En fotografisk matblogg
Vad gör du med granatäpple?
Jag är väldigt svag för just granatäpplen men jag är inte riktigt så fantasifull som det kanske krävs för att den ska få visa upp sig ordentligt. Det mest fantasifulla jag har gjort är nog granatäppelsorbet men efter det har det tagit stopp. Som det är nu så pillar jag bara kärnor och äter rakt av men jag vill göra mer. Har du något fiffigt tips som jag skulle kunna få låna?
En mjuk chokladkaka med pepparmint som är ringlad med dulce de leche?. Kan det vara något? Med krossad polkagris på toppen är det svårt att svara något annat än ”Ja!” på den frågan.
Jag har inget eget recept och googlade därför fram ett på en vanlig chokladkaka men nu är saken den att jag har slarvat bort det och jag minns inte alls hur jag hittade det här. Det är ingen annorlunda variant alls, det enda som är skillnaden är att jag har smaksatt den med några droppar pepparmintsarom så du kan använda dig av vilket chokladkakarecept du vill. Ta det bästa receptet du har och gör det ännu lite bättre vettja!
Förr var jag helt tokig i att laga mat, baka och göra recept men numera tilltalar det mig inte alls. Jag vill bara fotografera så därför är inte längre recept det primära. Oftast går det att finna klockrena och suveräna recept på nätet. Google är allas vän.
Ta hand om dig.
En mjuk liten goding, gjord i tre olika formar. Alla varianter lika goda men om jag måste välja så hamnar valet på dom som är gjorda i madeleineformen. Så lätta, luftiga och lagom söta. Jag har försökt hålla mig ifrån dom under dagen men tre gånger har jag trillat dit. Det är svårt att låta bli när det är en sån perfekt storlek, de blir liksom nyttiga på något sätt.
Saffran har verkligen golvat mig totalt det här året. Jag vill ha det i allt jag gör i köket. Doften får mig att fnittra och den ljuvlig gula färgen gör mig nästan tårögd. Så vackert är det. Tårögd är något som jag har börjat vänja mig vid, jag grinar för allt. Hela tiden. Dygnet runt. Även i sömnen. Vaknar ofta med igenkorkad snok. Så kan det bli när livet är dumt mot en.
Nu är det inte många dagar kvar tills tomten ska komma. Hur firar du jul? Är det hela tjocka släkten runt det knôkfyllda bordet eller gör ni som vi? Vi tar det lilla lugna tillsammans och tar dagen lite som den kommer?
Jag har svårt att hitta den där julkänslan trots att jag numera även har det julpyntat med ljusstakar i alla fönster (kors i taket!). Jag känner ingenting men jag hoppas att det vänder i helgen för då tänkte jag ta tag i det där med att göra sill och kanske stånka ihop en korv eller tre. Jag misstänker platt fall och att jag kommer sitta i soffan och gnälla mig genom både lördag och söndag att jag inte har någonting att göra. Vi får se. Spännande. Eller nåt.
Dom ser inte mycket ut för världen men nu ska vi inte hänga upp oss på småsaker. De må vara katastrofala i utseende och form men smaken, smaken mina vänner! Den är fantastisk. Aldrig kunde jag tro att kombinationen vit choklad och pepparkaka skulle fungera så bra. Visst, båda smakerna är goda så något annat skulle egentligen inte ens vara möjligt.
Jag har aldrig gjort någon form av pralin förr och har egentligen inte alls det tålamodet att pilla med formar och temperera choklad. Pillade med formar gjorde jag och sölade som aldrig förr, jag är en tämligen van sölare. Tempererade chokladen gjorde jag dock inte. Tyckte inte att det skulle behövas när det handlade om den vita varianten. Det behövdes inte heller.
I vanlig ordning så är det gjort på enklast möjliga sätt. Smaksätt dulce de leche med pepparkakskryddor, såpass mycket att du själv blir nöjd. Smält vit choklad och pensla insidan på formarna. Ställ sedan in för att svalna dvs stelna. Spritsa i dulcen och toppa hela tjofräset med ytterligare smält vit choklad. In i kylen. Klart. ÄT!
Jag tror att jag måste skaffa mig mer tålamod och riktiga formar att ”stöpa” praliner i. När, var och hur återstår att se.
