Alltså, jag är (läs: var) inte alls mycket för popcorn. Tycker (läs: tyckte) inte det smakar (läs: smakade) speciellt mycket och det fastnar ju mellan/i/på/under varenda gadd i truten. Det är ett helt företag att äta. Ibland kan jag tänka mig att ta några om vi typ är på bio men då tuggar jag så långsamt att filmen hinner ta slut innan jag fått i mig tre. Livrädd för att det ska köra fast. Det är inte värt det, eller har inte varit värt det. Tills idag.

Har ni provat karamelliserade popcorn någon gång? Om inte – GÖR DET BUMS! Herreminje! Alldeles sött och salt. Fett, sockrigt och så långt från nyttigt man kan komma men alltså, en 5-6 dagar i veckan tycker jag absolut att man kan unna sig det. Minst!

Det här med att tugga långsamt och noga är ett minne blott. Det skulle ta ett popcorn att råda bot på det tramsiga. Pjåsk!

Jag har sett det tidigare men mest fnys åt enbart tanken, tandvärk, men idag när jag låg där i bingen inför min dagliga tupplur så såg jag ett recept i en tidning. Jag minns inte vilken det var och jag orkar i nuläget inte resa mig upp och gå och kika men jag gissar att det var Elle mat & vin. I den står det att det ska vara 50 gram popcorn som poppas i majsolja. 140 gram smör och 140 gram ljust muscovadosocker. I mitt recept stämmer inte det pga fubbick men det gör absolut ingenting. De som tillverkades här var så långt från äckliga som det ens är möjligt!

Mina popcorn är gjorda i micron. En påse med saltade popcorn. 130 gram smält smör pga fanns inte mer och drygt (kanske. på en höft. ungefär) 170 gram ljust muscovadosocker pga fummel med påsen som gick sönder. Allt socker hamnade i kastrullen eller ja, nästan allt. Jag kan låta meddela att vi numera har en sockerspeedad rottweiler i hushållet. Det är en upplevelse det också. Man ska ta vara på allt.

Nästa gång är det jag som tar med mig det här till bion och jag tänker inte bjuda med mig. Inte ens av tre.

Så mycket roligt vi ska ha. Jag och Popcorn 2.0.