En fotografisk matblogg
För ett tag sedan så jiddrade jag om en lemonlimecurdglass. Här är den. Eftersom jag helt missat att fotografera förra batchen så fick jag göra en till. Vilken hjumlans otur för oss. Verkligen.
Alldeles len. Alldeles söt. Alldeles syrlig. Alldeles krämig. Tja, kort och gott – Alldeles underbar!
Idag firar vi födelsedag här uppe i Rud. Mats blir ett år äldre och det firar vi med besök av kära under hela dagen. Tyvärr kunde familjen inte komma pga det dumma snöovädret som drog in över oss igår men då får vi fira hjärtat en dag till istället. Det finns som bekant inget ont som inte har något gott med sig.
Vid frukosten hade jag inte bara glömt av att jag hade presenter till honom, jag hade dessutom glömt att slå in dom och jag hade helt och hållet glömt att köpa papper. Vad gör man då? Jodå, man tar plastpåsar och lite allehanda snören som finnes inom ett rimligt avstånd. Renhållningsverket fick sponsra inslagningen. Förlåt mig renhållningsverket. Jag kan inte lova att jag inte kommer att göra det igen men jag ska försöka.
Nu ska jag sätta en pizzadeg och skicka in pizzastenen i ugnen för snart kommer nästa sällskap. Efterrätt först, sedan mat och sedan efterrätt igen. Det är en bra dag det här.
Inlägg och dag nummer 11 i utmaningen #100blogg.
Helt slut efter dagens stora händelse. Så slut att jag länkar till det jag skrivit om det från Facebook.
Vi har sedan en tid tillbaka problem med ett läckande hus. Det tar in vatten i källaren och det läcker in i köket. Vi bor i ett durkslag kan man säga. Vi väntar på takläggare men man får ha bra tur om de kommer när det är sagt. Idag kunde dock ingen takläggare hjälpa mig. Ingen kunde hjälpa mig alls och ingen kunde jag skylla på heller. Otur!
Innan hela kaoset så hann jag få ihop en äppelkaka och en butterscotchsås (kolasås fungerar också). Perfekt till mig en dag som denna. Jag har ingen ork kvar. Puh!
Nu ska jag ta igen all förlorad energi. John Blund får ta över.
Butterscotch fungerar inte bara till äppelkaka utan även till glass, andra typer av kakor, muffins eller bara som den är på en sked. Du väljer!
Inlägg 8 – Blogg100
Cliffhangern blev en smula längre än vad jag hade räknat med. Det var inte alls tänkt att det skulle ta flera dagar för mig att ens starta datorn. Det är skönt när man inser att man faktiskt har ett liv utanför dator, facebook och spel. Ibland har det en tendens att bli lite för mycket så denna pausen har varit bra på alla sätt.
Glassen som jag jiddrade om tidigare i veckan ser ni på bilderna. Det är den absolut godaste glassen jag någonsin har gjort. Den är så krämig, så välsmakande och så perfekt som det bara är möjligt. Den dänger vilken köpeglass som helst i väggen. Tveklöst! Den råkade få stå och svälla en dag extra, kanske var det just det som gjorde hela glassen. Man ska inte ha bråttom när man gör glass. Då är det en stor risk att det blir isigt, hårt och det blir fett i gommen dvs. alltså inte så som glass ska vara. Sån glass vill inte jag ha i alla fall. I glassen är det gelatin av en enda enkel anledning – Jag vill ha det! Vill man inte ha det så utesluter man det men då kan jag inte garantera att det blir lika bra.
Nu: Twilightmaraton.
Hoppas att du har en fin söndag. Ta hand om dig.
Ni vet väl att om ni klickar på pluset uppe till höger så kan ni prenumerera på inläggen här i bloggen? Klicka på den så får du stenkoll på vad jag gör. Vill du ha ännu mer koll, tex. veta vad jag inte gör, så finns det ett F (Facebook) jämte. Att ”träffa” nya människor är trevligt. Tycker i alla fall jag. Kanske ses vi?
Clementinerna som dyker upp i sina trälådor innan jul är väl värda att vänta på, det är då dom smakar allra, allra bäst och dom är så gott saftiga att jag kvittrar likt småfåglarna i vårsolen. Näh, så är det inte, jag tenderade att överdriva en smula men goda är dom. Himmelskt goda! Det brukar gå åt en och annan clementinlåda här men i år har det, av någon mycket märklig anledning, inte ens gått åt en endaste. Synnerligen märkligt att ha en halvfull låda och inte veta vad det ska bli av godingarna som är kvar. En ovan situation, helt klart.
