En fotografisk matblogg
Häromdagen var det kladdkakans dag, 7 november. Alla dessa dagar! Vad är det för dag idag förutom söndag och farsdag?
Jag ville inte vara sämre men gjorde den 2 dagar efter pga denna anledningen var jag ju inte hemma vid spis och ugn. Jag skulle fotograferat den igår men hann inte. Idag när jag tog mig tiden var det inte mycket kaka kvar. Kan inte för mitt liv förstå vart den har blivit av?!
Kladdkakan behöver ingen speciell dag. Det är en kaka man äter så ofta man kan, orkar och vill!
Muffins. En tristessdödare.
Idag hade vi ett planerat strömavbrott inbokat mellan 8-12 och mitt största problem blev helt pötsligt ”vad ska jag hitta på under den tiden?”. Snabbt som attans vispade jag ihop smet till muffins. Vanliga, vita utan några som helst konstigheter. Planen var bara att ha dom till dom redan karamelliserade ”fyllisarna” (physalis) som bara låg och drällde. Muffinsen är spritsade med chokladgrädde och på toppen har en liten orange goding fått ta plats.
Physalis är något som jag kan äta i princip hur många som helst. Jag tycker det är SÅ gott! Nu är de pimpade med karamell och sedan doppade i fint hackade valnötter. Det blev fantastiskt gott men tyvärr begränsar det intaget. Med det sockriga är jag rökt redan efter en. Min mage klarar inte av det och jag dumpar på nolltid. Någon som inte är magsäcksopererad klarar nog av att smäcka i sig ett gäng utan att må alltför dåligt.
Strömmen fick vi behålla så stressa var inte ens nödvändigt. Jag gissar att det är ovädret som drog över oss igår som är boven i dramat. Vattenfall fick nog annat att prioritera, även om vi här i byn inte drabbades nämnvärt, och vårt planerade strömavbrott är skjutet på framtiden. Mig spelar det egentligen ingen roll.
Puss.
När jag var liten och knarkade dom här så var dom rullade i pärlsocker och låg i en bigpack-glass-låda i kylen. Dom låg där inte speciellt länge. Hur skulle det vara möjligt? Nu när jag är mer åt det vuxnare hållet så är dom doppade i choklad, satta på en pinne och dom blir kvar lite längre. LITE längre. Jag skulle inte äta en enda men ändå så minskar antalet i kylen. Jag förstår inte!
Väntar du också på orkan, storm och katastrof? Här i vår lilla by har det regnat katter och hundar sen tidig morgon, varit mörkt och dystert och nu har vinden så sakteliga börjat öka. Det ska bli tämligen spännande att se hur det här utvecklar sig. Vi har inte längre så många träd att oroa oss för eftersom Gudrun och Per såg till att dom flesta dalade i backen men man vet ju inte, några finns det ju kvar. Vi bor ju i skogen trots allt.
Puss.
Jag fortsätter med lite jul trots att jag egentligen inte alls är speciellt julig av mig. Tycker mest att det är jobbigt och jag får ångest pga kan inte vara överallt. Jag vill vara tillsammans med alla men eftersom alla är utspridda lite här och var så blir det aldrig något och då vill jag allt som oftast dra något gammalt över mig och vakna upp efter nyår. Jag känner alltid en sorg varje jul. Om det blir samma sak i år återstår att se.
Här är i alla fall en peppartakstårta. Ett försök för att få något att fotografera. Med facit i hand, eller med skeden i munnen i detta fallet, så var det ett bra försök för det blev sött, slibbigt och juligt i samma tugga. Sådär som bakverk ska smaka. Det är bara tårtbotten med pepparkakssmak som är täckt med marängsmörkräm. Just den där smörkrämen bör man se till att samla på sig tid för att göra. Det är ett fasligt vispande! Tårtbotten är gjord på samma sätt som Icas – klicka här eller här – men med ett litet tillägg – 1 msk pepparkakskrydda. I vanlig ordning är det operfekta perfekt!
På toppen är det krossade kolakarameller, mina egna caramints, och hyvlad vit choklad.
Petit betyder liten. Liten vet jag inte vad det är. Här är dom största petit-choux (receptet finns här) som tillverkats. Jag har aldrig gjort det förr och jag heller aldrig ens smakat på det. Tror jag. Du-milde-tid! Vilken enkel liten, eller stor, munsbit! Alldeles luftig, ljuv och trevlig. Jag tror att jag möjligen gräddade mina nån minut mer än vad dom krävde men vad har man florsocker till om inte för att dölja sina misstag? Det gjorde då ingenting på varken smak eller konsistens! ( jag är ju dock som sagt osäker på om jag någon gång har ätit så kan jag ju omöjligen veta men eftersom jag tyckte om dom så är det så här dom ska smaka. För mig.)
Från tanke till färdiga ”petittare” – en knapp timme. Då är dom svala, fyllda och redo att smäckas. Bra va? Dom är fyllda med jordgubbsgrädde (mousse plus extra vispad grädde). Finare än snus!
Spritsa är världens bästa terapi och idag är jag i en smula behov av det så jag satte igång. Eftersom jag inte är någon sockerbagare med varken tålamod eller flinka fingrar så hade jag heller ingen plan med hur slutresultatet skulle bli bara jag fick klibba och klabba en stund var jag nöjd. Klibbade och klabbade gjorde jag – rejält. Svor, det gjorde jag det också. Nu i efterhand så hade jag önskat att även disken skulle vara nån form av terapi men så är det ju såklart inte.
