Det här med amerikanska pannkakor och sylt är något alldeles extra. Puffiga, fluffiga och lagom söta fungerar de både till frukost och till lunch och oavsett om de serveras med enbart sylt eller hela ”kitet” med bacon, ägg och lönnsirap så är lyckan total vid första tuggan.
Trots att det är så otroligt enkelt att slänga ihop just amerikanska pannkakor, mycket enklare än våra ”svenska” tunnisar, så är det något som i alla fall jag glömmer av alldeles för ofta. Mannen jag är gift med frågar med jämna, och ojämna, mellanrum om vi inte kan göra det till frukost på helgerna men eftersom både han och jag är så glömska så blir det aldrig av, när lördagen väl kommer så står vi där som fån och har ingen aning om vad vi ska äta till frukost. Det blir allt som oftast bara att vi slänger ihop en cappuccino eller en tråkig (läs: aptråkig) macka. Cappuccino är aldrig tråkigt men det gör inget om den skulle få något sällskap någon gång. För min egen del är det GBP-operationen som ”ställer till” det eftersom jag inte är speciellt hungrig. Det hade säkert varit betydligt mycket enklare om man var sådär brutalt hungrig men jag klarar mig till lunch på en, två om jag ska vara helt ärlig, rejäl/a mugg/ar cappuccino/s.
Det har ju som bekant varit en helg nyligen och då slog vi till med både amerikanska pannkakor OCH hemgjord sylt. En sylt som fullständigt golvade mig. Rabarber, hallon och vaniljpulver. En kombination som jag inte alls har tänkt på förr. Oftast brukar det vara jordgubbar inblandade när jag tänker på rabarber. Jag får tacka vår fullproppade frys för idén eftersom jag greppade de två första påsarna jag hittade. Hemmarabarber och en påse köpehallon. Ja, varför inte? Jag mätte upp de båda och hystade ner det i en kastrull med syltsocker och saften av en citron. Vilken smak! Alldeles strålande att få sommarsmaker i munnen när det snorkalla regnet piskar mot rutan. Det är en rikedom.
Nåväl, med allt detta dravel sagt ska jag försöka ta tag i livet. Jag har i flera dagar haft känslan att jag har glömt något så mitt mission idag är att komma på vad det är. Jag börjar med att gå igenom min mail, jag är fruktansvärt dålig på att svara på mail så det skulle inte förvåna mig om det ligger några veckogamla mail som väntar på svar. Stackars frågeställarna som alltid måste vänta och fundera på om jag ens är intresserad. Mitt problem har inget med intresse att göra, det har helt och hållet att göra med att jag är så lost in space att jag glömmer av det helt efter att jag sagt till mig själv ”Jag tar det sen. Jag ska bara…!” Om det inte är mail som jag glömt att svara på vet jag inte alls vad det kan vara och går därmed och lägger mig igen.
Någon gång blir det nog ordning på mig också. Någon gång. Någon.
