HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Etikett: fotograf

  • BANANMUFFINS MED MÜSLICRUMBLE

     

    Vill du ha muffins med tydlig banansmak så är dessa att föredra. De är alldeles luftiga, ljuvliga och har en perfekt smak av banan. Med det söta, krispiga på toppen är det ett muffin som har allt. I alla fall allt som jag vill ha. Tyvärr dumpade jag efter ett halvt så dom fick åka ut till fåglarna. Det är lyxlirare till fåglar vi har här i skogen. Dom är både feta och sockerkickade. Som sagt – LYX!

    Du kan använda dig av vilken müsli som helst, bara att ta det som du är sugen på för stunden. Jag har använt mig av en sån där extra sockrig variant, crunch med torkade jordgubbar. Använd muffinsplåt och skippa pappersformar. Smörj muffinsplåten och häll smeten direkt i. Det bästa sättet om ni frågar mig. Pappersformar blir både flottiga och fula när muffin/bullar är färdiga. Sånt går tvärbort!


    Får du crumble över så gråt dig inte förtvivlad över det för du har just gjort din musli ännu bättre dvs ännu sockrigare, ännu flottigare. Som sagt ännu bättre! Den fungerar att baka med eller hiva på det på frukostfilen dagen efter. Gör som fåglarna, lyxa till det när du får chansen!

    12 muffins med müslicrumble

    1,5 dl vetemjöl
    1,5 dl müsli
    80 gram kylskåpskallt smör
    1 dl canesyrup

    Nyp samman müsli, mjöl och smör till en grynig massa. Blanda i sirapen. Smeta ut på en plåt med bakplåtspapper och ställ in hela härligeheten i förvärm ugn, 160 grader, i ca. 15 minuter. Ta ut och låt det svalna helt.

    Muffinssmet

    2 ägg
    1,5 dl strösocker
    1 knivsudd vaniljfrön

    70 gram smält smör
    1 dl kesella

    3 dl vetemjöl
    2 tsk bakpulver
    1 nypa salt

    3 bananer, mosade
    Hälften av müslicrumblen

    Vispa ägg, socker och vaniljpulver vitt och pösigt. Tillsätt det smälta smöret och kesellan. Blanda försiktigt i dom torra ingredienserna, mosad banan och crumble. Smöra en muffinsplåt och skeda upp smeten, 3/4, och strö resten av crumblen på toppen. Skicka in i ugnen (180 grader) i 25-30 minuter. Känn med sticka. Stickan ska vara torr.

  • DET BLIR INTE ROLIGARE

    Även om vi inte ska äta något som kallar sig LCHF så får jag nog ändå erkänna att detta går åt det hållet. Majonnäs, bacon och ägg. Jag är egentligen inte mycket för just dom tre men ibland vill man ha det snabbt och enkelt eftersom lusten att laga mat är lika med noll. Idag har varit en sådan dag. Jag är hungrig konstant men vill inte stå vid spisen. Då då får man ta till det man har.

    Baconröra och kokt ägg. Simple as that!

     

    2 pkt bacon á 140 gram, strimlat och lätt stekt
    2 msk creme fraiche
    2 msk majonnäs
    1 msk gräddfil
    1 halv rödlök, fint hackad
    persilja

    Blanda samman alltsammans och servera!

  • MEDICIN TILL MAKE


    Bor man som vi gör så är det bara 30 meter till medicin dvs skogen med sin friska luft, något som min man var i ett väldigt stort behov av. Han har hostat och snörvlat i några dagar nu och idag kände jag att nånting behövdes så jag hystade i nygräddade baguetter (jag använder mig alltid av Leila Lindholms recept), marmelad och en termos med kaffe i svampkorgen och tog med honom ut. Inte dåligt alls! En synnerligen trevlig lunch måste jag säga. Även om vi inte var ute mer än en halvtimme så tror jag att solen, som strålade alldeles perfekt ner genom trädkronorna, gjorde susen för välbefinnandet.

