En fotografisk matblogg
En tjock mjuk kaka med ett kladdigt inre och ett ännu kladdigare yttre. Kanterna och toppen är segt krispiga. Det här är terapi och ångestfyllt i samma tugga.
Chokladkaka med dulce de leche, chokladtryffel och björnbär. Den räcker långt! Jag provade och tog en ytterst liten bit och jag blev mer än nöjd även om jag norpade två (läs: vet inte hur många) björnbär på slutet.
Världens godaste godis är Caramints (cara mints). Ni vet dom där hårda kolakaramellerna pudrade med mintigt florsocker i plåtburkar som förr såldes på Danmarksbåtarna? Det gör dom säkerligen fortfarande men eftersom jag åker båt ungefär en gång vart tjugonde år så har jag haft en smula svårt att få tag i det. Tills nu. På Gekås, 9 mil från oss, finns dom och det är där jag buffrar.
Eftersom jag gör glass lite titt som tätt så tyckte jag absolut att det var dags att de skulle få simma ner i en krämig glassmet och på så sätt bli till en välsmakande kolaglass. Sagt och gjort. Det blev det! (jag är dock inte riktigt nöjd med sötman då jag tyckte att den blev på tok för söt. Jag tänkte inte på att godiset i sig är sött och sockrade där efter – justerat i receptet)
Den andra varianten, chokladglassen, är ett litet experiment med chokladpuddingspulver som låg och drällde i skafferiet. Jag är inte alls ett chokladpuddingsfan och jag har ingen aning om varför det öht fanns i mitt kök. (vågade inte se utgångsdatumet). Nåväl, i efterhand är jag tacksam att den fanns för enligt min syster som är glassprovare blev det en väldigt god och annorlunda konsistens på glassen. Smaken blev lagom chokladig. (Jag har inte smakat på den själv nämligen förutom slickepotten när glassen flyttas från maskin till bunke)
Nu är det dags för friidrotts-vm i vårt hem och snart dags för middag. Hemmagjord sushi. Första gången! Jag har gjort rullarna färdiga och ska snart skära upp dom. Det ser lovande ut frågan är om dom smakar lika bra som det ser ut att göra? Är jag bara tillräckligt hungrig så kommer det nog smaka alldeles kalas och wasabi (något av det godaste som finns) har jag i mängder.
Smultron! Det ultimata bäret som enligt lagen kräver att bli plockad på ett strå. Smaken. Doften! Det blir inte mer sommar, faktiskt. Jag fullkomligt älskar det där lilla svårplockade bäret som gömmer sig under sina blad men eftersom jag numera är såpass glassfrälst (har gjort en tidigare fast då med arom – klicka för recept och bild) så var önskan att få ihop några deciliter så sagt och gjort, jag sparkade igång maken, tryckte en burk i näven på honom, hystade in honom i bilen och gav mig iväg till vägarna där jag brukar promenera (en legitim paus i motionen är just att plocka smultron).
På nåt sätt lyckades vi tillsammans få ihop 3-4 deciliter (mest hittade vi 20 meter från vår brevlåda – dit tog vi dock inte bilen). Under hela stunden väntade jag bara på att snubbla och skicka ut alla bär tillbaka på marken. En inte alltför ovanlig syn när jag ska ge mig på att plocka bär och svamp i en skog. Vissa gånger har jag klarat av det men så har jag satt mig i bilen och sedan på nåt sätt lyckats kicka ut alla bär på golvet i bilen. Om jag tar mig för pannan och använder fula ord många gånger i min vardag? Jovars, det händer lite titt som tätt. Alltid roar det någon. Tror jag.
Nåväl, här är den i alla fall, sommarglassen med smultron. Den smakar så mycket smultron att jag ryser av välbehag. Det här är GOTT! Hoppa över smultron på ett strå och gå istället över till smultron i en strut!
Jag har haft glass-semester och har inte gjort en endaste liten bytta glass dom senaste två veckorna. Idag tog semestern slut och maskinen fick börja jobba igen. Suget blev lite för stort men eftersom jag inte riktigt var beredd på att det var just idag som jag skulle avsluta det hela så fanns det inte så vansinnigt många ingredienser hemma. I skåpet fann jag mangolikör och den fick blir dagens smaksättning.
Gör på enklast sätt. Inga konstigheter. Äggulor, socker och grädde.
Svampen har börjat dyka upp i skogarna. Jag avskyr egentligen att plocka svamp av den anledningen att jag brukar vandra runt utan att se till en endaste men häromdagen så gick jag skogspromenad med mina hundar och fick syn på mer taggsvamp än vad jag någonsin gjort förr. Problemet var mina medpromenerare som trampade sönder all svamp som jag såg så jag fattade beslutet att gå hem med dom först och även då passa på att hämta min egen svampexpert – pappa!