Jag tänkte snabbt, likt Maria Montazami, och greppade första tanken. Juice! Färskpressad juice av clementiner kan ju aldrig bli fel?
Råsaftscentrifugen (om man vill låta lite märkvärdig) aka juicemaskinen åkte fram och clementinskalningen var i full gång. Jag gick ut hårt men segnade ganska kvickt. Det är helt okej att skala 2-3 clementiner i en stöt men när det är närmare 15-20 stycken är det inte riktigt lika spännande längre men skam den som ger sig. Jag minns inte hur många jag skalade men det gav en knapp liter och den litern blev inte inte långrandig. Frukosten var räddad!
Nu till det bästa av allt – jag har sparat några deciliter som just i detta nu gottar sig i en smet. Inte vilken smet som hest utan i en glassmet! Juicen har fått sällskap av en smak till. Vilken smak det är, det får ni veta i morgon. Ouuhhh, vilken cliffhanger!
Snälla, säg att det är en cliffhanger?!
Semifreddo, mina vänner, är väldigt enkelt och väldigt gott. Det kräver ingen glassmaskin alls och det går att variera i det oändliga. Sätt sprutt på fantasin och skapa dig din egen favoritsmak. På 5-6 timmar har du en krämig, halvfryst juvel stående i frysen som bara väntar på att slukas. Hallon och lakrits är en match made in heaven, just den kombinationen kan aldrig, någonsin bli fel. Receptet finner ni längst ner i inlägget.
Säger man god fortsättning efter julafton eller är det bara efter nyårsafton? Varje dag borde visserligen önskas med god fortsättning så det är inte fel – God fortsättning till er alla läsare! Hoppas att gårdagen blev som ni önskade oavsett om ni firade stort, smått, högt eller lågt. Vi firade ytters lågt och somnade väldigt nöjda och glada med dagen. Dagen avslutades med att en av mina småbröder, som inte är varken små eller unga längre, tog fram en jacka. En jacka som jag sedan jag såg den första gången, varit helsåld på. Tyvärr kunde jag inte ha den då men NU, dragkedjan åkte igen och jackan blev därmed min. Jag är inget märkesfreak utan tycker oftast det är fjantigt men jag vill nu annonsera att jag har en Didriksonsjacka i storlek XL! ( i somras hade jag storlek 58/60 alt. väldigt många X före L). Det viktigaste märket på jackan är alltså storlekslappen!
Så här dagen efter julafton är det inte mycket med någon av oss i denna lilla familjen. Vi är rastlösa, trötta och stånkamätta ungefär hela tiden. Vi har sovit i stort sett hela dagen med undantag för när vi fick julmatsresterlunchbesök av en bror med sällskap. Det var nog bra att dom dök upp annars hade nog risken varit väldigt stor att vi sovit hela dagen. Juldagen är årets tråkigaste dag, helt klart. Ingenting är öppet och rastlösheten sitter som superlim och naturligtvis vill vi göra allt som handlar om att springa i butiker. Men se, tji på oss!
Nä, om jag skulle ta och gå upp ur sängen? Klockan är ju snart midnatt så det är nog dags trots allt.
Limelemoncurden har hamnat i en glass. Här är den. Receptet kommer så småningom.
Mats – Det är 11 år vi varit förlovade i morgon väl?
Nä, 12.
Mats – Nä. 11 år måste det vara!
Nej! Vi förlovade oss -99. 12 år!
Mats – Men så kan man ju inte räkna. 2000, 2001, 2002…..
Men du, din lök. 12 år! Du menar alltså att vi firade 9 år 2009?
Mats – Jamen…
Är det inte 10 år mellan 1999 och 2009?
Mats – Jo så sett.
Vaddå ”så sett?”
Mats – *mummel*
Har vi varit förlovade i 12 år i morgon?
Mats – JA! Är maten färdig nu eller?!
Jag vilar min väska.
Idag är det vår dag. Idag firar vi. För tolv år sedan drogs jag runt på Londons ALLA gator och fattade ingenting. Efter timmar hamnade vi vid st Paul cathedral och där, under en gyllene ängel, gick han ner på knä och friade. ”Romantikern” slog på stora trumman! Att jag själv, sju (!!) år, senare fick sätta ett bröllopsdatum är egentligen inget som vi behöver prata speciellt högt om. Mats har sällan bråttom och han skyndar väldigt, väldigt långsamt. Om ni tänker er en trött, lite förkyld sengångare så börjar ni närma er hans fart. Men vem har bråttom egentligen, han är den han är och det är väl därför som jag fortfarande, efter snart 16 år, älskar honom så evinnerligt mycket! Han är det bästa jag har!
