HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Etikett: fotograf

  • TITTA HON ÄTER IGEN. I MORGON.

    Jag har börjat friskna till. Äntligen! Febern är borta men hosta och snuva hänger kvar, som sig bör. Den lär väl sitta i fram till midsommar eller nåt i den stilen men jag ska inte hänga läpp. Det är som det är, jag orkar i alla fall vara uppe och sysselsätta mig själv. Smaklökarna verkar fortfarande vara bedövade dock. Jag testade att locka dom med musslor till lunch men det gick sådär, tyvärr. Det är bättre men inte helt bra så musslorna får gotta sig tills i morgon, då ska det nog vara ordning på fortet igen. Moules marinières är det absolut godaste jag vet så att ha smaklökarna i ordning är mer viktigt än någonsin.

    Mer om det i morgon.
    Idag. En ljuvlig vinterdag och jag tog med mig mina älskade jycklare ut på sjön. Frisk!
    Svea, lyckligaste rottweilern, kunde inte få nog av alla uppborrade pimpelhål. Varenda ett skulle hon trycka ner trynet i. Hon ville väl inte vara sämre antar jag men sämst var hon för ingen fisk kom med upp. Man kan tycka vad man vill om vår Svea men hon är nog den absolut vackraste rottweiler jag sett och hon är, hör och häpna, grym på att lyssna och hon är makalöst rolig. En helskön donna på alla sätt utom vid NEJ!. Då fungerar hon inte riktigt som det är tänkt men man kan ju inte vara bra på allt.

    Hjördis, vårt rara fluff från helvetet, en fin samojed som lyssnar lika mycket som en rostig spik. Jag misstänker att det beror på fluffet för med så mycket fluff på kroppen måste de ju betyda att det även sitter en och annan tuss på insidan. Då blir det inte lätt att höra. Det förstår ju vem som helst.

    Nåväl. Matblogg, det blir det i morgon igen. Då SKA det smaka!

  • VAR ALLTID PÅ DIN VAKT

    Everybody lies! Tänk på det och glöm det aldrig. Vissa har staken att erkänna det, andra inte. Somliga gör det för att skydda någon eller sig själv andra gör det för att få bekräftelse. Jag är tämligen trött på bekräftelselögner. Ska man ljuga så förutsätter jag att man har sina hjärnceller i schack och håller sig till samma ”sanning”. Det kan lätt bli en smula pinsamt annars. Så är det faktiskt. Patetiskt!

    Jag fortsätter att ligga i bingen med min feber. Funderingar är mitt enda sällskap. Det är först nu, 17.20,som jag klivit upp för dagen.
    Nu ska jag äta hamburgare som egentligen skulle varit musslor. Vilken tur för mig att det smakar likasamma – ingenting.

    ps. vattenstämplen i bilden är inget som jag på något sätt är stolt över. Jag är kisskass på att klona bort och min honung vill/kan/orkar inte hjälpa mig. Man kan se att jag åtminstone har påbörjat. ds.

  • FEBRIGT OCH BILDLÖST

    Mazariner
    Glass
    Gurkstavar och dipp
    Paj

    Det är på väldigt många sätt tur att jag inte är förkylningssjuk så ofta. Tyvärr så smakar alla godsaker ovan precis likadant. Det vill säga – absolut ingenting! Jag är inne på andra dagen med hög feber, hosta och makalös huvudvärk. Varannan timme, mellan ingentingsmakande godsakerna, slinker det ner alvedon och bisolvon (ja, jag överdoserar i nuläget) på löpande band tätt följt av två duschar otrivin menthol i vardera borre. Jag orkar hålla mig uppe korta stunder, de stunder jag äter och hoppas på att få en smakupplevelse som ska hjälpa mig att uthärda men icke, så är det inte. Det enda som hjälper, en smula, är att ynka.

    Nu ska jag återgå till täcket, kudden och min rara Mats. Han är i alla fall alldeles toppen på alla sätt!

    Så mycket gott och så väldigt smaklöst.

  • LUNCH I VINTERTID

    Varför göra det svårt för sig? Köp en burk med färdig soppa eller var ambitiös och gör egen, häll ner i en termos och bege dig ut i vintervädret. Det finns inget som smakar så gott och som värmer händerna så skönt när kylan biter sönder fingrarna.