    Det känns bra att få ge tillbaka lite av allt jag får av Mats när jag är sjuk, vilket tyvärr händer betydligt oftare, då han tar mig med på turer mellan anfallen och ser till att jag ska få nånting roligt att minnas mitt i det jobbiga.

  • PASTA MED SOLVEIG


    Vi har som bekant ett mindre zoo, den psykotiska varianten,  här i vår familj med två hundar (Svea & Hjördis) och tre katter (Solveig, Sture och Kjell von Skräphög). Dom är alla väldigt, med betoning på väldigt,  speciella vilket alla djur i och för sig är men jag vill tro att våra är inte riktiga på en endaste fläck. Det sägs att man blir som man umgås. Om det är djuren som format oss eller om det är vi som har format dom låter jag vara osagt.

    Nåväl, en av katterna – Solveig von Skräphög, är min stora favorit i alla kategorier och jag misstänker lite smått även om det kanske kan dra åt det narcissistiska hållet, att det är ömsesidigt. Han är med mig precis överallt, hela tiden, jämt. Oavsett vad jag än gör så är han där, är det något som tar tid lägger han sig på golvet och sover tills jag drar vidare till något annat. Så när jag lagar mat är han där, antingen så sympatiäter han samtidigt eller så ligger han där på bordet och håller kollen på mig. Eftersom han inte äter (ingen av dom gör det förutom Kjell som kan få lite majscravings med jämna och ojämna mellanrum) något annat än sin egen mat så ligger han inte där för att vänta på att smaka utan han vill helt enkelt bara vara med. Ljuvliga Solveig.

    Så när jag häromdagen skulle fota och sedan äta pasta var han i vanlig ordning på plats. Jag har tröttnat eller rättare sagt, jag vill inte längre schasa undan honom när jag fotograferar så då får han helt enkelt vara med och göra bilderna lite annorlunda istället. Han är bra till mycket unge herr Solveig.

    Pastan på bilderna är en riktigt enkel och lagom smakrik historia. Nästan en klassisk sak. Det tar inte mer än 10 minuter att få den serverad.

    400 gram blandfärs
    1 gul lök
    1 grön paprika
    2 msk tomatpuré
    1 burk plommontomater, märket mutti
    salt & peppar 
    ev rödvinsvinäger

    pasta
    smör till stekning

    Koka pasta. I med köttfärsen bryn den nästan färdig. Skala och hacka löken och lägg den och paprikan tillsammans med köttfärsen. Salta och peppra. I med tomatpuré och plommontomaterna. Känner du för det så stänk i lite rödvinsvinäger.  Ta en skvätt vatten i burken och häll i köttfärssåsen. Låt det hela puttra tillsammans under tiden som pastan kokar färdigt. Servera!


     

    Söndag. Regn. Rusk. Höst.
    Nu tar jag filten och boken.

  • BORING BREAKFAST AT LJUNGGREN’S

    Men sylten är en fullträff!

    Tyvärr är det ju så att raberberns tid är förbi och det är många månader kvar tills det är dags igen men kanske är det någon lycklig och smart som fryst in och kan plocka fram när suget blir för stort. Det här är en sylt med rabarber och aprikos. Kombinationen är to die for! Aprikosbitarna ska fortsätta att vara lite bitiga så koka därför inte med  dom från början utan lägg i dom efter halva tiden. Då blir det precis som det ska vara!

    Min burk är snart slut och jag tillhör tyvärr inte den smarta skaran som har rabarber i frysen. Stackars!

    Frukosten sägs vara det viktigaste målet på hela dagen. Jag lyckas aldrig med den och jag tycker att det är så ofantligt tråkigt att äta frukost. Ge mig en cappuccino och jag är nöjd men tyvärr, lite, är det ju ganska viktigt att få i sig något annat och då är det tur att det finns sylt och knäcke. Med det i magen klarar jag mig ganska många timmar tills det är dags igen. Att äta har blivit lite tråkigt. Det tackar (?) jag gbp-operationen för!

