HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Etikett: borås

  • FRITTATA, FRITTATO?

    Inte slänga någon mat! Det går att göra fantastiskt goda maträtter på rester. Ett exempel är gårdagens pasta, den passar ypperligt i något så enkelt som en frittata. En form av omelett som går att variera i oändlighet. Kött, vegetarisk, skaldjur….det är bara att välja eller ta det som finns i kylen. Det kan bli många lyckade kylskåpsrensningar. Den vi åt idag var helt i sin ordning. Fast men ändå krämig med en alldeles lagom salt smak. Serranoskinka är något som jag inte äter så ofta men som jag absolut ska se till att ha i kylen lite oftare så att det finns vid kylskåpsrensningar. Superenkelt att göra och fort går det! En perfekt söndagslunch på en dag som man inte ska slita ut sig i onödan.

    Sliter ut mig är något som jag absolut inte gör idag. Jag ligger i sängen sen några timmar, alldeles inbäddad av elektronik, täcken och kuddar. Kamera, telefon och dator…med tillhörande sladdar. Någon kyla är inte något som jag behöver oroa mig för. Jag har till och med glömt att slänga in ved i kaminen vilket inte kommer vara så populärt när Mats kommer hem igen. Men vaddå, jag har ju det varmt och skönt och vem vill lyfta på täcket när man vet att de är snorkallt på ovansidan? Inte ens jag är så dum!

    Ovan nämnda Mats är iväg med en kompis och fotograferar. Samma nämnda Mats är sen i fredags en väldigt lycklig Mats. Med en ny kamera ser han livet på ett het annat sätt. Det huserar numera två stycken fullformatare i familjen Ljunggren. En till Canon EOS 5D köptes och jag är därmed inte längre ensam med en sådan ljuvlig pjäs. Det är så fantastiskt roligt att dela samma intresse, vi lär oss av varandra eller tja, jag lär mig mest av honom faktiskt eftersom jag egentligen inte är speciellt intresserad av det tekniska. Avtryckarknappen räcker. Vet jag vart den är så är jag nöjd. Allt annat går att ordna till i efterhand. Det ska bli spännande att se vad dom fått till för bilder när dom kommer hem igen, det har trots allt blivit ett väldigt vackert vinterlandskap ute. Snön har kommit i natt, ganska mycket dessutom. Tänk om det kunde få ligga en vecka till, men det är nog för mycket begärt.

    Om 1,5 timme är det streamad basket på datorn – Uppsala – Borås. Så vad jag gör i eftermiddag är inte mycket att tveka på. Jag ligger kvar här under täcket i det tekniska virrvarret av sladdar och prylar i några timmar till. Tack gode någon för söndagar, täcke och, sist med absolut inte minst, streamad basket!

    (mer …)

  • ETT STENKAST BORT

    Örebro tur och retur en söndag. Helt i min smak även om det var i det slipprigaste laget på E20. Blixthalka modell brutal. Volvon gled bokstavligt fram och det var många gånger jag trodde att jag skulle kana ner i diket men jag lyckades klara mig ur det och fram kom vi. 25 mil enkel resa.

    Borås basket på bortaplan. När det är såpass ”nära” så får man ju bara inte missa det. Det var ju bara 3,5 timme i bil. Piece of pie. Jag har haft en riktigt vissen vecka med alldeles för många besök av meniere så jag var helt klart värd resan. Tack för att ingen här hemma opponerade sig. Knäppa idéer är till för att genomföras. Jag klarade mig hela matchen utan något anfall men när vi hade 10 mil kvar på hemresan så slog det till igen och jag blev liggandes på passagerarsidan. Som tur var så var det inte riktigt lika överjävligt som det varit tidigare i veckan så det lugnade ner sig hyfsat fort. Tyvärr så blir jag ju dödstrött av dom så det är inte mycket med mig men lika glad för det var jag. Jag hann få två timmar basket i en hall som skognisslet hördes extra mycket. Mats tyckte att det hördes dåligt men han kan ju inte det där. Ni som följt med ett tag vet ju att jag är hörselskadad men trots det så lyckas jag ändå höra just det gnisslet. Det är magiskt! Den dagen jag inte längre kan höra det då är det illa så hoppas inte att den dagen kommer eller att den dröjer väldigt, väldigt länge!

    Någon sportfotograf blir det nog aldrig av mig. Jag får nöta på från läktarplats. Det gör ju inte saken lättare att jag är blyg som synden när det väl kommer till kritan så jag vågar verkligen ingenting. Mespropp!  Too shy shy!