I brist på annat får det bli upprepningar. När det är goda saker tycker inte jag att det gör något. Just i detta nu ligger det en burk med kondenserad mjölk i en kastrull med vatten och kokar sig alldeles krämig och ljuvlig. Den ska, när den är färdig, få blanda sig med lite choklad, socker och lite annat smått och gott. Om allt går som det är tänkt så kommer det att dyka upp ett recept med bakat senare idag. Spänningen är olidlig. Eller nåt. Eller inte. Jag hoppas och ni kan väl fara med lite osanning?
Årets första snö har kommit så idag har jag skottat. Nu räcker det. Jag tycker inte om att skotta snö. Vi har en snöslunga som jag inte får att göra som jag vill. Vi har en traktor med plog och snökedjor som jag tvärvägrar att köra så då får det vackert bli att skotta med den hederliga, idiotiska, äckliga, vidriga skyffeln. Jag hatar det verkligen. Nästan lika mycket som jag hatar fårost. Då är det illa. Men vackert är det. Snö är fint! Det är däremot inte fårost.
Så, då greppar jag högtalarna, telefonen och kickar igång spotify i köket. Med mig kommer jag att ha Jason Derulo, Timati, David May, Colonel Reyel mfl. Vi kommer att låta bra tillsammans. En fördel med att vara hörselskadad är att all musik låter bra dvs även mina (o)rena toner. Ha en bra dag, ni söta varelser!
Jag har lyckats gå och bli sjuk. Förkylningssymptomen bara väller fram. Svullen i näsa och svalg, feber, öm i kroppen och trött. Jag har haft roligare dagar, helt klart. Jag orkar ingenting, jag ligger bara i sängen och ynkar. Sover jag inte så ynkar jag ännu mer. Nu på kvällen har jag lyckats hålla mig något sånär uppe men det är knappt. Jag skulle gjort kul goda saker med passionsfrukter idag men icke, det blev dumma saker istället. Dom skulle blinka i otakt men det blir inte alltid som man tänkt sig och man kan inte alltid få som man vill men man kan alltid lära sig något nytt oavsett om man är sjuk eller inte.
Nu är energin snudd på slut, jag ska använda den sista till en skål med glass (klicka på länken). Godnatt!
Idéer som far runt i huvudet är inget nytt. Att det sedan går åt skogen när jag försöker mig på det är absolut inget ovanligt. Det är snarare en regel än ett undantag men jag kan i alla fall säga att jag har testat, provat, gjort bort mig. Hänga upp glass var dagens första idé när jag slog upp ögonen. Ni förstår, jag tänker bara på glass men kan ju som bekant inte längre äta det i samma utsträckning som förr. Jag är dessutom en självplågare av rang. Så vad gör jag? Jo. Jag tänker på glass och jag gör glass så ofta jag kan. Smart va?
Tillbaka till hängd glass. Som synes på bilderna så hänger den där. Glassen. Struten som sådan hängde bäst. När den blev fylld så började den leva sitt eget liv. Den snurrade. Den tippade. Den krånglade. Kort sagt – den levde jävel på riktigt. De enda som var glada var vårt eget, privata lilla zoo. Det var mer glass på golvet än i himlen kan jag ju, utan att överdriva, säga. Då förstår ni läget. Att jag sedan fick en knäpp om att hälla sirap på toppen är egentligen något som jag inte alls vill berätta men, som jag sagt förr, goda saker är till för att spridas, i detta fallet lakritssirap! Det där som inte ville stanna kvar på glassen utan hamnade i en stor härlig kletig pöl. Åh du milde tid, vilken grej! Att jag inte kommit på det själv grämer mig yttepyttelite.
Mats tyckte inte om det men han har ju gjort bort sig en gång i tiden och druckit alldeles för många lakritsshots så det räknas inte. Dessutom betyder det jackpot för min egen del eftersom hela burken kommer att tilldelas mig. Detta är fantastiskt på precis alla sätt.
Att städa efter en glasshängning är inget jag kommer att vänja mig vid. Någonsin. Hela jag var kladdig. Golvet. Bordet. Taket. Svea.
Jag kan dock skriva upp i min livbok att jag har hängt glass 15 novemver 2011. Det ni!