Hoppas att ni har en fin kväll och missa inte ”Alla är fotografer” som börjar 21.00. Värsta bästa programmet! (typ det enda vi ser på)
Tack för omtanke. All kärlek till er!
Grönkålen jag köpte på mig häromdagen fick åka ner i en enkel men väldigt god pasta. Det behöver inte vara krångligt alla gånger. En snabblunch som uppskattades av oss båda. Nästa gång ska jag prova mig på att göra chips av grönkålen. Det ska tydligen vara nåt alldeles extra det. Vi får helt enkelt se om jag håller med!
Onsdag och vi är mitt i veckan. Två dagar innan lucia. Jag har börjat känna en liten jullänggtan och har börjat tänka på både julpynt och julgodis. Av redan känd anledning så har det inte riktigt tilltalat mig i år men igår slog det till och jag byggde mig en ”gran” (här kan kan se om man känner för det – Instagram). Jag fick även upp julstjärnan i fönstret av bara farten och idag började jag dagen med att göra praliner. Det finns nog hopp mig också. Tro det eller ej!
När man fotograferar enbart i dagsljus utan några som helst hjälpmedel som belysning eller stativ är det numera väldigt bråttom när tanken på fotografering kommer flygande i knoppen. Jag hann precis men det fanns ingen tid att krångla till det för mig. Upp med det och skjut av bara. På bara nån minut gick det från att vara skapligt ljus till toksvart. Söla med ljuset får jag göra igen till våren alt tänka till lite tidigare på dagen och inte sova bort allt dagsljus.
Så med en väldigt enkel bild vill jag ställa en väldigt enkel fråga. Hur ska man tillreda grönkålen på bästa sätt?
Jag har aldrig, tror jag, ätit grönkål innan trots att jag i alla år under juletid har sneglat på det. Idag tog jag mig i kragen och köpte i hopp om att få premiärsmaka det där vackert och kripsigt gröna. Vill och kan du dela med dig av receptet som får mig att vilja äta mer grönkål så är jag så tacksam så. Puss.
*************
En fotografisk matblogg innehåller ibland lite annat. Det får man ta.
Söndag och jag går på den absolut lägsta växeln. Har legat på soffan precis hela dagen utan att på något sätt bli piggare men skönt att inte känna någon som helst stress över livet. Jag har varit i valet och kvalet om jag ska bli såpass personlig att dela med mig av det som vi gått igenom dom senaste två veckorna och jag tror att jag har kommit fram till att jag vill det. Det har varit dom värsta veckorna i mitt liv. Från ren och total glädje till en sorg som jag aldrig kunnat föreställa mig. Det kändes som att mitt liv tog slut på bara en sekund. Vi är långt ifrån ensamma om att drabbas av det här men ändå så känner jag mig som den mest ensamma i hela världen. Jag har varit helt tom och sorgen har liksom kastat sig över mig och hela min själ har trasats sönder. Tårar är oändliga och jag har varit så arg, ledsen och besviken på livet.
Vi har i många år (drygt 10) kämpat med att vara ofrivilligt barnlösa och gjort den ena utredningen efter den andra utan att finna något som helst fel på någon av oss. Sedan tre månader tillbaka har jag ätit pergotime för att få speed på ägglossningen. Jag hade aldrig något hopp efter att två av månaderna var fruktlösa. Den tredje och sista månaden försökte vi slappna av och väntade på att remitteras till IVF. Försökte njuta av livet, ta hand om varandra och bara vara. Vi lyckades tämligen bra.
Måndag 25 november: Vi hade pratat om att jag skulle ”kissa på sticka” i några dagar eftersom jag var ett gäng dagar över tiden. (pergotime fuckar förresten ut ägglossningen så till den milda grad att min cykel har varit helt ur balans och jag har legat på 40-43 dagar istället för mina vanliga 28). Sa till min man att jag ”kissar på stickan” för att utesluta det vi hoppades mest på. Jag hade inga känningar av någon som helst graviditet. Plockade fram stickan och fnös lite lätt åt den. Gjorde det jag skulle. Om jag svimmade 20 sekunder efter? GRAVID! Jag grät, skakade och skrattade hysteriskt om vartannat. Skickade meddelande till min man. Skakade så bokstäverna hoppade fel i texten. Vi hade äntligen lyckats! Mannen kommer hem några timmar senare med ett graviditetstest till och även det ger samma resultat. GRAVID! Kände fortfarande ingenting av att vara gravid. Inget mer än ”det här är för bra för att vara sant.” En timme senare börjar det.