    Framsidan på sista bilden kan ni se här. Jag fick nöja mig med baksidan trots att jag flög som en gasell över bänkarna, eller nej inte som en gasell, mer som ett kylskåp. Ett fallande kylskåp. Så med risk för brutna ryggar och utslagna tänder lät jag det hela bero och nöjde mig med att vara med snett från sidan istället. Nästa gång så.

    Ja just ja, Borås basket vann! Såklart, även om det satt hårt inne! Well done!

  • NÄR LIVET ÄR MITT

    Jag är sjuk fortfarande. Febern kommer och går. Jag har dumma, täta och jobbiga anfall. Hörseln sinar mer och mer men vet ni vad? Mitt liv är superkul ändå. Dom små glädjeämnena betyder så fantastiskt mycket för att orka med dagarna. Anfallen avlöser tyvärr varandra men ändå känner jag mig glad. Jag har funderat och funderat på hur det ens är möjligt och jag tror att jag kommit på det, förutom att jag tappat mycket i vikt så beror det dels även på alla fina vänner, nya och gamla, ni är sanslösa allihop men mest är det basket. Borås Basket. Ni förtjänar så många kramar, ni anar inte. Ni har gjort mitt liv till något helt fantastiskt. Det kan kanske låta barnsligt, fånigt, löjligt men då får det göra det, jag bjuder på det! Det spritter i benen på mig, jag vill spela, jag vill vara med! Tyvärr, i detta fallet, så har jag en självinsikt och inser naturligtvis att tillräckligt många år  från träning och matcher inte  gör några underverk för varken trepoängsskytte (vilket i och för sig aldrig var min grej) eller returtagningar men jag vill ändå! Varför måste man vara rationell hela tiden? Jag är dessutom kvinna men vaffan, på torsdag?

    Jag lever för tisdagarna, torsdagar som det blir nu, då jag placerar min rumpa på läktaren i Boråshallen. Naturligtvis minst 1,5 timma innan matchstart för att jag ska få ut så mycket som möjligt av det. Att jag har ont i ryggen, pga dom icke ergonomiska bänkarna på läktaren,  till måndagen veckan efter är inget att hänga upp sig på. Jag är så uppe i varv att jag väldigt ofta får ta ett straff i bilen hem efter match – anfall. Det är på något sätt värt det, det ger mer än vad det tar. Det ger mig ork att orka några timmar till. Helt fantastiskt vad basket kan göra mycket! För mig gör det just nu allt!

    Hörrni, Borås Basket – TACK! Eftersom detta är en fotoblogg/matblogg så får ni här största hjärtat i form av en rödbeta. Det är så vackert att en tår inte alls är konstigt.



    Det är med allra största sannolikhet inte sista gången jag glädjeskuttar här.

  • FÖRÄNDRINGAR

    Detta är en matblogg med allt vad det innebär men bara för den sakens skull så behöver det inte alltid handla om det även om viktnedgång i mångt och mycket faktiskt handlar om mat. Nu följer jag ju ingen diet som bekant, jag har turen att gå ner i vikt ändå tack vare det där ”lilla” ingreppet för några månader sedan, snart fyra stycken. Jösses, tiden bara rusar iväg.

    Ibland tycker jag att jag går ner alldeles för lite och för långsamt men det är oftast på dåliga dagar då det mesta är jobbigt. Då är jag inte alls stolt för varje minushekto utan tycker att det borde vara 2-3 kg varje vecka. Jag verkar ha ställt in mig på 500-600 gram minus i veckan. En skön takt faktiskt även om jag som sagt kan tycka att det går lite för långsamt ibland. Jag vill bli av med mitt boll-face snabbare men det fungerar ju inte riktigt så. Tyvärr. De flesta dagarna är jag jättestolt över mig själv och tycker att livet är precis så toppen som jag vill att det ska vara. Idag är en sådan dag. Idag ser jag på mig själv med helt andra ögon även om jag fortfarande ser boll-face så ser jag mer. Jag finns ju där nånstans. Tänka sig!

