Ni som finns på Facebook såg igår att jag varit ute på tokigheter i form av cykling. Vi fick en knäpp, jag och syster, att vi skulle skulle cykla till grannbyn och där skulle vi simma ett jämnt antal längder, närmare bestämt 40 stycken. Tanken var då även att när vi cyklat och simmat så skulle vi även cykla hela vägen tillbaka. 2,5 mil gånger två var vad vi hade som plan. När vi kommit 2 km så frågade jag syster om vi inte skulle vända och hämta regnkläder men se nä, det skulle vi inte alls göra för det skulle inte bli så farligt. Så vi cyklade vidare.
Vad vi inte riktigt hade räknat med var att det skulle hällregna när vi kommit 1 mil. Himlen öppnade sig och släppte ut precis allt den hade! Det var för sent att vända för det var ju ”bara” 1,5 mil kvar. Usch! Hela cykelturen funderade jag på hur jag skulle palla. Jag hade ju inga torra kläder med mig alls! Det var så fruktansvärt kallt och bara tanken på att jag efter att vi simmat skulle ta på mig mina dyngsura kläder fick mig att må illa. Så kallt och äckligt. Syster bara skrattade och tyckte att jag skulle bita ihop. OJ; som jag bet ihop! Någonstans dom sista kilometrarna ger jag upp och ber syster ringa Mats och be honom packa en väska med torra kläder, sätta sig i bilen och åka tillbaka till byn han nyss kommit ifrån när han kört hem från jobbet. Det gick inte längre! Mitt i allt dör min telefon. När han efter många, långa minuter kommer med bilen och en väska med dom varmaste och torraste kläderna ni kan tänka er kunde jag äntligen slappna av. Vi slängde av oss varenda, superblöta plagg vid dikeskanten och krånglade på oss torrt. Torra kläder är bra. Mycket bra!
Vi bestämde oss för att hoppa över simning och åka med hem igen så Mats slängde på cyklarna på bilen. Aldrig mer. ALDRIG!
Idag är jag så vedervärdigt ond i kroppen. Min nedre del av kroppen är så ynklig. Min rumpa gör ont, mina ben, mina fötter…allt! Vi gav oss ut på en cykeltur tidigare idag igen men denna gången var det bara 5 km allt som allt. Å, vad ont det gjorde. Jag kunde inte sitta ner! 5 km är riktigt långt när det smärtar som den gjorde. När vi väl kom hem igen så slängde vi oss i sängen med en film och skippade simningen även idag. Just nu känns det som att jag aldrig kommer att återhämta mig men jag gissar att om nåt år gör jag om samma idiotidé igen och sitter här och ynkar. Det är så jag fungerar.
Jag kom inte hela vägen fram igår men dryga 2 mil var vad jag lycklades med. Heja mig. Eller, heja OSS!
