Limelemoncurden har hamnat i en glass. Här är den. Receptet kommer så småningom.

Mats – Det är 11 år vi varit förlovade i morgon väl?
Nä, 12.
Mats – Nä. 11 år måste det vara!
Nej! Vi förlovade oss -99. 12 år!
Mats – Men så kan man ju inte räkna. 2000, 2001, 2002…..
Men du, din lök. 12 år! Du menar alltså att vi firade 9 år 2009?
Mats – Jamen…
Är det inte 10 år mellan 1999 och 2009?
Mats – Jo så sett.
Vaddå ”så sett?” 
Mats – *mummel*
Har vi varit förlovade i 12 år i morgon?
Mats – JA! Är maten färdig nu eller?!

Jag vilar min väska.

Idag är det vår dag. Idag firar vi. För tolv år sedan drogs jag runt på Londons ALLA gator och fattade ingenting. Efter timmar hamnade vi vid st Paul cathedral och där, under en gyllene ängel, gick han ner på knä och friade. ”Romantikern” slog på stora trumman!  Att jag själv, sju (!!) år, senare fick sätta ett bröllopsdatum är egentligen inget som vi behöver prata speciellt högt om. Mats har sällan bråttom och han skyndar väldigt, väldigt långsamt. Om ni tänker er en trött, lite förkyld sengångare så börjar ni närma er hans fart. Men vem har bråttom egentligen, han är den han är och det är väl därför som jag fortfarande, efter snart 16 år, älskar honom så evinnerligt mycket! Han är det bästa jag har!