    Även om vintern inte på något sätt har kommit upp i samma kaliber som förra med kyla och mängder av snö i flera månader så är jag så evinnerligt trött på det. Jag vill vara varm (inte av feber), jag vill ha sol, jag vill ha grönt gräs och jag vill slippa tända i kaminen vareviga dag bara för att ens klara av att sätta fötterna på golvet. Det är inge roligt längre! Varje årstid har sin charm sägs det – Nja, jag vet inte det jag! Det här är inte på något sätt charmigt. Hur jag överlevde förra vintern är för mig ett mysterium.

    Med det gnället återgår jag till bingen och försöker mig på konststycket att kurera mig. Jag hade hoppats på att det hade dragit sig tillbaka under natten men tydligen så bestämde det sig för att bryta ut ordentligt så idag är alvedonen och nässprayen  mina bästa vänner. För att göra dagen ännu bättre så vaknade jag i tron om att det idag var fredag. Icke! It´s going to be a looong day!

    Godmorgon. Godnatt.

  • I BRIST PÅ GRÖNGRÄS FÅR KIWI HJÄLPA TILL.

    Jag saknar vår och värme och jag är i stargroparna att bli sjuk så lite grönska och c-vitamin gör mig enbart gott. Syrligt så det drar i munnen men ack vad gott. För att få det redan goda ännu godare så mixa gärna i några isbitar. Inte för många utan bara så att det blir lite ”krisp”. Kanske 3-4 stycken bara. Det är bra för baciller och feber. Jag lovar!

    Vill man ha det lenare så är det bara att mixa i lite vaniljyoghurt, då blir det mer en smoothie och det riktigt syrliga från lime döljs en smula. En smaksak helt enkelt. Allt efter form och humör. Idag är kräver formen och humöret c-vitaminboost. Jag vill verkligen inte bli liggande med massa feber och allt annat som man oftast får med på köpet. Tyvärr bådar det inte gott då halsen börjat värka, hostan göra ont och temperaturen stiga.

    (mer …)

  • HOPPSAN!

    Några centimeter mindre. Att tappa vikt is da shit!
    För första gången har jag fått se vilken enorm skillnad det är, det skulle krävas ett par gamla byxor från tiden då jag var som störst. Helt sjukt! Naturligtvis känner jag att jag blivit mindre men jag tycker mig inte se det. Nu gör jag det!

    Jag var emot att spara kläder från en tid som jag inte mådde toppen utan har valt att sälja eller slänga allt gammalt junk. Trodde jag! Idag gjorde jag en rensning i garderoben igen och där låg dessa gamla godingar, 4-manstältet. Galet! Jag ska aldrig slänga dom, aldrig! Jag har kommit drygt halva vägen så jag måste ställa mig bakom samma par byxor om några månader (kanske runt juletid) igen, då jag förhoppningsvis har ”kommit i mål” . Som sagt – Galet!

  • ÅTERBESÖK VID KVARNEN.

    Trots att jag för några dagar sedan skrämde upp mig själv genom att åka till den gamla kvarnen för att fotografera pigallskotteglassen fick jag inte nog. Igår tuffade jag till mig och gjorde om det och åkte tillbaka. Dock jag var inte själv utan hade både Mats och Jocke med mig samt Alvin som hade sitt multiverktyg i högsta hugg. Mer säkert än så blir det inte! Mer om det i morgon.

    Ikväll gav vi oss iväg på lite spontanbasket, efter många om och men bör tilläggas. Jag hade på något sätt lyckats fubba bort bilnyckeln. Den var verkligen helt borta. Vi har vänt upp och ner på soppåsar, tömt kaminen, klippt sönder min jacka för att leta i fodret, letat i kyl och frys samt vänt upp och ner på precis varenda sko och gryta i hela huset. Borta! Vi gick gången ut till bilen och tillbaka tre gånger och letade utan resultat, både med och utan ficklampa. När jag gav upp och satte mig på stolen i köket och tjurade för missad basket lyckades Mats se den lille rackaren ute, jämte gången vid grinden. 40 minuter senare än vad det var tänkt kom vi iväg. Jag skulle förlägga huvudet om det inte satt fast.

    Godnatt.

