En fotografisk matblogg
Ett recept som finns med sedan tidigare men som absolut förtjänar att plockas fram igen. Nu på kvällskvisten så har mitt sug efter dessa små raringarna varit enormt så jag var tvungen att leta upp det och lägga till ”helgens recept”. Jag bara MÅSTE! Hade jag orkat eller haft tillräckligt med potatis hemma hade jag svidat om och ställt mig i köket på direkten. Snabbare än Stålmannen i den där telefonhytten som han lubbar in i så fort han känner sig sugen. Var så säker!
Man behöver inte äta allting som är sött. Ibland räcker det med att se det på bild.
”jag har lagt ner min själ i det här” Så kan det låta. Det här är inte fullproppat med någon själ utan enbart ångest. Ångestfyllda raviolis. De är inte bildsköna eller välgjorda men de har hjälpt till att hålla mig lite i schack idag. Min ångest äter upp mig. Paniken kryper i varenda nerv av min kropp. Jag har försökt slappna av, vila och hålla det lugnt runt omkring mig men ändå har jag vankat som aldrig förr. Jag placerade mig själv och min kropp på altanen i ett försök att varva ner men det höll bara i nån timme sen var det samma visa igen. Så tröttsamt! Jag vet ju att jag inte behöver ha ångest eller panik men ändå så kommer den krypande och har den satt sig så är den där för att stanna. Livet ska inte vara lätt.
Nåväl, så är det och det är bara att på nåt sätt acceptera så tillbaka till ravioli/tortellini.
När jag låg där ute i vårvärmen (8 grader) så funderade jag, som så många gånger förr, på dagens middag. Fläskfärs låg i kylen och väntade på att antingen tillagas eller åka i soporna pga snart självgående. Den fick bli fyllningen i mina ångestfyllda raviolis. Pastadegen, den hjälpte mig en hel del. Jag fick banka, slå, knåda och svära utan att någon endaste kom till skada.
Som sagt, de är varken bildsköna eller välgjorda men de smakade ljuvligt och jag fick en stund då jag fick ur mig iaf lite av det där som far runt i bröstet på mig. Alla sätt är bra utom de dåliga, sägs det. Det stämmer ganska bra.
ps. engelska på bilden pga vill ha det. ds.
Godmorgon måndag.
Dulce de leche. Idag är det nog ingen som inte vet vad det är. I var och vartannat hushåll kokas det plåtburkar med sötad kondenserad mjölk. Det blir en finfin kolasås som går att använda till en hel del gott. Numera finns det ju färdig dulce att köpa men jag tycker nog att man ska koka sin egen för att få den rätta konsistensen. Jag tycker personligen att den köpta är för hård och den blir inte bättre av att spädas med lite grädde så jag fortsätter att koka min burk i knappt två timmar.
Vill man så kan man koka den några minuter extra så att den tjockar till sig ytterligare och sen späder man den med 2-3 msk kokosmjölk. Kokos och kola är två smaker som ”gifter sig” väldigt bra. Ha den sedan i glass, på bakverk eller på skeden.
På bilden är det en limekaka som fått kokosdulce på sig. Lime och kokoskola skulle visa sig fungera tipptopp tillsammans. Sött, syrligt och ytterligare lite sött. Som det ska vara! Eller?
Vårvädret dök upp idag. Ni vet den där solen och graderna som tickar över femgradersstrecket utan några större problem (jag har sett den, solen, i ganska många dagar denna veckan men temperaturen har saknats)? Då fick vi fart och röjde upp på altanen och drog fram grillen som min man gladeligen kickade igång så det rök och osade över hela Gällstadbygden. Det är ju inget nytt men det där med grillat är något speciellt ändå. Det är inte bara maten utan det är hela grejen. Att laga och äta mat utomhus är grejen.
Vi har bott här i vårt hus i sju år i år och varje år har vi köpt grill. Kol, gasol, kol, gasol…. Nu verkar vi ha landat och kommer stanna vid kol och tänker inte byta ut vår älskade kolgrill. (man ska aldrig vara helt säker, det kan bli så att vi i sommar kör med båda varianterna)
Kol är godast men gasol är enklare. Det går snabbt att få upp värmen och det är lättare att justera men smaken är långt ifrån den där rätta. Tycker vi. Vad tycker du?
På våra tallrikar serverades det en potatissallad med ananas och curry och ett korvspett med ananas och majs. Det smakade verkligen inte skit så att det störde.
I många år har min man sagt att han vill att vi ska göra egen pan pizza men vi har aldrig kommit till skott. Igår hände det. Nu har vi tagit panpizza-oskulden och nu är vi fast i träsket. Botten blir frasig, tjock och mjuk. Det finns sälta och vill man så tillsätter man även lite sötma i fyllningen. Ananas är då ett finfint förslag. Ananas ska man aldrig glömma av.
