Etikett: foto


  • MACARONS? DET HAR JAG ALDRIG GJORT!

    Det var vad hon sa till mig. ”Det finns ingredienser i skåpen, bara gör, men du får klara dig utan mig!” – svarade jag.

    Jag är fullständigt värdelös på det där med macarons. Jag har gjort enligt konstens alla regler. Varit supernoga med mängderna. Siktat i den tätaste silen ni kan hitta. Väntat precis så länge som det sägs att man ska göra innan man skickar in plåten i ugnen. Testat med varmluft och även utan varmluft. Alltid samma resultat. Toppiga. Gryniga. Inte macaroniga.

    Så satte hon igång. Måttade, vägde och siktade i ungefär den ordningen. Duttade i färg och hummade förnöjt av resultatet. De skulle bli babyblå (MIN färg) men landade åt något som kan liknas vid turkos. Lite grönblå sådär. Fint! Hon spritsade upp femkronorsstora, i olika storlekar och former, på bakplåtspappret. Hon klagade och fnissade åt resultatet. ”Fula!” De var långt ifrån fula. De var perfekta redan där, på en plåt helt ogräddade.

    Hon vispade smörkräm, delade upp den i tre skålar och smaksatte med mango som hon färgade lite gulorange, hallon som fick färgen rosa och sist blåbär helt utan essens och hushållsfärg, där använde hon blåbärspulver från Mill & Mortar som hon hittade i skåpet. Den sistnämnda var faktiskt den som blev godast om jag får säga vad jag tycker om det hela. Mango med sin sötsyrliga smak kom tätt därefter.

    När de där plupparna med smet hade stått till sig i sina 45 minuter ställde hon in dom i ugnen, utan varmluft, och ställde klockan på sin telefon. Satte sig i soffan och drog av en basketmatch på X-boxet medan jag satt kvar i köket och kikade in i ugnen. Det jag såg framför mig var helt otroligt. Dom, macaronerna, betedde sig precis som dom ska. De reste sig, blev platta på toppen och fick den där ljuvliga bubbliga kransen längst ner. SÅ ska macaroner se ut! Varför hade de inte blivit så när jag gjort det? Vad har jag gjort för fel?

    Hon vann matchen och kom tillbaka och tog ut läckerheterna. De är verkligen perfekta i både färg och form! Nu skulle de bara svalna så det fick bli en basketmatch till som även den blev en vinst. Tillbaka i köket. Spritsa smörkräm. Klart! BOOM! Her first macaron!

    Jag var imponerad långt innan jag provsmakade och när jag provsmakade dog jag en smula. Jag hamnade i himlen!

    Varför jag aldrig lyckas?
    ”Du är inte lika noga som mig, storasyster.” – Så enkelt är det nog. Kanske. Troligtvis hade hon bara nybörjartur, en nybörjartur som jag ska sätta på prov idag igen. Var så säkra!

    (mer …)



  • MANGO & VIT CHOKLAD.

    Det blir glass och lite till. Läs om du orkar.

    Det finns en glass som min syster har förälskat sig i rejält. Varje gång hon kommer hit så pratar hon om den där glassen men jag kommer liksom aldrig till skott att göra det igen. Troligtvis beror det på att jag vill sällan göra samma sak två gånger utan vill, när jag liksom ändå är igång, testa nya saker och smaker. Glassen hon vill ha är Mangoglass med vitchokladkross (klicka för att komma till receptet). Just den glassen är väldigt lätt i smaken och konsistensen, det är ingen maffig glass vilket betyder att det i princip går att äta precis hur mycket som helst. I princip. Nångång tar det naturligtvis stopp. Eller?

    Nu har jag gjort en annan typ av mangoglass med vit choklad. Den är gräddigare och lite krämigare. Om jag får bestämma så tycker jag den är lite bättre trots att den enbart är smaksatt med arom och innehåller ingen mango alls. Om jag, mot all förmodan, skulle få för mig att göra samma smak en gång till så ska jag absolut prova att göra den med riktig mango istället. Då blir det nog, om möjligt, ännu bättre. Anledningen till att jag tycker att den nya varianten är bättre är för att den innehåller det som många nog tycker är onödigt – gelatinblad och glykos. Det är dom två ingredienserna som gör hela glassen. Det är dom som gör att glassen håller sig fräsch och mjuk trots att den står i frysen i flera dagar efter. Den blir inte isig och den blir inte sådär fet att den åker kana i gommen. För att få till en riktigt bra glass så krävs dom två ingredienserna – Tro mig!

