Jag har frustat och stönat så många gånger när jag tagit mig an det här med att göra macaroner. Jag har hatat dom i stort sett från första stund. Smaken har det aldrig varit några som helst fel på men utseendet, det har varit helt fel. Platta, tråkiga och helt utan den där viktiga kragen. Jag har provat så många olika recept, alla har gett samma resultat.
Jag bestämde mig för att göra ett sista tappert försök och freestylade hela smeten. För första gången blev jag helt nöjd. Äntligen kom kragen fram! Jag har därför inget recept på det här för jag tillsatte både mandelmjöl och florsocker tills jag tyckte att smeten var lagom tjock och fin. Italiensk maräng och äggvita. Ge aldrig upp, rätt var det är så sitter det där.
Jag ska försöka ge mig på det här med att uppdatera lite oftare igen men det är svårt. Efter det som hände med utomkveds och operation så har jag liksom hamnat en liten gnutta under ytan. Jag har inte längre roligt med kameran och jag vill bara sova. Misstänker att det är en fas som jag på nåt sätt måste kämpa mig igenom. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så påverkad som jag ändå blev med tanke på hur bra jag ändå mådde direkt efter. Jag bara grubblar och grubblar men jag förutsätter att det snart blir människa av mig igen. Det får helt enkelt ta den tid det tar. Idag var första dagen som jag kunde känna lite glädje av att titta på bilderna så det finns ett litet ljus i den där beryktade tunneln.
Puss från ett irriterande kallt Gällstad