    En rejäl burk med rabarberaprikossylt

    4-5 rabarberstjälkar, skalade och skivade
    10 aprikoser, urkärnade, skalade och skurna i valfri form
    5 dl syltsocker 
    0,5 dl vatten

     Lägg rabarber, syltsocker och vatten i en kastrull och låt det koka upp. Låt det sjuda på svag värme i 10 minuter. Lägg i aprikoser och sjud hela härligheten tillsammans i ytterligare 5 minuter. Häll upp i rena, torra burkar. 

  • FRUKTKAKA. ÄPPLE OCH PERSIKA

     

    I maj fick jag en förfrågan om att börja blogga på annat ställe. Något som gladde mig enormt. Det är stort att någon tycker om det man gör och att denna även vill ha med en i ett nystartat projekt gör det om omöjligt ännu mer hedrande. Jag har haft turen att få uppleva det några gånger sen jag började med detta som så fint heter ”att matblogga” men tyvärr har det visat sig bli större projekt än vad jag först förstod det och då går det inte längre eftersom jag sätter en alldeles för stor press på mig själv och då blir det pannkaka av alltsammans. Vid senaste förfrågningen så såg jag till att ställa alla dom viktiga, för mig, frågorna men jag missade en. Den viktigaste. Skulle jag få fortsätta att vara min egen?

    (www.PetraHallberg.se)

    Tyvärr skulle det visa sig att bloggen, min älskade www.helenaljunggren.com, då måste flyttas. Detta ställde till det i min lilla hjärna och jag har velat mer än lovligt. Ja, nej, ja, nej, självklart, absolut, icke…. Igår bestämde jag mig inte bara en gång, utan två. Först bestämde jag mig för ”JA!” och fem minuter senare började det gnaga i mig och svaret blev återigen ”Nej.”

    Jag skäms så förjordat att jag inte kunnat bestämma mig och att jag lyckats få mig själv att framstå som en fullkomlig idiot i mitt vacklande fram och tillbaka men det kan inte hjälpas, att flytta bloggen är ett större projekt än vad jag klarar av rent mentalt. Den betyder på tok för mycket för mig för att jag ska kunna ”ge upp” den. Jag vill vara min egen hela vägen men jag vill samtidigt ha hjälp med att få ut den till fler men det verkar som att jag får göra det på egen hand. Det är ju det jag vill och då är det så det får bli. Det är inte bloggportalen i sig jag tvivlar på, absolut inte, men för mig är det som sagt att ge upp mig själv och det är jag inte redo för alls. Med hjälp av familj, vänner, bekanta och läsare ska jag nog lyckas sprida mig själv ändå. Vill du hjälpa mig är ingen mer tacksam och glad än jag.

    Innan jag fortsätter med receptet så måste jag berätta om Petra Hallberg och hennes helt fantastiska trädgård. Ett fotouppdrag som jag tog mig an för några veckor sedan. Redan efter bara några sekunder var jag fast. Mitt i villaområdet i grannbyn fanns det en trädgård som jag sent ska glömma. Så otroligt ljuv. Petra är trädgårdsdesigner med många strängar på sin lyra. Hon är inte bara trädgårdsdesigner utan även dekoratör och florist. Var jag inte kreativ i huvudet innan jag kom dit så var jag det garanterat efter. Vilket ställe. Vädret gav oss dessutom det bästa ljuset som i sin tur gav alla förutsättningar till bra bilder. I höst och vinter kommer hon anordna kvällar som man kan pyssla med sina vänner. Något som jag hoppas att många vill göra för det kan inte annat än bli bra!  Möhippa kanske? Eller varför inte bara ha en mysig kväll tillsammans med vännerna?