Under min terapeutiska maräng är det en tårta fylld med jordgubbsmousse på två lager. Tårtbotten är gjord med Icas enkla recept och det finner ni här. Marängen är en italiensk variant och den finns här.
Nå, vem tar disken?
Nu blir det sött! En mjuk kaka med jordnötter och choklad som när den har kallnat fått en frosting på toppen. Det här är alldeles för sött för mig men de som smakat har hummat och ögonen har rullat i huvudet så nånting bra måste den ändå ha. Jag är egentligen inte så mycket för bakverk öht eftersom jag tycker det mesta är för sött (att jag är en godisråtta ser jag som ett mirakel) men ändå så bakar jag trots att jag dessutom hatar disken som blir efter just bakning. Sån är jag!
Det här är egentligen en hel vanlig sockerkaka som jag slängt ner lite chokladknappar och fint hackade jordnötter i. Absolut inga konstigheter. Är det konstigheter på gång försvinner jag blixfort för sånt orkar jag inte med. Frostingen är enklast möjliga. Smörig, söt och lite salt. Otroligt gott i liten dos (iaf för mig. Maken fick i sig desto mer.)
Lördageftermiddag och jag kämpar med trötthet. Den har hängt efter mig precis hela dagen, det ska bli spännande att se hur längre jag håller. Jag har lovat pizza ikväll så fram tills degen är färdig får jag nog hålla uppe dom där ögonen men efter det så kan jag inte längre lova något. Gäsp.
Trevlig lördagskväll.
Puss.
Min ugn rasade sönder förra veckan då varmluften valde att packa ihop sig och sluta fungera. Jag tänker aldrig någonsin byta tillbaka till varmluft för efter den rasade har allt som jag bakat kommit ut ur ugnen med ett lysande resultat (med undantag för plåtarna som stått inne när jag kacklat med någon men det hör inte hit!). Bröd har blivit luftiga, småkakor, mjuka kakor, pajer…allt har blivit strålande i färg, form och smak. I varmluften brände jag allt som oftast allting trots lägre temperaturer. Så, no more varmluft!
Receptet på dom här kakorna hittade jag hos Bakerella. Nu är inte mina alls i samma klass som hennes men för att vara jag som har gjort dom är dom tamejtusan helt felfria. Okej?! Bra, vi säger så!
Förslag på glass finner ni under fliken recept alt klickar här. Fliken behöver uppdateras en aning men det finns en hel del att välja mellan redan nu.
Puss.
Nu är alla våra fruktträd hela tomma och det är dags för träden att sova lite. I år har dom alla kämpat väl under dom förutsättningar dom haft. Med bara något år på nacken kan jag inte annat än imponeras. Plommon har vi haft i mängder och även körsbär (dom flesta snodde dock fåglarna). Äpplen har kommit på alla träden även om de har varit få men vad kan man kräva av äppelträd som bara är två år gamla (läs: två år gamla i vår trädgård). Jag är mer än nöjd.
De sista äpplena fick bli en höftad äppelkaka som av en händelse fick ett så frasigt täcke på sig att jag ler från öra till öra bara av att tänka tanken. Jag var rädd att den skulle bli för söt men jag tror att det blev en alldeles perfekt balans mellan sötma och syrlighet. Den går att äta som den är (vilket jag föredrar) eller så servera den med vaniljglass eller vaniljsås.
Det finns en förstagång för allting sägs det. Idag har jag två av just det. Jitterbuggar är en av dom och det andra är att jag på något sätt haft någon form av ”kameraundervisning”. Jitterbuggen gick alla tiders med det där med ”undervisningen” är egentligen inget som jag någonsin vill prata högt om men eftersom jag trotsar mig själv varje dag och pratar mer än lovligt så kommer det här.
Jag har fått förfrågan många gånger förr men har alltid tackat nej pga jag vet inte vad jag sysslar med när jag fotograferar. Jag trycker av, flyttar på mig själv, vrider på en spak eller två och sen får det bli som det blir. Jag vet på ett ungefär vad som händer om jag ställer om siffrorna men fråga mig aldrig vad det heter eller varför jag gör det för jag börjar bara att prata om väder, inredning och skostorlek istället. Jag är precis värdelös när det kommer till det tekniska. På riktigt! Så hädanefter hänvisar jag till min man, han kan det där och han gör det mer än gärna! I fyra timmar avhandlade vi allt utom det som det var tänkt från början – Kameran. ISO. Slutartid och annat som är rena kinesiskan för en sådan som mig. Vill du ha en ”undervisning” av mig så förvänta dig inte mer än – Gör så här bara! Klart. Jag är dessutom snabbare i käften än en speedad Clabbe. Det säger en hel del. Snabb i käften, yrar, flummar….ja, ni förstår kanske? Pedagogik är inte något som jag är direkt vass på.
Jitterbuggarna, smörkaka med maräng! Trots en numera trasig ugn som sjöng på sista versen precis innan gräddning så fick jag nog till det. Jag har aldrig ätit och jag aldrig heller bakat dom så jag vet inte riktigt om smaken är som den är tänkt men ner gick dom. Seg maräng är ju inte direkt något jag tackar nej till. Det skulle aldrig hända! Jag använde mig av ett recept som finns på Arla och med facit i hand hade jag skrotat kardemumman och gått all in med vaniljsocker istället. Smördeg och vaniljsocker är nämligen en match made in heaven. I alla fall i min mun.
Nu tar jag min skam, min man och en kaka och slänger mig på soffan. Hrmpf.