    Gör glassen.

    Nu blir det personligt. Jag vill tala om. Jag behöver berätta.

    Jag är inne i ett skov i nuläget, ett skov som troligtvis kommer att ta knäcken på mig. Jag har anfall som varar i 10-12 timmar, varje dag! Jag lovar att humöret blir inte toppenbra av det. Jag är arg, ledsen, förtvivlad och förbannad om vartannat. Det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det mer än att köra huvudet i kudden och hoppas på det bästa. Hoppas att jag kan öppna ögonen efter någon timme och vara stabil igen. Om inte, är det bara att göra om samma procedur att köra huvudet i kudden, försök somna för att sedan vakna i tron om att anfallet har gett vika. De senaste dagarna har jag fått göra om den proceduren många gånger utan något trevligt resultat. Nu har jag lärt mig att ljudbok kan hjälpa mig med den värsta stunden av maktlöshet. Även om jag hör som en kratta så trycker jag in dom där lurarna i öronen, höjer ljudet till max (en och annan trumhinna hade nog pyst vid det laget) och lyssnar, försöker förtränga att världen på andra sidan ögonlocken snurrar likt en jojo i full snurr. Det går sådär men det går. Det måste gå, jag har inget alternativ.

    Jag önskar så att jag kunde visa hur det snurrar, hur det känns som att hela huvudet är på väg att skruvas av. Känslan när huvudet släpper från kroppen och kastas ner mot golvet. Golvet som jag inte vet om det är upp eller ner. Hur känslan är att försöka hålla fast huvudet mellan händerna för att på något sätt förvissa mig om att det visst är stilla. Jag önskar även att jag under dessa anfall hade möjligheten att spela in hur det låter i min öron, hur tinnitusen drar igång på alla möjliga instrument. Allt från blockflöjt till flygplansmotorer, trummor och fiol. Innan jag insjuknade i det här fullständigt vidriga visste jag inte vad yrsel var och jag kunde aldrig förstå hur tinnitus faktiskt kan låta. ”Men lite yrsel är väl inget och ett litet pip som låter i bakgrunden kan väl inte vara så illa?” Det kan det! För det är inte lite yrsel och det är inget litet pip. Det är tortyr av värsta sort. Maktlöshet som varvas med ovisshet. Hur länge kommer det vara denna gången? Kommer jag någonsin att kunna sätta mig upp igen? Vågar jag gå ut? Vågar jag åka till en vän utan att köra av vägen eller kommer jag bli stående vidväggrenen och försöka hålla fast huvudet som inte längre sitter fast? (jag kör sällan bil själv av just den anledningen) Hinner jag gå ut med hundarna eller får dom en hel dag inne med en blåsa som är på väg att sprängas? Hur länge blir jag sittande? Kan jag se siffrorna på telefonen så jag kan ringa någon, någon som jag inte hör om den svarar i andra änden? Vem tar hand om det som kommer ur min kropp när jag inte längre orkar hålla emot? Är jag hemma? Är jag ensam? Vart är jag? Allt samtidigt som jag tänker på min man, han som står där som en klippa i full storm, han som håller mitt huvud när jag inte längre orkar, han som lägger handen på min rygg. Min man som kämpar med inte bara sin egen oro utan även min, han som försöker förstå hur han ska göra för att underlätta mitt kontrollbehov under anfall, han som tar hand om allt och torkar mina tårar när jag i min förtvivlan säger ”förlåt förlåt förlåt, förlåt för att jag utsätter dig för det här.”

    Innan jag blev sjuk visste jag inte vad kontrollbehov var. Det var något som jag tyckte var störtlöjligt. Slappna av! Nu är jag av en helt annan tro och jag har ett sjukt kontrollbehov. När jag är ”frisk” och har balansen under någorlunda kontroll måste jag göra allt, ingen får göra det åt mig. Det ska göra på mitt sätt för när jag ligger där i sängen med skruvande huvud och har jävulens orkester i öronen måste jag släppa allt och låta någon annan ta hand om livet, ta hand om mig.

