Idéer som far runt i huvudet är inget nytt. Att det sedan går åt skogen när jag försöker mig på det är absolut inget ovanligt. Det är snarare en regel än ett undantag men jag kan i alla fall säga att jag har testat, provat, gjort bort mig. Hänga upp glass var dagens första idé när jag slog upp ögonen. Ni förstår, jag tänker bara på glass men kan ju som bekant inte längre äta det i samma utsträckning som förr. Jag är dessutom en självplågare av rang. Så vad gör jag? Jo. Jag tänker på glass och jag gör glass så ofta jag kan. Smart va?

Tillbaka till hängd glass. Som synes på bilderna så hänger den där. Glassen. Struten som sådan hängde bäst. När den blev fylld så började den leva sitt eget liv. Den snurrade. Den tippade. Den krånglade. Kort sagt – den levde jävel på riktigt. De enda som var glada var vårt eget, privata lilla zoo. Det var mer glass på golvet än i himlen kan jag ju, utan att överdriva, säga.  Då förstår ni läget. Att jag sedan fick en knäpp om att hälla sirap på toppen är egentligen något som jag inte alls vill berätta men, som jag sagt förr, goda saker är till för att spridas, i detta fallet lakritssirap! Det där som inte ville stanna kvar på glassen utan hamnade i en stor härlig kletig pöl. Åh du milde tid, vilken grej! Att jag inte kommit på det själv grämer mig yttepyttelite.

Mats tyckte inte om det men han har ju gjort bort sig en gång i tiden och druckit alldeles för många lakritsshots så det räknas inte. Dessutom betyder det jackpot för min egen del eftersom hela burken kommer att tilldelas mig. Detta är fantastiskt på precis alla sätt.

Att städa efter en glasshängning är inget jag kommer att vänja mig vid. Någonsin. Hela jag var kladdig. Golvet. Bordet. Taket. Svea.
Jag kan dock skriva upp i min livbok att jag har hängt glass 15 novemver 2011. Det ni!