  • BLODAPELSIN. MOROT.

    Att blanda blodapelsin och morot i en juice var en riktig fullträff. Det är alldeles lagom av båda smakerna. Perfekt att hälla i sig efter en svinkall morgonpromenad. Någon gång i mitt liv ska jag lära mig att ta på mig efter vädret. Jag vet inte när men någon gång ska jag lyckas. Idag gjorde jag det i alla fall inte. Överhängande risk för köldskada.

    Det går åt ganska mycket frukt och grönsaker men det är ändå värt det för det smakar på riktigt.

    Såg ni melodifestivalen igår? Loreen med Euphoria!!
    (mer …)

  • FOTOGRAFERA GLASS MED LIVET SOM INSATS.

    Glass är troligtvis inte det första man tänker på när det är närmare -20 grader utanför dörren men jag är inte riktigt som det var tänkt att jag skulle bli och tänker på glass i stort sett alltid. Minusgrader har aldrig hindrat mig så igår blev en ny smak till. Eller tja, smakerna är inte nya på något sätt men jag har aldrig sett det i glass och jag har absolut inte sett dom tillsammans. En smaken är Pigall och den andra smaken är Skotte. En synnerligt märkligt kombination kan man ju tycka men se nä, det är det faktiskt inte. Det viktiga är att Pigallen ska ätas först och tätt därefter Skotte. Väldigt viktigt! Helt enligt en väninna som tycker att det är något av det godaste som finns. Första gången jag hörde det så blev hon den konstigaste av de konstigaste. Efter att ha smakat så är hon inte längre så konstig mer än att hon anser att Skotten (mindre god) ska ätas sist. Ska man inte alltid spara det godaste (Pigall) till sist och ha det mindre bra avklarat fort?!

    Ovan nämnda väninna med familj ska ikväll besökas och vad passar då inte bättre än en pigallskotteglass som gå-bort-sig-present? Jag gjorde dock en miss och det var att jag bara hackade chokladen, jag skulle naturligtvis ha smält den. Då hade det smakat mer men men, nu är det som det är, glassen är långt ifrån äcklig som den är nu.

    Jag ville fotografera glassen utomhus så jag begav mig till vår vackra gamla kvarn som finns här i byn. Jättevacker med omgivningar to die for. Jag hade med glädje bott i den där kvarnen. Tills i går! Anledningen till att det bara blev tre bilder är för att så fort jag klev ur bilen fick jag äckelkänslor. Ensam. Kall. I skogen. Livlig fantasi. Paranoid light. Jag hörde röster och det gick kalla kårar längs hela ryggraden. Gåshuden satt som en smäck. Jag blev rädd för precis allting. Ni som hängt med ett tag vet att jag är hörselskadad så att jag blev rädd för skoknarr är helt befängt. Jag var dessutom helt utan hörapparater. Det föll snö från ett tak och snöflingorna fick hjärtat att slå trippelvolter. Fy, jag var uppriktigt livrädd. Jag lyckades i alla fall ta mig upp till skjulet där jag skulle fotografera. Jag hystade upp glassen och sköt av tre bilder, hela tiden såg jag över axeln. Jag hörde någon viska ”Helena!” och någon säga ”hej.” Jag trodde att det var någon mer där men det var hela tomt! Isch…jag sköt av de där bilderna för att få det gjort, sen slängde jag på plasten på glassen, greppade brillor och påse sen var det bara att börja springa. Jag rös, jag frös och jag hade bara siktet inställt på bilen som naturligtvis var låst och med fingrar som varit utan vantar under fotograferingen gick det naturligtvis inte att låsa upp bilen med knappen. Jag tryckte och tryckte samtidigt som jag sprang allt jag förmådde. Efter många om och men samt svordomar så låstes den upp. När jag väl kom in i bilen lyckades jag andas igen. Aldrig mer kvarnen själv. Aldrig någonsin.

    Jag trivs bäst med mina egna spöken här hemma. Okända vill jag inte stöta på igen.
    Bilderna talar sitt tydliga språk. En rädd Helena är ingen stöddig typ. Livlig fantasi är inte da shit!

    (mer …)

  • EN ANNAN DAG.

    ”med extra allt och lagom mycket salt” – Idag är det för mycket salt.