Eftersom han blev så lycklig över det faktumet att jag både hittat svamp och även var villig att plocka (han är van vid tvärnej när han frågar om jag vill följa med i skogen och leta) har jag nu blivit betrodd med platserna där det växer riktigt mycket svamp. Inte illa! Vi fick med oss en rejäl påse hem med både gula kantareller och röd taggsvamp. Taggsvamp är en svamp som kan få mig lite på fall. Konsistensen är det som gör hela svampen. Rejält!
Jag gjorde det enklaste med dom. Gräddstuvat med vitlök och chili. Serverade det hela till sallad och grillad kyckling. Om det smakade bra? OJA! Kanske är det så att jag ger mig ut igen och letar. Kanske!
Jag fick äran att fotografera ett bröllop på en av de finaste platser jag någonsin besökt. Trots att jag bor mer eller mindre ett stenkast (15 min med bil) därifrån så har jag aldrig bemödat mig hela vägen dit (vinter gjorde vi ett försök men kom bara tio meter innan jag stupade i snön och fick vända hemåt pga dyngsur ända in i benmärgen). Det är som att komma till en helt annan värld.
När ett brudpar så vackert som P & K dök upp visste jag direkt att det här skulle bli den perfekta platsen. Det blev en saga. Vackert!
Snabba och enkla middagar är allt jag önskar, speciellt när jag är vrålhungrig och har väntat på tok för länge innan jag börjar. Jag är en mästare på att dra ut på tiden trots att hungern skriker sig påmind i magen. Det är enklare att ta en knäckemacka, som jag också oftast tar under tiden som jag gör maten vilket gör att när maten väl är färdig så får jag bara plats med två tre tuggor. Orutinerat och idiotiskt. Jag har sagt att när jag fyller 50 år så ska jag ha lärt mig allt. Jag har 14 år på mig. Puh!
Med en frisk touch av citron och en liten hetta av chili blev detta en alldeles strålande middag. Citron har visat sig fungera i det mesta och det är absolut inget man ska vara rädd för att prova. Tar man för mycket så är väl kanske risken att det blir en för stark citronsmak (ganska logiskt) som tar över i princip allt men med lagom mycket blir det perfekt.
Nu är det äntligen testat, något som jag länge har funderat på. Popcornglass.
Eftersom jag inte riktigt klurat ut hur jag skulle gå tillväga så har det legat på hög men så för nån vecka sen fick jag ett recept (klicka för recept) skickat till mig från Anette Husmorsa och här är nu resultatet. Glassen är makalöst god, den är salt och lite smörig med en sötma som får mig att börja jollra. Den sega kolasåsen är pricken över i.et.
Innan jag visste hur det skulle göras så har jag alltid trott att det är en glass med popcorn i och det har inte riktigt tilltalat mig eftersom jag i grund och botten är lite popcorn-anti pga flagor, kärnor och annat jobbigt som gör ont i tänder och tandkött. Nu skulle det visa sig att så var det inte utan det är enbart gräddmjölken som är smaksatt med hjälp av popcorn som fått koka med. När jag smakade på gräddmjölken medan den svalnade hade jag inget direkt hopp. Det smakade väldigt udda men när det väl kom i socker, ägg och grädde blev det mer rätt.
Popcornglassen är här för att stanna och kommer definitivt att hamna i min frys fler gånger.
(karamellsåsen betedde sig inte riktigt som jag ville så den är utvispad med lite grädde och popcornen som jag använde var micropop med smörsmak.)
En sommarpaj med extra allt av det som behövs. Fläder, jordgubbar och citron. Mer än så behövs inte. Om man serverar den under en paviljong när regnet slår mot taket är det svensk sommar med precis allt vad det innebär. Det var precis vad vi gjorde idag. Solen strålade. Vi gick ut och la ut stolsdynorna. Hällde upp kaffet och skar upp bitar. Dit hann vi. Mörka moln. Kallt. REGN! Nåväl, vi förblev torra och pajen smakade alla tiders. Ändå.
Vi bor på världens vackraste plats. Här är jag hemma. Det är här jag fått den enorma tryggheten som jag så länge har sökt efter. Det finns ingenstans i världen som jag skulle vilja byta detta mot och det menar jag med hela mitt hjärta! Det är långt från allt och alla men det är så värt det. Att få ha en plats att andas på är det bästa av allt.
Vi har bara skog, åkrar, skog och ännu fler åkrar. Det är livet på en pinne. På avstånd kan vi kika på ”hamnen” i grannbyn Vegby och förundras över all belysning. Behövs den verkligen?
Nu släcker vi ner den enda lampan som lyser och kryper till kojs. Jag är hemma. På riktigt.