En fotografisk matblogg
Med en grillad kyckling kan man komma långt. Här är en enkel och väldigt god pastasås som fungerar alla dagar i veckan. Vardag eller fest spelar ingen roll. Det går att göra mycket och det är inte heller några större pengar som behöver läggas på ingredienserna.
Mer än så behövs inte.
Smaklig måltid.
Söndagsbaket bestod av en stor kanelbulledeg. Jag visste inte alls vad jag ville göra med den. Det enda jag visste var att jag ville inte göra klassiska kanelbullar. Jag ville göra något rejält och rejält det blev det. En krans, fylld till toppen med smör, socker och kanel. En deg blir två kransar. Ät upp, frys in, ta med till jobbet. Åt går den, det är jag tämligen säker på.
Idag är det som bekant våffeldagen och jag går per automatik in i någon form av anti-våffla (har en tendens att göra det mot det mesta faktiskt. Så är det att vara positivt inställd till allt) och tänker då rakt inte äta våfflor för att det står i någon almanacka. Jag äter när jag är sugen och det är jag inte idag. Än. Skulle jag mot all förmodan bli det så blir det inga klassiska utan det blir belgiskt för hela slanten. Tjockare våfflor är godare, det är liksom lite mer, lite bättre och mycket roligare på tallriken.
Våfflor med körsbär och körsbärssirap
Våfflor med banan, blåbär och sirap
Äter du våfflor idag om ja, varför äter du våfflor idag?
Vill önska alla en skön vecka med allt vad det innebär. Så var det där här med recept på kanelbullekransen. Som vanligt så höftar jag i både mängd på ingredienserna och på tiden som den gräddas i ugn. Inga garantier finns alltså. Jag försöker återge så mycket jag bara kan.
Jag fortsätter sörja. Uppkast i Stadium Arena, Norrköing om en timme och här sitter jag. Varför?! Hela dagen har gått åt till att försöka komma på hur jag ska lyckas komma iväg helt utan resultat. Ibland är livet för orättvist för att ens vara tillåtet. Jag är övertygad om att de i Norrköping kommer att få ”kvällen i sitt liv” och det stör mig att jag inte får vara med och dela det på plats.
Eftersom jag tyckt mer eller mindre synd om mig själv hela dagen så fläskade jag på med en hamburgare till lunch. Nu ska jag inte försöka lura varken mig själv eller andra att jag lyckades med konststycket att smäcka i mig hela men jag kämpade väl. Det ska jag ha cred för.
Jag var inte speciellt ambitiös utan stekte en platt burgare som låg och skramlade i frysen. Ett bröd som bakades förra helgen av Samantha då jag var iväg och gjorde något alldeles fantastiskt roligt. Klicka på länken här för att komma till ett filmklipp. Mer om det en annan dag. Majonnäs och en smula hamburgedressing trängdes med skivad lök och stekt bacon. Rev över lite timjan och sen var det ingenting mer med det. Mätt!
Sötpotatis är något som jag inte är speciellt insatt i. För mig finns det i princip bara sweet potato pie och det har jag aldrig ens provat. Bakläxa! Kanske redan idag?
Här har jag använt det tillsammans med grönsakerna selleri, palsternacka, morötter och vitlök. Fint strimlade (allt utom vitlöken) har jag lagt alltsammans i en ugnsform och mer eller mindre dränkt härligheterna i olja. Strött salt och peppar över och sedan skickat in det i ugnen på en tid som behövs för att göra dom mjuka och färdiga.
Ugnsgrönsaker är verkligen underskattat, jag skulle kunna äta enbart det men så blev det inte denna gången då suget ville dämpas med pepparrot. Också något som är väldigt underskattad. Jag har fullkomligt hatat pepparrot och inte kunnat förstå alls hur man kan tycka om det. Nu, äldre och klokare såklart, förstår jag. Det är ju vrålgott! Det ska vara mycket, såpass mycket att det killar rejält i näsan. Då är det perfekt!
Idag är det fredag och kvartsfinal nummer tre spelas i Norrköping (basketligan). Jag kommer inte att vara på plats, det är typ den första matchen (någon mer är missad men idag känns det inte så) jag missar i Stadium Arena sen jag återupptog det där med basket igen för snart 2 säsonger sedan. Det gör ont, jag vill åka men kan inte av många olika skäl. Jag vill verkligen vara på plats tillsammans med resten av boråsfolket som kommer åka upp med buss och förhoppningsvis få se Borås basket piska Dolphins så det ekar i väggarna i Stadium Arena. Min man ska jobba länge och sent, han måste ha bilen. Vi har djur som inte klarar alla timmar själva, eller bör inte vara själva så många timmar och vi bor så fruktansvärt fel för att jag ska lyckas ta mig dit som krävs för att kunna åka med. Jag har försökt intala mig själv att jag inte vill åka men det är en lögn som är så stor att jag nästan skäms. Jag vill verkligen!