Krampen! Värken. Oron. Rädslan. Googlar och läser om hur det kan vara i början av en graviditet och blir upplyst om att det kan mola ungefär som mensvärk och tror på det men nånstans känns det knasigt. Jag vågar inte hoppas. Krampen kommer och går med jämna och ojämna mellanrum.
Tisdag 26 november: Dagen går men jag har fortfarande kramp. Det känns som om någon har tänkt att vrida av mig livmodern med ett skruvstäd. Försöker lugna mig. Ligger i soffan och glor på tv-serier tills ögonen blöder. Sover! (aldrig har jag sovit så mycket)
Onsdag 27 november: Nu har krampen börja sprida sig upp i magen. Jag tror i min enfald att det är nån form av magmuskel som är överarbetad pga av ångest, oro och kramp. Fortsätter att plöja tv-serier.
Torsdag 28 november: Åker och handlar med en väninna. Har börjat få problem att sitta men biter ihop. Precis när vi kommer in i butiken känner jag att jag blöder. Vill inget mer än hem men eftersom jag är som jag är (läs: lite dum i huvudet) så biter jag ihop. Väl hemma ändras detta till att jag rasar ihop. Mannen ringer sjukvårdsupplysningen och blir då upplyst att vi ska avvakta. Är det ett missfall så kommer vi märka det men det behöver inte vara det. Luddigt är bara förnamnet. Lite senare under dagen åker vi på basketmatch trots att jag har ont både fysiskt och psykiskt men jag vägrade att ligga hemma med ångest. Jag ville göra något som jag tycker om. Nu minns jag inte nånting av matchen. Väl hemma efter match så är jag bara sekunden från att svimma i hallen men lyckas krypa in till badrummet och sätta mig i duschen med kranen på fullt över huvudet. Under tiden ringer mannen igen till sjukvårdsupplysningen och vi blir återigen rådda att avvakta för det berodde troligtvis på att jag var spänd över det som hade hänt.
Fredag 29 november: Jag blöder. Kan inte röra mig. Ligger rakt upp och ner i soffan. Sover med korta intervaller. Jag får nog. Googlar igen (ska aldrig mer googla) och försöker finna svar. Mannen ringer ÅTERIGEN sjukvårdsupplysningen under tiden som jag kläcker frågan på Facebook (kände att jag ville ha svar, råd och tips från någon som jag känner, egentligen ville jag inte ta det på facebook alls men gjorde det ändå). Sjukvårdsupplysningen säger ”ring vårdcentralen” medans Facebook säger ”åk in!” Jag lyssnar naturligtvis på dom jag känner och vi beger oss mot akuten i Borås.
Jag akutopererades några timmar senare. Tömdes på 800-900 ml blod i magen. Allt för att det som skulle blivit vårt barn hade satt sig i äggledaren. En äggledare som även togs bort. Jag väntade i 10 år. Jag fick vara gravid i 7 veckor. Jag hatar utomkvedshavandeskap!
Idag är första dagen som jag känner att det nog finns ett liv kvar att leva. Som jag sagt från början av hela den här karusellen ”Jag är mer glad över att jag till slut lyckades bli gravid än vad jag är ledsen över att vi förlorade det” men det skulle visa sig bli en mental fight som jag inte riktigt var beredd på. Från och med idag har jag inte längre ont någonstans men jag har kvar samma oro och ångest – Kommer vi att lyckas igen eller var detta vår enda chans?
Med allt detta sagt, jag mår bra. Vi mår bra! Vi är glada, vi kan skratta. Hela händelsen är så sorglig men ömka inte med oss. Vi är Mats och Helena och det här är en fight som vi kommer klara av på precis samma sätt som alla andra vi har gått igenom dom senaste 18 åren. Jag ville bara berätta för jag känner en enorm STOLTHET över det som vi ändå lyckades med! Det är det största vi har gjort. Tyvärr gick det inte vår väg denna gången men vi satsar på en 2.0 om någon månad. Då vet jag hur det INTE ska kännas och kan förhoppningsvis njuta från första ”kissade stickan”.
