En fotografisk matblogg
Lite länkkärlek har ingen dött av och nu när tiden är inne för nominering av Matbloggspriset 2013 (klicka på länken) kan det aldrig vara fel. Jag har många raringar som jag ofta besöker och vilar mina ögon och min själ. Här är några, kanske är det någon av dom som du fastnar hos, som ger dig lugn och ro i en stressig vardag. Alla sätt är bra.
Idag är måndag och man börjar alltid som bekant på just den dagen. Att börja tänka på vad man stoppar i sig en onsdag är alltså helt uteslutet. Jag har beslutat mig för att avsockra mig. Jag är en godisråtta och en sockerknarkare trots att jag är opererad i magen och har känt på den ena dumpen efter den andra. Jag kan dock inte äta mycket av det alls men det spelar ingen roll för jag vill ändå inte stoppa i mig det. Fy mig! Jag är trött på socker men jag är också beroende av det så det får bli en fajt. Jag tänker inte gå all in med LCHF, GI, 5:2 eller nån annan typ av diet för det tycker jag inte alls om men det är dags att börja tänka sig för en smula.
Jag vill inte dra ner på sockret för att tappa i vikt, det är egentligen oviktigt, utan jag vill göra det för att jag känner att det börjar barka åt fel håll. Jag får nästan huvudvärk om jag inte får godis en dag och det är så långt ifrån rätt som det bara är möjligt och så vill jag absolut inte ha det. Det är bara barnsligt och jobbigt! Sen att jag hade diabetes (pillerbehandlad) innan operationen är också något som jag tänker på. Jag vill inte börja medicinera igen om det är så att blodsockret väljer att fucka ur.
När jag gjorde min gastric bypass för två år sedan så sa dom åt mig ”du kommer aldrig någonsin mer att behöva banta” och jag tog dom på orden men sedan dag ett efter operation har jag inte gjort något annat. Allting kretsar kring mat och annat jag stoppar i mig. Trots att jag har tappat 55 kg så är jag ändå inte nöjd och jag tror att det beror mycket på mitt sockerintag, det känns liksom inte rätt. Sockret måste väck! Punkt.
Äggen, fisken och det gröna tar nu plats i min kyl och frys igen. Skärp mig!
Ugnsomelett med gräddiga champinjoner – en bra grej med inte mycket socker.
Vitt och svart. Sött och syrligt. Glass med vitchoklad och en liten liten smak av citron.
En glass som jag inte la ner så mycket tid på men som ändå blev alldeles strålande. Smeten har inte fått svälla som den ska för att hålla sig krämig och fin i frysen så den får nog ta slut idag om det inte ska hamna i slasken. Helst ska smeten sjuda sig krämig och sedan få en natt på sig i frysen men ibland är viljan att fotografera något större än vad tålamodet klarar av. Stressa aldrig med glass oavsett vad receptet än säger. Så, ska ni göra det här och ni vill ha en bra glass bör ni låta den vila, svälla och må gott i kylen under en natt. Resultatet blir så mycket bättre! Smaken blir dock den samma. Välj själv. Toppen!
Jag har återigen en blöh-dag! Jag har haft fler anfall och attacker än vad jag kan räkna till. Det tar inte många minuter efter ett har släppt innan nästa sitter där som en smäck och ställer till i princip allt. Jag är så trött på att hålla ögonen öppna och få kämpa med att fokusera och försöka hålla blicken still. Ynkar och suckar! Trots det så har jag haft en fin söndag eller en kroppkakesöndag som vi kallar det. Detta fantastiskt goda! Vi fick dessutom sällskap vid bordet och fick därmed hjälp med att äta upp allt. Kroppkakor vet sin plats i magen, helt klart, och dom fyller ut mer än väl. Egentligen hatar jag att göra dom där kokta degklumparna med sin ljuva fyllning av stekt fläsk, lök och kryddpeppar, eftersom jag avskyr när det är klibbigt, klabbigt och pilligt. Alltså inte min grej alls men är det bestämt kroppkaka så är det! Jag må säga ”Jag ska aldrig mer göra en endaste kroppkaka till!” men det är nog en lögn för om några månader står jag där i köket igen och svär mig igenom hela proceduren. Tveklöst!