    Det är ingen helkroppsbild men ändå så är det faktiskt idag som jag för första gången ser förändringen. Det är inte de dryga 30 kg som är borta som jag ser mest utan jag ser att jag är genuint glad. Jag känner mig genuint glad och det är ju helt fantastiskt att det också syns. Viktnedgången har gjort så otroligt mycket mer än mindre siffror på vågen, det har ju för tusan ändrat hela mig. Jag tvivlar inte längre på mig själv i samma utsträckning som förr. Det är en brutal skillnad. Jag ser inte längre ner på mig själv och jag gör inte heller narr av mig själv genom att försöka skoja bort allt jobbigt genom skämta om min vikt. Det skulle aldrig falla mig in!

    minus 10 kg till, sen kommer helkroppsbilden!

    Nu. Pigg. Glad. Ny. Frisk. Fräsch. 122 kg. Snudd på fjäderlätt.

    Då. Trött. Deppad. Tung. Mindre glad. Sjuk. Svullen. 152,6 kg vs. 139 kg. Svea håller samma vikt. 36 kg.

    Ikväll har vi varit på basket. Veckans höjdpunkt. Jag lever för den där basketen igen. Jättekonstigt! Återigen är jag inne i det med hull och hår, jag ser fram emot tisdagarna varje vecka (nästa vecka ändras det dock och jag får andra dagar att se fram emot). Då vet jag att jag sitter där i Boråhallen och lyssnar på skognissel och ser bollarna åka ”pôse i”. Idag fick vi, jag och min man,  VIP-platser och jag fick möjligheten att njuta en liten extra smula. Det är väldigt fina spelare att vila ögonen på. Star strucked? Jag?! Fnissa trodde jag inte ens att jag kunde men det var det inga bekymmer med. Stundtals var jag tillbaka till 15 år.  Så nära! Basket är en underbar sport på precis alla sätt!

    I morgon blir det julgodis.

  • ATT TA TILLBAKA SITT LIV

    Jag vill skriva mycket om just glädjen att få tillbaka livet, så idag blir det inte mycket matprat. Gastric bypass-operationen är det bästa jag någonsin har gjort i mitt liv! Jag kan inte säga det nog många gånger.

    Att jag mått dåligt över min vikt är inget som jag någon gång känt att jag har gjort men nu inser jag. Just nu mår jag så fantastiskt bra. Allt börjar bli roligt. Jag vågar, jag kan och nu till det absolut bästa – JAG VILL! Jag har aldrig haft en sådan vilja som jag har nu. Livet börjar bli spännande igen!

    Jag undrar vart det ska sluta. Jag har ”bara” tappat dryga 25 kg men redan nu har jag förändrats, hur kommer det då bli om 50 kg?!  Jag kommer få det bästa livet. Tveklöst!

    Förr, när jag gick utanför dörren, så tog jag automatiskt på mig min mask. Glada Helena! Att ha en mask är bra, man slipper visa sitt rätta jag. Jag var alltid ”glad”. Att inta en försvarsställning är viktigt om man i grund och botten är osäker. Jag kände att alla tittade på mig. Jag sa alltid ”Jag bryr mig inte om vad andra tycker och tänker” men vad jag egentligen gjorde var att jag läste in allt negativt. Jag var fetast, fulast och alla pratade illa.

    NU, oavsett vart jag är, så är min mask undangömd. Jag är idag glad på riktigt. På riktigt! Jag tänker inte längre på något försvar. När jag är ute är jag så stolt och naturligtvis ser alla människor det så idag är det inte några negativa blickar jag läser in. Allt är positivt. Även om jag inte vet, tyvärr, vad andra tänker så ser jag bara att dom är imponerade av att jag har lyckats med det jag har gjort. Det är skithäftigt för att tala klarspråk.

    Igår tog jag tillbaka en stor del av mitt liv. Basket! Det har en gång i tiden, under väldigt många år, varit mitt liv. Men i takt med att vikten har ökat så har jag dragit mig längre och längre ifrån. Tills i går.

    När jag satt där på läktaren i Boråshallen och hörde gnisslet av skorna på planen så kom tårarna. Vilken känsla! Som jag har saknat det. Förr har jag inte orkat gå och titta och ha masken på mig men nu skiter jag i den. Det pirret jag kände då, när jag satt där och tittade på taggade basketspelare som gör det som dom är absolut bäst på och gnisslar med sina skor för min skull, är så mycket bättre än en fakemask. Det kan låta överdrivet men igår levde jag. Jag tog tillbaka livet. Jag gjorde det jag är bäst på – Jag var mig själv!

    Jag är fortfarande helt lyrisk. Tänk att något så lite som att se en basketmatch kan göra så mycket. För mig är det idag allt.

    Jag kommer att sopa mattan med livet!