Ät lugnt. Ta det med ro.
Kika under fliken Recept så finner ni snabbt och enkelt julgodis om det är så att ni behöver ha mer men stressa inte. Inte idag.
En fotografisk matblogg
Ät lugnt. Ta det med ro.
Kika under fliken Recept så finner ni snabbt och enkelt julgodis om det är så att ni behöver ha mer men stressa inte. Inte idag.
Ett muffin som är smäckfyllt med clementin, kan det vara något? Oja! Det kan det sannerligen. Det blir ett syrligt bakverk, utan tvekan! Att sedan dela på det, spritsa i en smörkräm med smak av citrus och avsluta hela härligheten med att hälla blodapelsincurd på toppen är en match made in heaven! Jösses, vilken smak-kombination. Strör man även över lite hyvlad choklad och rostade mandelspån är lyckan total för en väldigt lång tid framöver.
Luftiga muffins går alltid hem, i alla fall hos mig, och det är så barnsligt enkelt och snabbgjort. Får man spontanbesök så är det nog det bästa och i särklass enklaste man kan göra, med undantag för kladdkaka för den behöver inte ens svalna innan man kan sätta tänderna i den men kladdkaka kan vi ta en annan dag. Den har även en alldeles egen dag i kalendern. Det borde detta också ha så, 20 dec – Clementinskapelse med blodapelsincurd! Notera.
Blodapelsincurd är gjort på precis samma sätt som citronvarianten. Tyvärr var inte mina tillräckligt ”blodiga” och den ljuvliga färgen uteblev men smaken, SMAKEN, är blodapelsin och det är väl ändå det som är det viktigaste i en blodapelsincurd?
Gällande smörkrämen, gör den som du tycker allra mest om och tillsätt bara finrivet skal från en clementin och en blodapelsin.
Så, testa detta!
Här var planen att lägga upp läckra och läskande bilder men tyvärr ville inte min kamera behålla bilderna på minneskortet. Det måste vara kamerans fel och inte mitt, eller? Jag kan ju inte ha formaterat det innan jag tömt kortet. Icke!
Eftersom det var så förbenat gott och enkelt så känner jag att jag nog ändå måste lägga ut receptet åtminstone. Inte för att det var några krångligheter alls egentligen men en påminnelse om hur gott det faktiskt är med laxburgare är ett måste och som sagt, det är inte alls svårt att göra. Det kan tänkas bli lite disk men det får man helt enkelt tåla. Något ska man ju ha att göra medan man smälter maten?
Laxburgare är även något att lägga på grillen! Servera med bröd och allehanda tillbehör. Så istället för att visa burgaren tillsammans med tortellini så får det bli en bild från några somrar sedan då vi kickade igång grillen och flipprade burgare som aldrig förr. Åh, du älskade sommar!
Eftersom det snart är jul så får kommer här även receptet på världens bästa hamburgerbröd. Lova att ni testar lax istället för vanliga traditionella hamburgare nästa gång? Oavsett om det är till tortellini med broccoli och sallad eller om det är med bröd så är det så in-i-helvete gott!
600 gram laxfile
1 liten gul lök
salt & peppar
Ta bort skinn och ben. Mixa tillsammans med löken. Salta och peppra. Forma till 5-6 burgare och ställ dem kallt i kylen tills det är dags för grillen. Grilla dem 5-6 minuter på varje sida.
Hamburgerbröd
25 gram jäst
2 dl mjölk
1 msk olja
1 msk socker
6 dl vetemjöl
1 tsk salt
Sesamfrön
Smula jästen och ljumma mjölken fingervarm. Rör ut jästen i lite av mjölken innan du slår på resten. Tillsätt olja, socker, salt och mjölet. Spara lite av mjölet till utbakningen. Knåda degen smidig och lägg den under bakduk för att jäsa sig till dubbel storlek, ca 30 minuter. Ta upp och dela den i 5-6 bitar och forma dem till små bollar och platta ut dem, ca 2 cm höga. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper, pensla dem med mjölk och strö över sesamfrön. Grädda dem direkt i förvärmd, 250 grader, ugn i 8-10 minuter. Låt dem svalna på galler.
Dressing
1 dl majonnäs
1 dl bostongurka
1 tsk cayennepeppar
1 tsk chilipulver
salt & peppar
Jag är inte mycket för glögg utan mer för allt annat som kan tänkas serveras till. I detta fallet serveras det grissinis med pepparkakssmak och en glöggröra som skulle visa sig ha en väldigt vuxen smak. Personligen så tyckte jag det var super men besöket som kom förbi i förmiddags rynkade på näsan. Man kan inte tycka om allt men jag anser att dom inte har smak för det goda alt. så är dom för unga, eller vad säger du, Jocke?