    Livet med meniere är inte bara ”lite yrsel” och det är inte ”lite pip”. Det är ett rent helvete. Ett snurrande helvete som gör så fruktansvärt ont psykiskt och tyvärr även ibland fysiskt när kroppen inte orkar hålla emot, när benen ger vika och segnar ihop likt spagetti som precis skickats ner i kokande vatten, när kärlen runt ögonen brister av kräkningarna som pågår i timmar och när man i ren förtvivlan slår pannan i väggen och önskar att livet tar slut här och nu. Jag orkar inte mer! Jag blev ”lovad” färre anfall, kortare anfall men tyvärr så följer jag inte den mallen heller. Allting blir mer och mer, värre och värre.

    Positivitet kan man komma långt med sägs det, idag vet jag inte ens vad positivitet är. Jag vet inte idag. Jag vet nu. Nu är det stilla, ljudet dämpat. Jag har en maskin tvätt att hänga upp, en diskmaskin att tömma och en säng att bädda. Hinner jag eller blir det en dag med händerna krampande runt huvudet i alla dessa timmar igen? Jag vet inte och det är det som gör så förbannat ont!

    (mer …)


  • BÖNAN OCH SNABBMATEN.

    Snabba bilder. Snabbmaten som kräver sitt snabba inlägg. Det här är gjort på fem minuter (nästan) men det smakar som att det tagit minst en timme att tillreda. Perfekt mat när hungern attackerar utan någon som helst förvarning.  Så. Bra så.

    (mer …)


  • CHOKLADEN. MARÄNGEN.

    Maränger som är krispiga på utsidan och alldeles mjuka och sega på insidan? Här är dom. Det är stora maränger som kräver sig gottegris. Jag är en. Är du?

    De är fyllda med choklad och även en lite krisp från Lindts (Osäker. Eftersom jag slängt förpackningen och har ett lika bra minne som samma förpackning så minns jag ju naturligtvis inte vilket märke) chokladägg med en nöt och en viss aning lakrits. Edit: Anthon Berg är det som är märket! Tack Jessica!

    Ät dom som dom är eller gör en marängtårta med glass och annat som tilltalar ditt smaksinne. Böra med marängen och se vart det slutar.

    (mer …)


  • KRÄMIG. LJUV. ÅH SÅ LJUVLIG.

    Söker du efter en krämig glass? En glass som är len? En sådan glass som är enkel? Då har du hittat alldeles rätt. Det kan liksom inte bli mer rätt än så här. Den här glassen kommer få dina smaklökar att sjunga högt och länge. När maken smakade rullade ögonen i ansiktet på honom och han viskade nästan fram ”det är är det lenaste jag någonsin smakat, är den på riktigt?” Det är ett tecken som är svårt att inte ta på allvar.

    Om man har en burk kondenserad sötat mjölk i skafferiet och man inte riktigt vet vad man ska göra med den så ska man alltid använda den till glass. Se det som en regel! Eller, vi säger så här, gör aldrig något annat än glass med kondenserad sötad mjölk. Okej?

    Jag har inte smaksatt den med något annat än en gnutta vaniljpulver så man kan säga att det är en vaniljglass fast modell de luxe. Att jag ripplade i världens bästa kolasås gjorde det hela till en symfoni. Det här går inte att misslyckas med, det är en omöjlighet. Har du aldrig gjort egen glass men står i startgroparna för att göra den första är mitt råd att göra denna. Du kommer aldrig vilja köpa glass igen!

    Så, ta fram den där burken med den kondenserade mjölken och sätt igång. Äggvitorna du får över ska du inte slänga, dom tar vi hand om i nästa inlägg och recept.

    (mer …)


  • EN PLATS ATT NJUTA

    I brist på mat med tillhörande bilder och recept får vår matplats ställa upp. Det är här vi blir mätta och belåtna. Det är här katterna blir till tomtebloss. (en liten överdrift då det bara är en av dom som lyckats lägga sin svans i ett brinnande ljus. Det gick väl även om oset som uppkom låg som en tjock matta över halva huset under en tämligen lång stund)

    Jag är återigen inne i en period där ingenting är rolig, ingenting smakar som det ska och jag är så enormt trött. Trött på i princip allting. Jag försöker se det bästa även om det är svårt, jag ger mig inte även om det känns omöjligt.