Eftersom det är som det är så har jag bestämt mig för att tröstäta i min ensamhet och jag ska på nåt sätt försöka få en fin kväll ändå. Åh vad fint jag ska ha det (intalar ironiskt) tillsammans med god mat (läs: tråkig mat) och en basket-app som visar pågående match i siffror. Det visas inte på tv, inte ens på web-tv. Dåligt! Så, ikväll är det jag, tacos och mor annas gurka som sitter i mörkret och tittar på ljuset från telefonen. Ni kan väl hålla en tumme eller två på att jag iaf får sitta där med ett stort leende på munnen och med tacos på tröjan, väggen och i soffan (glädjefnatt)?
Ha en underbar fredag, alla. Har ni möjlighet och lust att ta er till Stadium Arena i Norrköping så kan vi väl ropa lite för mig också. Heja fram den där 1-2 ledningen till Borås basket så att vi på måndag kan bli färdiga för semi. Det är inte för mycket begärt.
Ni har väl inte missat Made by Mary? Nä, jag tänkte väl det!
Häromdagen visade hon upp en pavlovatårta som jag inte lyckas slå ur huvudet. Pavlova är något som kan få mig att i princip gå med på precis vad som helst. Det där sega, söta och spröda är lycka för min mun. Nu lyckades jag inte riktigt få till dom lika vackra som Maria men vad spelar det egentligen för roll när det är smaken som räknas?
Jag gjorde en glasstårta som jag fyllde med chokladglass och ringlade på lite varm körsbärsgelé som pricken över i.et.
Om det är gott? Gör det bara så får du svaret i första tuggan!
Den observante ser att jag endast använt tre av de fyra rundlarna. Vart den fjärde blev av behöver inte inte ta upp men jag kan meddela att jag behöver inte mer sött idag.
Det finns macka och så finns det MACKA. Det här är det sistnämnda.
En riktig macka är inte en torr tråkig limpa med smör och en skiva ost på. En riktig är med hela himmelriket som pålägg. Fantasin sätter gränserna. Varför inte göra en klassisk dagobert-macka med extra allt och lite till? Bygg på höjden eller kör på längden. Jag vill tro på ”ju mer desto bättre”!
En BLT (bacon, lettuce & tomato) är något som jag gärna väljer i första hand. Snåla inte med bacon eller majonnäs. Kletigt och köttigt ska det vara. Den här mackan som jag visar upp här är allt det där fast den är även en smula äggig med sitt kokta ägg. Det är så gott, så gott att snålvattnet rinner bara jag tänker på smakerna och konsistensen. Ljuvt är ordet!
Ciabatta (lite lätt grillat)
Currydressing (1 dl creme fraiche, 0,5 dl majonnäs, 1-2 tsk curry, salt & peppar)
Valfri sallad
Bacon (stekt (inte knaperstekt) och mängden bör vara såpass mycket att du känner dig skamsen)
Ägg
Montera ihop och ÄT!
(Fotograf Collin Gray)
Det finns så många snygga, vackra, läckra och fina bilder men det är ytterst få som liksom ger mig en ilning i kroppen. Nästan en förälskelsekänsla. När jag blir alldeles knäsvag, jag ler fånigt och känner mig som fjorton igen med mitt fnitter. Jag är en person som förälskar mig väldigt lätt i saker, bilder, personligheter och människor och jag blir extremt påverkad. Att jag fäller glädjetårar eller att jag gråter hysteriskt av något så enkelt som när jag får syn på en annan människa med ett brett leende hör till min vardag. Jag gråter ofta, nästan för ofta men det är ytterst sällan som jag egentligen är ledsen. Känslomänniska kan man nog kalla det med ett enkelt ord. Lika lätt som jag har för att bli förälskad har jag för att bli arg och förbannad. Det smäller på sekunden. Häng med i svängarna eller håll dig på avstånd.
Den här bilden, har ända sen jag fann den för nåt år sedan, varit en stor favorit och det är en bild som gör mig så avundsjuk på fotografen. Jag vill vara fotografen! Bilden är i det närmaste perfekt på precis alla sätt möjliga. Så som perfektion är för mig. Det är ren kärlek!
Ett litet tillägg:
Jag vet alltså inte vem som är fotografen trots idogt letande så därför står det inte med. ”Bild lånad från Google” är inte rätt att skriva med tanke på att det är inte Google som har skjutit av bilden. Då jag vill sprida det vackra så har jag valt att göra det utan att skriva med ett namn just för att jag ser att det är bättre det än om jag hade låtit bli. Det här förtjänar att visas upp! Om någon tycker att det är fel gjort av mig och anser att jag på något sätt stjäl bilden så är jag den förste att radera, ta bort och be om ursäkt men fram tills dess så får den vara kvar. Vet någon vad fotografen heter så hojta gärna till.