Det här skulle blivit en päronmarmelad med saffran men eftersom jag misslyckades med det så gick det och blev en glass istället. En riktigt god glass dessutom. Saffransgul och grann.
Jag insåg ganska snart under mitt marmeladmakeri att det skulle skita sig å det grövsta men eftersom hoppet tydligen är det sista som överger en så lät jag det koka färdigt ändå. Det som var fel var att den var alldeles för rinnig och ”sirapig” men tänkte att gelatin kan nog kanske reda upp hela marmeladen. På nåt vis skulle det fungera för jag ville inte slänga den, helt enkelt.
Jag tänkte till och vips så var glassen ett faktum. Den är krämig, söt och har en alldeles perfekt smak av saffran. Med de små bitarna av päron i blev glassen även väldigt fin att se på. En julglass har sett dagens ljus och en burk med marmelad blev det trots allt. Inte riktigt som den var tänkt från början men vad gör väl det. Den blev god den också. Faktiskt.
Det var troligtvis första och sista gången jag gjorde det här för det första maken säger är ”det smakar blodpudding ju” och det var ju inte riktigt dit jag ville komma. Nu gillar jag i och för sig blodpudding men jag ser helst att pannkaka smakar pannkaka oavsett hur den är smaksatt. Vill du prova så är det bara att smaksätta smeten med en msk pepparkakskrydda. Servera med lingongrädde.
Hur har ni klarat er från Sven? Jag fick så jag teg efter att gnällt över att det inte hände något med varken snö eller vind. Natten har varit hård och det har blåst ordentligt både inne och ute. Jag skulle tippa att vårt sovrum har världens i särklass värsta drag. Frisk luft får vi i alla fall så jag ska inte klaga men det var lite kyligt om nacke och fötter. Maken misslyckades med att ta sig till jobbet, det satte snödrivorna stopp för. Ganska skönt att ha honom hemma så jag klagar inte heller på det. Ibland har jag det för bra, trots allt.
Det är en strykande åtgång på clementinerna här hemma hos oss. De hinner knappt komma innan de är borta och nya måste köpas in. Clementinerna är den enda behållningen under den här årstiden. Jag väntar på den klassiska trälådan som alltid kommer nån vecka innan jul men fram tills dess så för lösviktarna stilla mitt behov. Älskade clementin!
Här har jag offrat ett gäng för att försöka mig på det här med clementinmarmelad. Bara ordet får det att vattnas i munnen på mig.
Jag vet inte om jag är direkt övertygad men jag gjorde efter det här superenkla receptet. I efterhand så önskar jag att jag hade lagt ner lite mer tid på den och skalat clementinerna, tagit bort det vita i skalet och sedan finstrimlat det gula. Jag tycker nämligen att den blir aningens besk, den är inte äcklig men kunde gott vara lite mjukare i smaken. En viss beska kan vara gott till en salt och krämig ost så än ska jag inte räkna bort den. Den har en självklar plats på ostbrickan nästa gång.
När det inte blev som det var tänkt men blev bra ändå. Det skulle bli höga fina skumtoppar men eftersom pepparkakorna blev lite för stora så fick det bli något lägre toppar. De skulle även ha doppats i choklad men även där hade jag tänkt snett och hade inte choklad så det räckte så därför skvätte jag över det som fanns. (Nu när jag skriver det så slår det mig att jag kunde ju gjort färre. Den tanken fanns inte tidigare. Ibland är polletten väldigt svår att få ner.)
Juligare smaker än det här är svårt att hitta. Själva skummet är smaksatt med saffran och det blev så överjordiskt gott att jag hade kunnat smälla i mig hela högen. Jag fick tyvärr göra mig av med dom för allt det där ska inte vara i min kropp. Det fungerar liksom inte. När de har stått i kylen nån timme och stelnat till sig så blir pepparkakan mjuk och det är precis det den ska bli. Alla delar smälter samman och blir en!
Jag har använt mig av samma recept som till kokosrutorna men jag har uteslutit vaniljsockret och ersatt detta med 1 gram saffran istället. Halvera mängden saffran om du vill ha en mildare smak.