Trevlig kväll!
Puss.
Ni som känner mig vet att jag avskyr sådana här prjippodagar, att jag tycker det är det tramsigaste som finns och jag vill liksom krypa ur skinnet så fort det nämns. Idag är en sådan dag men trots det så har jag, mitt ärkenöt, trillat dit och också gjort kanelbullar. Hur skulle jag kunna låta bli när hela facebook svämmade över av ”dehäringa” bullarna. Varför jag satte degen och smetade smöret kan man ju undra. Tja, jag vill varken vara sämre eller bättre heller för den delen så här är dom nertrôkade i en gjutgärnspanna.
Om man gör just så här, trôkar, så kan man äta ”fler” bullar pga kan aldrig bli för många. Vem orkar räkna liksom? Gör man dessutom även en plåt men vanliga hederliga snurror så är det bara att ta varannan. Varannan vatten har man ju hört talas om och det ska vara bra sägs det. Samma sak gäller vid det här. Glasklart?
Och mjölken! glöm förtusan inte mjölken! Iskall.
Kanelbullarnas recept finns här.
Vad firar vi i morgon? Rivna morotens helg?
Puss.
På Facebook ställdes frågan ”Bäst till choklad?” – Svaren: ”Mer choklad?” ”Allt! och kardemumma”. Det var dit jag läste för sen blev det alkohol av resten. Sånt har jag inte hemma och jag är dessutom inget större fan av det. Så, chokladvåffla, chokladsås, kardemummagrädde, riven choklad och fikon fick det bli. Min lunch och min medicin för dagen!
Älskade fikon.
Chokladvåfflor finns en uppsjö av olika recept på – jag har använt det här.
Kardemummagrädde är precis vad det låter, vispad grädde smaksatt med kardemumma.
Chokladsås. Enklast möjliga. En skvätt grädde i en kastrull med lite choklad. Koka upp, smält vispa. Svalna. Klart.
Suddiga bilder pga av slut på balans. Stativ tänker någon? Äh, det orkar jag inte med. Det är perfekt operfekt. Precis som jag vill ha det. Jag tror att vi alla måste sänka våra krav här i livet, iaf jag. Allting behöver inte vara perfekt perfekt. Fram med mer perfekt operfekt!
Puss!
Onsdagen är äntligen slut. En dag som jag mer än gärna slänger i soporna. Det blir inte alltid som man har tänkt sig, typ. Att vara hörselskadad har sina nackdelar, helt klart. Det är ju inte bara det att man inte hör som är problemet. Det riktigt stora problemet är att inte ha möjligheten att sköta sig själv när det kommer tillfällen då man behöver komma i kontakt med någon snabbt eller när man tappat förmågan helt att förklara sig i skrift. Då behöver man hjälp (läs: jag) och ibland är det så förbannat svårt att förklara för någon annan vad det är man vill att den ska förmedla åt en. Det blir BARA fel och jag blir så fruktansvärt frustrerad. Jag är dessutom smärtsamt usel på att förklara vad det är jag vill ha sagt. Det har skapat kaos i det Ljunggrenska hemmet idag och jag är så trött och uppgiven. Buh! Onsdagen den 2 oktober 2013 raderas nu helt från mitt liv.
Innan jag släcker ner allt så kommer här ett recept på nån form av äppelmuffins med krispigt täcke. Jag visste egentligen inte alls vad jag pysslade med där i köket när jag bakade men resultatet blev inte så tokigt ändå. Jag ville bara, i vanlig ordning, ha något att fotografera så det fick bli vad det blev helt enkelt. Detta blev det!
Godnatt.
Puss.
Nu är det dags igen. Matbloggspriset ska delas ut. Klicka här och nominera just din favorit!