    Nu så. Receptet! Kakan på bilderna överst är även den ett resultat av en lyckad kylskåpsrensning. Jag får ibland dumma idéer om att jag vill ha kall frukt och lägger därför frukten i kylen. Vad jag dock missar varje gång som den idén ploppar upp är att jag i grund och botten avskyr kall frukt som isar i både tänder och huvud så just kylskåpskall frukt förblir kylskåpskall tills den är dags att slängas för någon tanke på att ta ut den från kylen finns ju naturligtvis inte. I kakan är det kylskåpskalla äpplen och persikor. Jättegoda när dom kommer varma från ugnen!

    Fruktkaka med äpple och persika

    3 ägg
    1 dl strösocker
    1 dl rårörsocker
    1 rågad tsk vaniljsocker
    Finrivet skal av 1 citron

    1 dl mjölk
    50 gram smör
    3,5 dl vetemjöl
    2 tsk bakpulver
    1 nypa salt

    3 äpplen av fast sort
    3 persikor
    smör till formen

    Sätt ugnen på 175 grader,
    Vispa ägg, socker, rårörsocker och vaniljsocker vitt och pösigt. Rör i citronskalet. Smält smöret och häll i mjölken. Tillsätt smör/mjölk i äggsmeten och rör försiktigt.

    Blanda försiktigt i mjöl, bakpulver och salt. Blanda inte mer än nödvändigt.
    Skala äpplen och riv dem grovt. Skala och kärna ur persikorna, skiva i 2 cm tjocka skivor.

    Vänd ner de rivna äpplena i smeten. Smöra en ugnsform och häll i smeten. Lägg persikoskivorna på toppen, tryck ner dom något. Ställ in i mitten av ugnen och grädda kakan i 50-60 minuter. Känn med sticka, den ska vara torr när den tas ut ur kakan. Finns risken att den ska brännas på slutet så lägg på folie.

    Servera med glass, vaniljsås eller lättvispad grädde.

     

  • SYLT MED FRUKT

     

    Altanen. Kväll. Knott. Så ser det ut hos familjen Ljunggren i nuläget. Knotten är inte nådiga men ute det ska vi absolut vara.

    Egen sylt kan alla göra och allt som behövs är bär, frukt, syltsocker och 15 minuter. Barnsligt enkelt. Just denna varianten har lite av allt i sig då jag hittade lite slattar i kyl och frys. Även från fruktträden faktiskt. Det är ett riktigt uselt fruktår här på vår tomt. Det stora äppleträdet har inte gett ett endaste äpple. Det är dom två mindre som burit frukt. Typ 8 stycken allt som allt. Körsbärsträden och dom flesta plommonträden ekar tommar med undantag för ett plommonträd som har en del frukt i sig. Har man tur så får man tag i ett som är färdigt innan det trillar på marken och blir skadat. Ibland ska man ha tur.

    Päronträden ska vi inte ens prata om. Dom verkar snudd på omöjliga att få frukt på.

    Till Jätteblandad Säm-sylt behöver du följande:

    3-4 äpplen av den mjöliga sorten
    250 gram blåbär
    250 gram lingon
    1 nektarin (som låg i kylen alldeles ensam)
    5 dl syltsocker

    Skala och riv äpplena grovt. Gör samma med den stackars nektarinen. Lägg allt i en kastrull tillsammans med socker och låt det koka upp. Låt det sylten småputtra på medelvärme i 10 minuter. Häll upp i rena, torra burkar. 

  • BBQ. RYGGBIFF.


    Sommaren är över men ställ inte undan grillen för det. Det är nu det riktigt goda börjar. Höst och vinter gör det grillade ännu godare. Det är kyligare, grillen värmer mer och kan man sitta ute och äta så gör det hela upplevelsen ännu bättre. Snurra in dig i en filt och tänd upp ljusen. Jag lovar att det kommer smaka så gott att du kan tänka dig att göra om samma procedur dag efter dag. Igår gjorde jag det lätt för mig och letade efter recept på nätet och på tallriken serverades följande: Grillad biff med avocadosallad. Det var inte sista gången. Ryggbiff, lätt marinerat, på grillen är magiskt. Senapssåsen hade jag kunnat ha på djup tallrik och ätit med sked! Istället för dijonsenap så använde jag Johnnys grovkorninga senap. Mycket bättre!