Vi gjorde två olika varianter. En (den på bilden) med tomatsås, ost, het ölkorv, tomat, lök och mozzarella och en med tomatsås, ost, paprika, lök och ananas. Båda två var precis lika goda fast på olika sätt. Den ena het och salt medans den andra var lite av det sötare slaget. Fantastiskt gott!
Den bästa tiden är nu. Jag är en morgonmänniska som mer än gärna kliver upp runt sexsnåret, sätter på kaffebryggare, startar kaminen och känner lugnet när jag sätter mig vid datorn och ger mig på redigering av lite bilder. Att ”skrota” runt i pyjamas är något som jag uppskattar väldigt mycket. Det är ingen mer än jag som är uppe, det är bara jag och huset. Mannen han trynar i bingen och jag får försöka vara så tyst som möjligt. Något som jag lyckas sådär bra med för hur mycket jag än försöker så trampar jag på precis rätt (läs:fel) ställe på golvet som knirrar, knakar och gnäller så även den döve hör. Jag tappar vedkubbar när jag ska fylla på kaminen och jag snubblar nio gånger av tio över en hund eller en katt som mer än gärna är strategisk och bestämmer sig för att krascha mitt framför fötterna på mig men han, mannen, trynar vidare. Jag misstänker att han är van. Vi har nämligen inga dörrar i vårt hus och kan därför inte stänga in oss. Om man inte vill stänga in sig i badrummet förstås.
Jag ”skrotar” och mannen trynar. Vår bästa tid är nu.
Jag har kommit in i ett glass-stim och vill göra glass mest hela tiden något som uppskattas av typ alla förutom jag själv. Jag har fortfarande lite problem att äta just glass efter min operation. Gissar att det kommer förbli så. Att inte lyckas äta glassen som trängs i frysen är lite frustrerande men det får gå ändå eftersom att tillverka den är så vansinnigt roligt. Som jag sagt så många gånger förr så är det både enkelt och det går att variera tills man storknar. Just denna varianten är en honungsglass (glass och honungsrippel) med marshmallows.
Honung. När jag hör ordet så brukar jag allt som oftast rynka en smula på näsan eftersom jag tycker det är så sött att det blir för mycket men när jag väl smakar på det kan jag inte alls förstå mig på mig själv. Honung är ju jättegott. Alltid. Det är inte alls för sött. Aldrig någonsin.
Så, håll till godo. Honungsglass.
Ibland blir det lite för gott. Dom här bakverken med cointreau i är absolut något som jag tycker att ni ska er prova mig på. Det finns en tydlig smak av apelsinlikören men inte så att det blir för mycket. De är saftiga på alla sätt möjliga. Frostingen är en smula höftad men det går inte att misslyckas med den ändå. Tar man det bara det lilla lugna så reder sig det mesta. Ibland kan även jag ta det lugnt. Hör och häpna!
Det är chokladmuffins med Oboy istället för kakao pga ingen kakao. Jag kan, utan att skämmas det minsta, med att säga att Oboy är mycket bättre än kakao. Det kunde jag aldrig tro men just här stämmer det. Det är en mildare chokladsmak och det har inte gjort dom torra. Toppen!
Man vet ju aldrig men vill man så finns det fler ställen och fler möjligheter att följa mig. Vill man komma i kontakt med mig så finns även den möjligheten via info@helenaljunggren.com
Bloglovin – Uppdateras automatiskt. För att lägga till finns det en ”knapp” under varje inlägg.
Facebook – platsen jag hatar att älska.
Twitter – @vonSkraphog – Twitter och jag är inte de bästa av vänner men vi försöker nöta på så mycket det går.
Instagram – vonSkraphog – Här läggs det upp bilder på i princip allt möjligt. Högt och lågt med varierad kvalité.
Pinterest – Älskar! Kikar mest utan att pinna vidare. Lär mig!
Vid-sidan-om-blog – www.Lovelylife.se – Allt som oftast samma inlägg men ibland kan det tänkas komma upp något annat.
Fredag och helgen står utanför dörren och vill komma in. Trots att jag är hemma alla dagar så är det ändå något speciellt med fredagar och helg. När maken tittar in genom dörren runt 17-tiden så blir det så avslappnat och skönt. Jag slappnar av för att jag är inte längre ensam och behöver på så sätt inte vara uppstressad eller rädd för kraftiga anfall. Då finns det någon där som tar hand om det. Skönt är det för att jag direkt får någon att slänga käft med. Det är det bästa! Det och att ”inte gör något”.
Köttfärspaj går alltid hem i min lilla familj. Det här en liten tacovariant med lite hetta av chipotlepasta. Använd den pajdegen som du tycker är den bästa, smaksätt den gärna med färska örter.
Jag vill passa på att önska alla er, fina läsare, en riktigt skön helg med allt vad det innebär.