När själar mår bra.
(jag har gjort glass igen – KORS I TAKET – jag ska bara lyckas komma på hur jag vill få dom att posera på bild)
Etikett: ångest
-
-
TORTELLINI. FYLLD RAVIOLI.
”jag har lagt ner min själ i det här” Så kan det låta. Det här är inte fullproppat med någon själ utan enbart ångest. Ångestfyllda raviolis. De är inte bildsköna eller välgjorda men de har hjälpt till att hålla mig lite i schack idag. Min ångest äter upp mig. Paniken kryper i varenda nerv av min kropp. Jag har försökt slappna av, vila och hålla det lugnt runt omkring mig men ändå har jag vankat som aldrig förr. Jag placerade mig själv och min kropp på altanen i ett försök att varva ner men det höll bara i nån timme sen var det samma visa igen. Så tröttsamt! Jag vet ju att jag inte behöver ha ångest eller panik men ändå så kommer den krypande och har den satt sig så är den där för att stanna. Livet ska inte vara lätt.
Nåväl, så är det och det är bara att på nåt sätt acceptera så tillbaka till ravioli/tortellini.
När jag låg där ute i vårvärmen (8 grader) så funderade jag, som så många gånger förr, på dagens middag. Fläskfärs låg i kylen och väntade på att antingen tillagas eller åka i soporna pga snart självgående. Den fick bli fyllningen i mina ångestfyllda raviolis. Pastadegen, den hjälpte mig en hel del. Jag fick banka, slå, knåda och svära utan att någon endaste kom till skada.Som sagt, de är varken bildsköna eller välgjorda men de smakade ljuvligt och jag fick en stund då jag fick ur mig iaf lite av det där som far runt i bröstet på mig. Alla sätt är bra utom de dåliga, sägs det. Det stämmer ganska bra.
ps. engelska på bilden pga vill ha det. ds.
-
BAKA BAKA BORT DIN SURA MIN
Ingenting har fått mitt humör att vända idag. En riktigt jobbig dag med allt vad det innebär. Det går upp och det går ner för alla och för mig har det gjort en djupdykning modell brutal. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det beror på. Ångest, oro och ilska blandas om vartannat. Det är en sanslös röra! Jag har försökt sova bort det, prata bort det, äta bort det men inget vill. Det gör ont. Sova går inte för det bara maler, prata går men hundarna undrar vem jag pratar med och blir helstressade därför bör jag hålla tyst, äta går ju som bekant inte heller eftersom det tar tvärstopp. Ibland är det svårt att vara jag.
Strax efter lunch tröttnade jag rejält och bad min älskade Mats att försöka komma hem tidigare eftersom jag, vid det laget, mer eller mindre tuggade på knäskålarna. Han är det enda som kan hjälpa. Rar som han är så kom han naturligtvis hem så fort han bara kunde. Den tryggheten önskar jag att alla hade. Det är det som gör att jag älskar varje sekund med honom. Underbara människa. När jag väl visste att han var på väg hem så lyckades jag på något sätt placera tankar, ångest och oro lite åt sidan och ägnade mig istället åt att baka bröd.
Jag la ner all ångest, ilska och oro tillsammans med frön, nötter och frukt. En makalös blandning. Det behövde inte jäsa, bara att klabba ihop, dänga ner i en form och skicka in i ugnen. Sula in det bara! Så, här är mitt ångestbröd. På med rejält med smör och sätt igång att tugga.
En sak till. Fikon kan vara det absolut godaste som finns.