Alla bilder som lånas ska namnges, det vet även jag men ibland trotsar jag förbuden men det är i all välmening och absolut inte för egen vinnings skull. Puss
Tillägg två:
Elin Atterstig ryckte in och hjälpte till med att hitta fotografen. Collin Gray är namnet. Nu är bilden om möjligt ännu mer perfekt. Tack Elin! And most of all – Thank you, Collin!
Här duggar uppdateringarna glest. Det enda jag kan skylla på är att jag på nåt sätt har lyckats med att prioritera mig själv, mitt liv och det som kommer med det. Det har varit bra dagar (nästan två veckor) att bara släppa allt och inte känna några som helst måsten. Det har varit välbehövligt både fysiskt och psykiskt och absolut något som jag ska komma ihåg att göra oftare.
De senaste tre dagarna har jag tillbringat i sängen tillsammans med böcker och det har varit helt fantastiskt avkopplande. Visst, jag får skylla på den där envetna balanssjukdomen (och böckerna om Mr Grey. Dom som jag vägrade att läsa men som ändå hamnade i mitt hem. Jag är helt tagen. På tre dagar har jag läst ut dom. Sorg. Jag trodde att det skulle vara böcker som bara var porriga, sliskiga och perversa men det var raka motsatsen, visst, lite (mycket) porr är det men det är inte hela grejen. Kärlek, sorg, ensamhet, tillit….det var allt som jag inte hade förväntat mig. Fint!) som sett till att jag varit tvungen att ligga där men ändå har det fått mig att slappna av. Nacken är inte längre stel och hård som betong, huvudet och käkarna värker inte lika mycket. Som sagt, detta behövde jag!
Nåväl, nog om dravel och till något annat gott, böckerna skulle jag kunna prata om i en evighet. Ni har väl skaffat er en juicepress/råsaftscentrifug? Om inte, gör det bara och när ni ändå är igång glöm inte att köpa blodapelsiner. Dom sjunger på sista versen men är det inte försent. Dom är saftiga, söta och alldeles underbara nu. Pressa ett gäng tillsammans med ett par apelsiner och en mango. Vips så finns det är juice som sent ska glömmas!
Jag vill önska er en fin fredag och hoppas att solens varma strålar värmer er på den väg ni går. Ta hand om dig!
Jag har väldigt svårt att ta chansen när den är mitt framför snoken på mig. Jag blir loj och fattar liksom inte vad det är som händer. I lördags var ett sådant tillfälle. Jag träffade fantastiska människor och det serverades ljuvligheter på min tallrik som jag aldrig har vågat drömma om. Gorgonzola, musslor, ren och VIN. Allt är alltså sådant som jag INTE äter eller dricker. Hädanefter ska jag aldrig någonsin uttrycka något så fånigt i hela mitt liv. Det är så barnsligt att jag finner inga ord.
Maten var vacker, SÅ vacker och chansen att få skjuta av fina bilder bara hängde i luften men tar jag fram kameran? Åhnä, den låter jag ligga kvar i väskan och göra absolut ingen nytta. Det blir liksom tilt i min lilla skalle.
Nåväl, en bild blir det och den räcker. Den tar mig tillbaka till förra lördagen då jag hade trevligare än vad jag haft på mycket länge. Sofija som stod för maten, Fredrik för det som serverades i glasen (du anar inte vad du gjort med mig. Jag ska aldrig mer vara ”vinlös”!), Tina, Kinna, Veronica och Maria. Ni är hela högen mina stora idoler på matbloggshimmlen och jag var nog en smula star strucked därför låg kameran där den gjorde.
Tack för en kväll som jag sent kommer att glömma! Mats tackar ödmjukast för efterrätt och kaffe!
Bilder och recept på det som serverades finns att skåda här I huvudet på ElvaElva (den ljuvaste av bloggar!) och Who Cut the Cheeze?
Jag har aldrig någonsin vare sig gjort eller smakat på rödbetssoppa fram tills idag. Tror jag. I min enfald trodde jag det skulle vara snabbt ordnat men vad jag inte visste var att rödbetorna skulle komma att behöva kokas i närmare två timmar. Trots att jag skurit dom i småbitar! Det tog en evighet verkligen och jag var inte långt borta från att svälta ihjäl när den äntligen ställdes fram där på köksbänken alldeles röd och grann. Puh!
Åh vad tyckte jag då om detta långkok? Gott!
Jag fullkomligt älskar rödbetor och att detta skulle vara något som inte skulle falla mig i smaken var jag aldrig rädd för. Det enda lilla problemet tycker jag var att jag blev mätt lite för fort. Både i magen och i smaken. Den smakar mycket men efter 5-6 skedar så kände jag ”nu räcker det” (det saknades något för att få det lite mer spännande. Vad vet jag inte riktigt). Turen var på min sida och jag var stånkamätt ändå så jag klagade inte.
Ska jag göra det igen måste jag tänka om för det måste hända något med smakerna hela vägen och inte bara i början. Någon som besitter ett fantastiskt bra tips? Ett tips som kan få mig att vilja sluka hela grytan helst!