fyra timmar avhandlade vi allt utom det som det var tänkt från början – Kameran. ISO. Slutartid och annat som är rena kinesiskan för en sådan som mig. Vill du ha en ”undervisning” av mig så förvänta dig inte mer än – Gör så här bara! Klart. Jag är dessutom snabbare i käften än en speedad Clabbe. Det säger en hel del. Snabb i käften, yrar, flummar….ja, ni förstår kanske? Pedagogik är inte något som jag är direkt vass på.
Jitterbuggarna, smörkaka med maräng! Trots en numera trasig ugn som sjöng på sista versen precis innan gräddning så fick jag nog till det. Jag har aldrig ätit och jag aldrig heller bakat dom så jag vet inte riktigt om smaken är som den är tänkt men ner gick dom. Seg maräng är ju inte direkt något jag tackar nej till. Det skulle aldrig hända! Jag använde mig av ett recept som finns på Arla och med facit i hand hade jag skrotat kardemumman och gått all in med vaniljsocker istället. Smördeg och vaniljsocker är nämligen en match made in heaven. I alla fall i min mun.
Nu tar jag min skam, min man och en kaka och slänger mig på soffan. Hrmpf.