  • PASTA MED SKALDJUR


    Kräftorna har börjat trilla in i de svenska hushållen. Kräftskivorna slår som spön i backen. Det ska sörplas, nubbas och ätas västerbottenostpaj så vi överlever till nästa år. Personligen så är jag inte så mycket för det där med att sörpla och skala kräftstjärtar tills fingrarna värker, jag vill hellre ha dom tillredda tillsammans med annat. Då smakar det mer och jag tycker att jag får ut med av det hela plus att jag känner mig mättare och det luktar inte lika illa om fingrarna, under förutsättningen att man sätter någon annan på att skala dom röda små rackarna.

    Havskräftor tycker jag är bättre än insjökräftorna men det är ju en smaksak. Kräftvarianten smakar mer och är inte lika ”söta”. Det ska vara salt, nästan så salt att tungan krullar sig. Då är dom perfekta.

    Jag har kokat kräftor en endaste gång i mitt liv och det var för några år sedan (10-12 år) då min papps kom hem med två stora hinkar färska, levande kräftor. Han sa åt mig att koka dom och jag hade inte en endaste aning om hur man skulle göra men tydligen skulle det vara ”så enkelt!” och ”det kan varenda levande varelse!” och med det sagt så gick min papps iväg och där stod jag med kräftorna, dillkronor, salt och en gryta full med vatten. Det är nu det hemska kommer och det som skulle vara avgörande för att jag skulle hoppa över att äta dom. Mitt dåliga samvete var brutalt och jag led mig genom flera dagar efteråt medan andra gladeligen skrattade, hånade och tyckte det var en smula underhållande.

    Jag ställde grytan på spisen och satte på plattan. La i dill och hällde i massa salt varpå jag började lägga i kräftorna EN OCH EN i det kalla vattnet. Man kan säga att jag pinade  ihjäl dom stackars kräftorna genom att packa dom tillsammans under tiden som vattnet hettades upp. Jag fattade ju naturligtvis inte att vattnet skulle koka upp först. Helidiotiskt egentligen men jag hade aldrig gjort det och jag hade aldrig varit med när någon annan gjorde det heller. Mitt sunda förnuft hade semester den dagen och det fick  både jag och kräftorna lida för. Jag som inte ens kan slå ihjäl en fluga, mygga eller något annat levande hade ihjäl, i runda slängar, 100 stackars kräftor som inget ont hade gjort utan endast plockats upp för att vi skulle få njuta. Hemskt! Det är enda gången jag kokat kräftor och jag menar varenda ord – Jag kommer aldrig mer att göra det igen även om jag vet nu hur man ska göra! Förlåt mig!

    Kräftpasta var det ja. En pasta med kräftor som jag hoppas har lagts i kokande vatten och inte plågats ihjäl på samma sätt. Kräftorna som jag använt mig av kommer från nån sjö i Kina och jag kan inte riktigt säga att det var dom godaste jag ätit men de levererades hem till mig i en påse och jag hade inte hjärta att slänga så jag satte maken i arbete med att skala kräftstjärtarna och sedan fortsatte jag med resten.

    I pastan gjorde dom sitt och det gjorde dom bra!

    (mer …)

  • FETAOST OCH MOROT I ALLA VINKLAR.

    Mat behöver inte bli svårare än så här. Morötter och rödbetor i ugnen och en snabb, enkel kräm med fetaost, honung och timjan. För min del räcker det alldeles lagom och något kött behövs egentligen inte men eftersom han den där som jag är gift med gärna vill ha grillat kött så fick det bli en bit till men som sagt, det går att utesluta helt. Smakerna av grönsakerna och krämen klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

    (mer …)