En fotografisk matblogg
En ny knapp är skapad och den har fått det otroligt fyndiga och finurliga namnet ”min livsresa”. Det är fantasifullt så det förslår, eller hur?
Vill du och kan du så får du gärna följa med på den där resan om mitt liv med tillhörande vikt men då får du göra några extra klick. Busenkelt. Klicka bara på bilden så kommer du rätt, du kan också klicka på ”min livsresa” i menyn. En smaksak.
Att få komma hem till landet, skogen, grusvägarna, gödseldoften, alla djuren och nöten Svea är oslagbart. Äntligen är jag hemma igen från Sophiahemmet i Stockholm och operationen är i backspegeln. Nu är det gjort och jag gissar att det är nu det riktigt roliga börjar. Jag är öm och svullen men det är kanske inte så konstigt men allt känns så mycket bättre nu när jag får duscha och sedan lägga mig i EGEN säng. I dryga veckan ska jag bara hålla mig till flytande kost och då lär nog receptet dugga lite fjuttigt men snart så blir det som vanligt igen. Massa gott, nytt tänk och alldeles, alldeles underbart.
Jag är helt överväldigad av alla glada tillrop och lycka till. Jag har inte velat säga tack innan eftersom jag är lite skrockfull men nu när jag återigen sitter här hemma så tackar jag er alla från botten av mitt hjärta. Ni är helt underbara, glöm aldrig det! TACK!
Med bild på ögonen som pekar åt alla håll är här en liten uppdatering. Jag är nu opererad och allt har gått över förväntan. Jag har knappt ont, och jag återhämtar mig bra, även om jag nu börjat snegla lite på syremättnadsmojängen och tycker att värdet sjunker men jag gissar att det är helt normalt. Jag har slangar med allehanda innehåll och en nosgrimma som får mig att vilja gnägga. Pulsen den slår med olika fart och blodtrycket är så lågt att jag funderar på varför jag ens gjorde det här.
Jag var på sjukhuset i morse klockan 07.00. Då var det provtagning och dusch. Klockan 9.00 rullades jag ner till operation med världens separationsångest. Det är inte många dagar av våra 15 år tillsammans som vi varit ifrån varandra. Jag kan bli lämnad ensam hemma när han åker till jobbet men det är allt. Det var fruktansvärt för att tala klarspråk men men, det fick gå. Strax innan 10 .00 så försvann jag in i dimman och dryga timmen senare så är jag på uppvaket och tycker inte alls om att bli väckt. Alla slangar och människor var i vägen. 15.00 får jag ÄNTLIGEN träffa Mats igen och jag blir upprullad till rummet och här är jag nu. Allt frid och fröjd. Jag har fått på mig mina egna kläder, jag har varit ute och traskat på avdelningen och jag har ätit min middag = 0,5 liter vatten.
Smärta ungefär lika med noll. På en skala från 1 till 10 så ligger jag på 3-4. Inga problem alls. Nu ska jag bara härda ut, sova och äta nattamat = 0,5 liter vatten sen är Mats här igen och jag kommer att få åka hem.
Inte att förglömma. Jag gick ner alla mina kilon. 12,6 kg blev tillslut 12,8 kg. Ibland är jag bara för bra. Hemma verkar allt vara som vanligt. Sture skiter, Hjördis skäller och Svea gör sönder saker. Skönt att det är samma mönster.
Jag vet inte om det är så att någon undrar varför det inte längre dyker upp några recept här på bloggen men jag tänker nu berätta varför. Jag ska i veckan som kommer (om allt är som det ska) genomgå en operation. En gastric bypass. Eftersom jag tills operationsdagen ska ha tappat 12,6 kg (jag har 2,9 kg kvar så det är väldigt, väldigt svettigt i nuläget) så är det inte mycket till mat här hemma. Fram tills för 3 veckor sedan har jag ätit relativt normalt men ju närmare jag kommit ju mer har jag fått strypa intaget av allt gott (fuskat har jag gjort, det ska jag inte hyckla med) så därför har det inte heller funnits något att fotografera. Det är inte kul att göra en glass som jag inte i nuläget bör äta och jag är inte en personen som kan avstå att provsmaka om jag bakar något så därför har det fått utebli.
Min kost dom senaste veckorna har bestått av barnmat. Olika varianter och konsistenser. Sådär gott men saltar man bara rejält så har det fungerat riktigt bra men jag är mycket skeptisk om det är något som jag kommer vilja mata våra framtida barn med. Alla pastavarianter har varit helt okej och fruktpuréerna riktigt goda men det andra. Uäck! Inget salt i världen har kunnat få till smaken på det. Den senaste jag åt som smakade riktigt äckligt var Slottsgryta och det var så vedervärdigt att jag mådde illa en hel dag efter. Bara tanken på smaken får det att vända sig i magen på mig.
(Jag har valt just barnmat av två anledningar. Den ena anledningen är att jag efter operation kommer att äta det under några veckor och den andra är att det har varit ett enkelt sätt att fixa en portion mat utan att tänka på allt annat gott som jag kunnat äta istället. Dietsoppor och annat har gått tvärbort.)
Anledningen till att valt att göra en gastric bypass är att vi är ofrivilligt barnlösa och har i många år försökt att bli gravida men inte lyckats på grund av min övervikt. För några år sedan var det riktigt jobbigt men jag har på senare år på något sätt vant mig vid tanken på att jag och Mats kommer att vara ensamma resten av livet. Jag hade börjat tycka om vårt liv tillsammans och känner inte att jag har saknat något. Inget alls faktiskt. Men så för några månader sedan så pratade jag med min doktor, jag vara bara nyfiken på hur det fungerar med operation och på den vägen är det. Prover togs och i den vevan upptäcktes även att jag har diabetes och mitt höga blodtryck började att medicineras så då tog jag beslutet att be om en remiss och det fick jag. Det är efter det som tanken på barn har kommit krypandes igen, det är nästa steg i vårt liv. Jag kan igen se oss som föräldrar. Det är livet som jag någonstans saknar. Så, jag gör inte operationen för att bli smal, det ser jag bara som en bonus, utan jag gör den helt och hållet för min överlevnad och ge mig möjligheten att bli frisk och att kunna ge mig och Mats den finaste gåvan av dom alla – ett barn.
