Skam den som ger sig. Nu kan jag sova gott (efter att sockerkicken har klingat av). Vita maränger! Eller ja, så vita som jag lyckas få dom.

Jag har länge funderat på varför jag inte fått till dom så att det blivit så där härligt snövita men har liksom aldrig kommit till skott att fråga hur jag ska bära mig åt. Idag fick jag tummen ur efter mina ohyggligt snygga maränger som jag visade upp tidigare. En del tips fick jag och alla handlade mer eller mindre om värmen.

Maria, vår allas Made by Mary hojtade till och länkade till hennes sagolikt vackra och snövita maränger. Skulle jag göra enligt det receptet kunde jag inte misslyckas. Hon visste inte vad hon sa. Det är ju ändå jag som ska göra det och när det är smått och trixigt blir jag oftast trött bara av att läsa receptet men jag tog mig samman och gjorde precis (nästan) som hon sa. Spritsade ut cirka en miljard små pluttar på plåtar, bokade tid till kiropraktorn pga ”spritsnacke” och skickade in redan nämnda plåtar i ugnen. Körde på 130 grader de första fyra minuterna, precis som hon sa och sänkte sedan till 90 grader. Här började det barka åt fel håll, de började skifta i färg och paniken kom krypande. Man skulle ju inte kunna misslyckas!? Nåväl, jag tog mig samman och sänkte ugnen radikalt ner till 50 grader och lät dem sedan stå i närmare två timmar i ugnen. Första timmen med stängd lucka och andra timmen med luckan på glänt och se på fan, ut kom det en miljard (alltså lika många som när jag skickade in) vita små pluttiga maränger. Lyckan total!
Tack Maria! Nu har jag ordnat till maränger och ett illamående. Strålande. Godnatt.