När vänner frågar om jag har lust att fotografera deras små hjärtegryn är jag inte den som är den. Jag tackar oftast inte nej, utan plockar fram kameran med glädje. Det finns inget som är så roligt som att fotografera små barn eftersom man vet aldrig hur det kommer sluta. Det är spontant på riktigt och då blir det heller aldrig uppställt och stelt. En del barn tittar på en som om man vore en utomjording och har ingen som helst lust att ha varken utomjordingen eller den där äckliga svarta stora manicken (läs: kameran) i ansiktet medan andra är nyfikna, intresserade och glada i den. En del barn, större varianten, kan även se elefanter i objektivet. Det ni!

Säg hej till Majken.