Jag har hållit operationen hemlig länge och endast ett fåtal har vetat om det och det har varit mest för att jag inte velat höra något negativt som skulle få mig att tveka. Nu känner jag att det finns inget som kan påverka mig längre för jag har redan alla negativa tankar som är över huvudtaget är möjligt men jag har också alla positiva och det är dom som gör hela grejen. Därför vill jag nu dela med mig. Den här resan är början på mitt, eller vårt, nya liv. Det ska bli spännande att få lära känna sig själv på nytt. Jag tror att jag kommer tycka mycket om den nya Helena Ljunggren. Hon är rätt frän när allt kommer omkring, hon har bara inte riktigt vågat visat upp sig än.
När jag och alla kroppsdelar har återhämtat sig så ska ni få se på mat, då kommer det dyka upp mängder av gott. Gott som passar alla magar. Det är då det börjar på riktigt!
Håll tummarna på att min förkylning släpper och att mina resterande 2,9 kg är betydligt mindre om några dagar.
Vi har sedan förra året flera olika körsbärsträd i vår trädgård. Det är alla möjliga färger, former och smaker. Tyvärr är det bara ett träd som fått behålla bären och efter ett provsmak så förstår man snabbt varför. Surare går inte att finna. Hela tungan skruvar sig och ögonen kisar som aldrig förr. Det är så surt att jag tror fåglarna hade kissat ner sig om de ätit upp dom. Jag har en liten fråga som jag enkelt kastar ut till er – Vad kan man göra med dom? Det känns som att ingenting kan få dom att smaka gott. Jag har funderat på marmelad, en syrligare variant men jag vet inte. Det låter inte riktigt gott i tanken därför är jag kluven.
På dom andra träden har det kommit ett eller två bär och dom har nån fågel snabbt roffat åt sig innan vi ens tänkt tanken på att provsmaka. Nu är det bara att vänta till nästa år och då ska jag vakta dom som en hök. Rör inte mina körsbär!
Jag är för första gången (nästan) på två dagar uppe ur sängen och sitter nere istället för att ligga i sängen. Jag har bara varit uppe små korta stunder och ätit lite sen har jag fått ta mitt pick och pack och krypa till kojs igen. En bonnaförkylning är inte att leka med. Det hänger kvar men det går framåt. Att sitta upp utan att falla ihop är stort. Det finns hopp.
Åter till körsbären. Hjälp mig. Vad ska jag göra med dom?
Igår kändes det som att det var det sista krutet som gick åt till årets sommar. Idag har regnet och det ostadiga vädret kommit och jag misstänker att det är här för att stanna. Mig gör det inte så mycket. Jag är nöjd och jag har fått stoppa fötterna i havet även detta året och jag har tillbringat dagar med vänner och familj. För mig är det allt, det är mer än väl.
Idag ligger jag sjuk. Ensammast i hela världen. Mitt enda sällskap är min bok……….min dator, min kamera och min iPhone. Mig går det ingen nöd på alls egentligen men ibland är det skönt att få ynka av sig en smula. Febern däckar mig med jämna mellanrum och jag sover lagom tills det är dags för nästa dos med alvedon. Som tur är så går det ju över förr eller senare, det är bara att gilla läget.
Igår hade vi vänner på middag (Hannibal Lecter är mitt namn) och vi hade en riktigt mysig sommarkväll i trädgården med spel, mat och några rundor med barnen på släpet efter traktorn. Livet på landet. Vi har inte alltid dessert men igår så hade jag kesella i kylen som jag var tvungen att göra nånting med istället för att kasta den så då blev det en väldigt enkel och syrlig dessert. Lite fromage/mousse blev det över det hela. Jag tog tyvärr inga bilder men det ska nog gå ändå.
Idag är ingen bra dag, Idag är dagen då Svea får bestämma tempot.
Valnötter är något som jag genom åren har lärt mig att tycka om. När jag var mindre så tror jag att krånglet med att knäcka dom på julafton gjorde att jag inte ville tycka om dom. Alldeles för pöligt. Men allt eftersom jag kom på hur jag skulle lyckas knäcka dom utan att jag själv klämde fingrarna i nötknäpparen, för det gjorde jag verkligen varje gång och AJ! vad ont det gjorde, så har jag insett att dom är riktigt goda. Idag finns dom dessutom färdigknäckta och jag behöver inte alls klämma fingrarna i någon knäppare. Fast när allt kommer omkring så är det ändå de oknäckta som smakar bäst även om det är med fingrarna som insats. Men vad gör man inte.
Kanderade valnötter är verkligen jättegott och dom fungerar som dom är men dom är också jättegoda i en glass eller en semifreddo. Jag har ett recept på en väldigt god smakkombination – Björnbär och kanderade valnötter. En enkel semifreddo. Klicka på länken om du vill ha receptet eller bara kika på bilder.
Livet börjar så makligt att återgå till det normala igen efter mammas bortgång. Det är inte lätt, på väldigt många sätt, men vi klarar det också. Vi har ju klarat livet tills nu. Återigen tack för de värmande, stöttande och fina orden. De betyder så otroligt mycket. Tack!