    På nåt sätt vill jag med denna bilden bara säga att jag är så enormt tacksam för alla läsare och för min lilla, lilla familj. Jag får mail och kommentarer här på bloggen som gör mig alldeles överväldigad. Jag har fått kontakt med människor från alla möjliga hörn av världen, människor som jag aldrig någonsin hade ”mött” om det inte vore för en blogg som från början bara var en plats där jag ville visa att jag kunde. Jag hade ingen som helst plan mer än det fick mig att må bra och som jag skrivit i min presentation här på sidan, det får mig att glömma allt det jobbiga. Det är tämligen fantastiskt och helt underbart. Så lite blev så mycket!

    Så, med detta dravel vill jag tacka och niga mitt allra finaste. Tack för att just du finns!

    Puss

     


  • PASTASÅS MED GRILLAD KYCKLING.

    Med en grillad kyckling kan man komma långt. Här är en enkel och väldigt god pastasås som fungerar alla dagar i veckan. Vardag eller fest spelar ingen roll. Det går att göra mycket och det är inte heller några större pengar som behöver läggas på ingredienserna.

    Mer än så behövs inte.
    Smaklig måltid.

    (mer …)


  • KANELBULLEKRANS

    Söndagsbaket bestod av en stor kanelbulledeg. Jag visste inte alls vad jag ville göra med den. Det enda jag visste var att jag ville inte göra klassiska kanelbullar. Jag ville göra något rejält och rejält det blev det. En krans, fylld till toppen med smör, socker och kanel. En deg blir två kransar. Ät upp, frys in, ta med till jobbet. Åt går den, det är jag tämligen säker på.

    Idag är det som bekant våffeldagen och jag går per automatik in i någon form av anti-våffla (har en tendens att göra det mot det mesta faktiskt. Så är det att vara positivt inställd till allt) och tänker då rakt inte äta våfflor för att det står i någon almanacka. Jag äter när jag är sugen och det är jag inte idag. Än. Skulle jag mot all förmodan bli det så blir det inga klassiska utan det blir belgiskt för hela slanten. Tjockare våfflor är godare, det är liksom lite mer, lite bättre och mycket roligare på tallriken.

    Våfflor med rabarbermos 

    Våfflor med körsbär och körsbärssirap

    Våfflor med banan, blåbär och sirap

    Äter du våfflor idag om ja, varför äter du våfflor idag?

    Vill önska alla en skön vecka med allt vad det innebär. Så var det där här med recept på kanelbullekransen. Som vanligt så höftar jag i både mängd på ingredienserna och på tiden som den gräddas i ugn. Inga garantier finns alltså. Jag försöker återge så mycket jag bara kan.

    (mer …)


  • FREDAGSBURGARE.

    Jag fortsätter sörja. Uppkast i Stadium Arena, Norrköing om en timme och här sitter jag. Varför?! Hela dagen har gått åt till att försöka komma på hur jag ska lyckas komma iväg helt utan resultat. Ibland är livet för orättvist för att ens vara tillåtet. Jag är övertygad om att de i Norrköping kommer att få ”kvällen i sitt liv” och det stör mig att jag inte får vara med och dela det på plats.

    Eftersom jag tyckt mer eller mindre synd om mig själv hela dagen så fläskade jag på med en hamburgare till lunch. Nu ska jag inte försöka lura varken mig själv eller andra att jag lyckades med konststycket att smäcka i mig hela men jag kämpade väl. Det ska jag ha cred för.

    Jag var inte speciellt ambitiös utan stekte en platt burgare som låg och skramlade i frysen. Ett bröd som bakades förra helgen av Samantha då jag var iväg och  gjorde något alldeles fantastiskt roligt. Klicka på länken här för att komma till ett filmklipp. Mer om det en annan dag. Majonnäs och en smula hamburgedressing trängdes med skivad lök och stekt bacon. Rev över lite timjan och sen var det ingenting mer med det. Mätt!

    (mer …)