Här i Rud eldar vi och försöker hålla värmen trots att det blåser snålvind och snöar på snedden utanför fönstret. Det är nu vi blir mycket väl varse om hur tätt vårt hus är. Ett durkslag är tätare. Det är så djuren skallrar tänder. Då kan man inte skryta om värme. Hurv!
Hoppas att ni alla har en ljuv lördag med allt vad det innebär. Vi ska försöka ta på oss tillräckligt för att klara av en promenad i mörkret utan att frysa ihjäl. Lycka till, oss!
Min man har för mycket fritid. Helt klart! Det är sånt här han fördriver tiden med lite allt som oftast och varje gång skrattar han lika gott åt slutresultatet. ”Så jävla fånigt!” är det som trillar ur munnen mellan skrattet. Han är lättroad den mannen. Mycket lättroad.
Nåväl, så tack vare hans humor så kommer här ett recept på ett annorlunda vis. Det är inga svåra grejer. Kola med smak av lakrits i knäckform.
Med tre av varje ingrediens är du hemma. Safe and sound.
3 dl vispgrädde
3 dl strösocker
3 dl ljus sirap
valfritt: 3 tsk lakritspulver
3 msk smör
Skicka ner allt utom lakritspulver och smör i en kastrull och låt det koka upp och sedan koka i en fasligt massa minuter tills termometern står på 128 grader (126 började jag på men ångrade mig då jag helt plötsligt ville ha dom lite hårdare). Tillsätt lakritspulver (det kan bli lite ”klumpar” av det men inget att gråta för då det gör det hela ännu bättre eftersom det blir en liten surprise i munnen) och smör. Häll i formar och ställ för att stelna. Boka tid hos tandläkaren. Tugga!
Jag har länge funderat på att göra doughnuts aka dônare aka flôtringar men liksom aldrig kommit till skott eftersom jag inte är ett stort fan av att syssla med olja på spisen. Paranoia är tyvärr något jag praktiserar alldeles för hårt i alldeles för många lägen men ibland så lyckas jag mota bort det värsta och tar mig i kragen och denna gången resulterade det i en stor laddning med friterade doughnuts med smak av saffran. Om det blev gott? Om jag kommer göra det fler gånger? Två frågor som har sina självklara svar. JA! Det var både enkelt och inte alls sådär livsfarligt som jag var rädd för, oljan luktade inte på något sätt illa och disken blev inte brutal. Bara bra alltså.
Jag utgick från ett amerikanskt recept men tyckte att degen blev lite för lös så jag höftade med mjölet tills jag fick en deg som var smidig och lagom klibbig men fast och jag passade även på att öka jästen. Utöver det så ska det nog vara det samma. På ett ungefär. En påse saffran, varken mer eller mindre.
Jag ljuger inte när jag säger att det var något av det godaste jag ätit av det jag gjort själv. På äldre dagar (fruktansvärt uttryck) har jag lärt mig att uppskatta saffran vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra eftersom jag fullkomligt hatade det när jag var yngre. Det var en smak som förstörde. Vilken tur att man kan förändras för i doughnuts/dônare/flôtringar var det en fullträff!
Att göra en snabb och enkel pizza på tortilla är något vi anammat i vår familj i många år. Första gången var när jag en gång i tiden för 7-8 år sedan var med i tjockissekten Viktväktarna. Just tortillapizza var ett av recepten och jag måste erkänna att jag kunde aldrig tro att det skulle vara så gott som det faktiskt var. Numera viktväktar jag inte men tortillapizzan hänger kvar. Den går att variera i det oändliga, det är bara att lägga på precis det som faller en i smaken för dagen.
Igår såg jag att vi hade de nya tortillabröden, de där som är lite tjockare och som säljs just för att kunna göra pizza, och jag var riktigt hungrig och ville ha mat fort. Tyvärr, i denna pizzans fall, så hade jag inte så mycket ingredienser hemma och fick ta det som fanns. En ostbit som sjöng på sista versen och salami, även den väldigt trött, fick samsas med lite rödlök och tomatsås. Det skulle visa sig smaka inte alls bra, fråga mig inte varför för det var inga som helst fel på någon av ingredienserna mer än att de var trötta. Jag misstänker dock tomatsåsen. Eftersom jag var så förbenat hungrig så la jag inte ner någon större energi på att göra den riktigt utan blandade bara ihop krossade tomater, lite ketchup och kryddor. Alltså inget avancerat och absolut inget långkok. För att få en riktigt god tomatsås råder jag er att göra enligt detta receptet. Det är tveklöst den godaste tomatsåsen att ha på pizzan eller på pastan. Söt, salt och syrlig.
Att jag inte ens lyckades med konststycket att äta mig mätt säger i princip allt men man kan ju inte ha tur jämt. Ibland blir det vad det blir. Glassen som fanns i frysen fungerade lika bra till lunch.
Jag blev till slut mätt!