Glass är troligtvis inte det första man tänker på när det är närmare -20 grader utanför dörren men jag är inte riktigt som det var tänkt att jag skulle bli och tänker på glass i stort sett alltid. Minusgrader har aldrig hindrat mig så igår blev en ny smak till. Eller tja, smakerna är inte nya på något sätt men jag har aldrig sett det i glass och jag har absolut inte sett dom tillsammans. En smaken är Pigall och den andra smaken är Skotte. En synnerligt märkligt kombination kan man ju tycka men se nä, det är det faktiskt inte. Det viktiga är att Pigallen ska ätas först och tätt därefter Skotte. Väldigt viktigt! Helt enligt en väninna som tycker att det är något av det godaste som finns. Första gången jag hörde det så blev hon den konstigaste av de konstigaste. Efter att ha smakat så är hon inte längre så konstig mer än att hon anser att Skotten (mindre god) ska ätas sist. Ska man inte alltid spara det godaste (Pigall) till sist och ha det mindre bra avklarat fort?!
Ovan nämnda väninna med familj ska ikväll besökas och vad passar då inte bättre än en pigallskotteglass som gå-bort-sig-present? Jag gjorde dock en miss och det var att jag bara hackade chokladen, jag skulle naturligtvis ha smält den. Då hade det smakat mer men men, nu är det som det är, glassen är långt ifrån äcklig som den är nu.
Jag ville fotografera glassen utomhus så jag begav mig till vår vackra gamla kvarn som finns här i byn. Jättevacker med omgivningar to die for. Jag hade med glädje bott i den där kvarnen. Tills i går! Anledningen till att det bara blev tre bilder är för att så fort jag klev ur bilen fick jag äckelkänslor. Ensam. Kall. I skogen. Livlig fantasi. Paranoid light. Jag hörde röster och det gick kalla kårar längs hela ryggraden. Gåshuden satt som en smäck. Jag blev rädd för precis allting. Ni som hängt med ett tag vet att jag är hörselskadad så att jag blev rädd för skoknarr är helt befängt. Jag var dessutom helt utan hörapparater. Det föll snö från ett tak och snöflingorna fick hjärtat att slå trippelvolter. Fy, jag var uppriktigt livrädd. Jag lyckades i alla fall ta mig upp till skjulet där jag skulle fotografera. Jag hystade upp glassen och sköt av tre bilder, hela tiden såg jag över axeln. Jag hörde någon viska ”Helena!” och någon säga ”hej.” Jag trodde att det var någon mer där men det var hela tomt! Isch…jag sköt av de där bilderna för att få det gjort, sen slängde jag på plasten på glassen, greppade brillor och påse sen var det bara att börja springa. Jag rös, jag frös och jag hade bara siktet inställt på bilen som naturligtvis var låst och med fingrar som varit utan vantar under fotograferingen gick det naturligtvis inte att låsa upp bilen med knappen. Jag tryckte och tryckte samtidigt som jag sprang allt jag förmådde. Efter många om och men samt svordomar så låstes den upp. När jag väl kom in i bilen lyckades jag andas igen. Aldrig mer kvarnen själv. Aldrig någonsin.
Jag trivs bäst med mina egna spöken här hemma. Okända vill jag inte stöta på igen.
Bilderna talar sitt tydliga språk. En rädd Helena är ingen stöddig typ. Livlig fantasi är inte da shit!
(mer …)
