Nu är det dags att bli en smula egofixerad. Kanske tröttsamt för någon men för mig är det väldigt viktigt.
Jag gjorde som, nog många vet vi det här laget, en magsäcksoperation augusti -11. En grej som skulle komma och har varit sedan dagen efter de fem snitten i magen den bästa grejen i hela mitt liv. Att det skulle göra så mycket som det faktiskt har gjort kunde jag aldrig någonsin förutspå. Fysiskt tycker inte jag själv att det har hänt så väldigt mycket mer än att det typ är en hel halvmeter som är borta runt midjan. Ganska mycket tycker många medan jag tycker ”nja”. Det kanske kommer ikapp mig någon gång men det gör mig inte så mycket för det är något helt annat som är hela grejen, förutom att jag numera är frisk med undantag för den där jävla menieren, trasiga balansen och det höga blodtrycket men det har jag haft oturen att ärva, och det är den mentala biten.
Tänk att jag helt plötsligt kan tycka om det jag ser i spegeln trots att jag har blivit i stort sett medelålders (huh?! Hemska ord!) och har fått en hud som inte längre är den där släta och en och annan rynka har börjat krypa sig på. (Photoshop fixar biffen!) Jag har nog skrivit och berättat förr att jag inte mådde dåligt för mig själv när jag var som allra störst men jag inser nu att det är en helt galen skillnad. Det jaget som på nåt sätt var jag innan operation finns inte kvar. Borta. Poff! Finns inte! Visst jag är väl precis som alla andra och känner mig stor som ett hus vissa dagar och allting är fult, klumpigt och inte alls kul men nånstans så lurar självförtroendet som puffar mig tillbaka i rätt riktning.
En gastric bypass är inte i första hand till för att gå ner i vikt. Vilket nog många tror men det är helt fel för det är helt och hållet en åtgärd för att bli frisk. Viktnedgången är en bonus. En jävla skön bonus kan jag lova!
Jag jobbar på mycket med att bearbeta mitt liv så som det har varit. Jag har varit dörrmatta, tagit allt och har på något sätt tillåtit mig själv att ta allt jävelskap. Vad spelade det för roll liksom? Jag var ju redan fet, stor med mina 181 cm (det är jag fortfarande) och misslyckad så jag kunde ju ta det också. Inga problem att jag mådde dåligt, det gjorde ju ingen skillnad. Det är slut på det, eller på väg att bli ett slut på det. Varför ska jag ta skit som jag inte förtjänar? Det ska ingen göra. Punkt!
Sätter du dig på mig nu ligger du tämligen byngligt till. Så är det! Här är jag och jag förtjänar min plats på jorden lika mycket som alla andra.
Jag har mina 15-16 kg kvar och målet är att ta dessa tills juni i år. (jag är alltså fortfarande överviktig och kommer även vara det efter -16 men den kommer vara helt ofarlig och i stort sett osynlig) Det är kämpigt och det är inte alls enkelt längre men det ska gå och när dom är borta finns det ingen som kan rå på mig. Då har jag gjort en resa som jag kommer vara, och är alla redan, stolt över i resten av mitt liv.
Så, här är jag. Den nya Helena. Photoshop har hjälp mig att släta ut de olika skavankerna, jag har på något sätt blivit asiat (vackraste folket!). Ser du mig på stan ser jag inte ut så här, stylad till tänderna, men jag lovar dig att på insidan knäcker jag och är vackrare än vad jag någonsin trodde att jag kunde vara!