Eftersom det finns så många fantastiskt fina och bra matbloggar så har jag en lite gnutta problem att välja ut en. Eftersom jag är fotointresserad så är det just dom med vackra bilder som tilltalar mig mest. Bilder att vila ögonen på är något jag behöver för att fungera som människa. Matkoma, Nu kokar jag & I huvudet på Elvaelva? Alla tre är helt fantastiska på sitt sätt. Det ska inte vara lätt och det är det inte heller! Jag hade velat ha dom alla tre högst upp!
Här går allt i svart.
Som synes så har jag kört fast ordentligt i det mörka fotograferandet. Ju mörkare desto bättre. Då trivs jag! Det går lite upp och ner med mörkt och ljust. Det är kanske årstiden som påverkar, jag vet inte. Inget jag lägger överdrivet många analyseringsminuter på.
Hela bloggvärlden kryllar av ljusa fina bilder så därför får det bli lite mörkare från min sida ett tag framöver eller tills jag tröttnar och fastnar i något annat. Det är lite så jag fungerar. Går all in och tröttnar snabbt och måste tänka om.
Här är en jordgubbsmarmelad med äpple och mynta. En fantastisk marmelad på alla sätt. Den är söt, lite syrlig och man känner av myntan precis lagom. Den här på knäckebrödet som jag skrev om tidigare idag är strålande. Det räcker egentligen med enbart marmelad men vill man gotta till sig lite extra så är en riktigt krämig och len brie under det hela att föredra. Jag har just provsmakat mig mätt och kommer att få problem med att äta middagen som står i ugnen just i detta nu men hey, vad gör det? Det är bara att hoppa över middagen och provsmaka marmeladen en gång till lite senare. Man får inte vara dum!
I morgon ska jag testa att använda den i en glass. Det kan inte gå fel!
Att baka sitt eget knäckebröd kräver inga överdrivna skills. Det som behövs är plats för plåtar för mycket knäcke blir det men det är det värt för det både håller sig länge och är väldigt gott. Ju tunnare desto godare så var inte rädd för att använda kaveln några extra gånger. Forma dom precis som du själv känner. Små rutor eller rundlar eller större är den smaksak. Minst spill blir det ju om man väljer att skära ut rutor.
Dom här knäckebröden är väldigt spröda och passar därför ypperligt till ostbrickan. En salt och fin ost med lite jordgubbsmarmelad på toppen. Bara tanken får mig att humma förnöjt. Förvara knäcket svalt och torrt så håller dom i mer eller mindre en evighet fast så länge brukar de inte bli kvar. Så vid nästa bakningsinfall tycker jag att det ska bli eget knäckebröd! Bara gör det!
Personligen så använder jag mig av dônare för det är precis vad det är. En riktig flôtig dônare! Ett ord som min morfar har myntat för många herrans år sedan. Det har hängt med kan man säga. En riktig dônare finner man i USA och ingen annanstans men eftersom det är så fasligt långt dit så får jag nöja mig med att göra mina egna. Inte samma klass men det är baskemig inte långt därifrån.
Helst vill jag ha dom endast med socker men eftersom jag idag har en jobbig ångest och oro i kroppen så behövde jag både pyssel och färg i tillvaron. Började dagen med ett riktigt jobbigt anfall som höll i sig från 7-snåret fram till 12. Då var jag inte så kaxig. Jag hatar dom långa och segdragna varianterna, dom där då jag ligger som en halvkokt spagetti och har ingen aning om hur jag ska bete mig. Alla anfall är såklart jobbiga men dom som ger sig efter en timme är lättare att genomlida. Ganska logiskt. Nåväl, en dônare eller tre får kompensera helvetet. Dom gjordes igår så dom har sunkat ihop sig något. Dom är trots allt godast precis när dom kommer från oljan och har fått svalna till sig något. Man kan inte få allt! Glasyren har dock kletats på idag.
Nu sitter jag här och är sockerkickad fast det är en myt och funderar på om det var värt att smäcka i sig två på raken. Jag vet inte riktigt men skit i det, dom är ganska små och det var GOTT!